• psyko II

    ADD symptom hos vuxna

    Chelsea skrev 2011-04-15 21:25:41 följande:
    Fick min ADD-diagnos idag... och jösses vad jag känner igen mig i symptom-listan, känns som ni beskrivit mitt liv i punktform.
    Grattis å välkommen hit...kommer iofs inte i håg om du kanske redan varit här?
    TjockKatt skrev 2011-04-15 21:28:56 följande:
    Lightdricka går. Jag brukar äta mörk choklad, det fungerar som lördagsgodis.
    Chelsea skrev 2011-04-15 21:25:41 följande:
    Fick min ADD-diagnos idag... och jösses vad jag känner igen mig i symptom-listan, känns som ni beskrivit mitt liv i punktform.
    ok då kan jag fortsäta med saften i allafall men jag har hört så mycket skit om light produkterna så man blir ju snurrig på allt. Vet du nått mer man kan dricka...som typ e färdigt så man slipper mosa bär själv
  • psyko II
    Anonym (ADD?) skrev 2011-04-20 22:16:04 följande:
    Spännande! Lycka till! Hjärta
    Tack vännen! Hjärta
  • psyko II

    Jag kommer inte i håg när jag började hänga i den här tråden, det va ett tag sen, det har varit en resa att gå igenom utredningen som faktiskt tidsmässigt gick fortare än vad jag trodde, antar att jag har haft tur med mina läkare/psukologer mm.
    Jag kom in här å va med när listan i ts uppdaterades efter förslag av bla strulmaja, jag kände igen i pricip allt, har läst massor om adhd/as å polett efter polett har ramlat ner. JAG visste att det var mitt problem, JAG kände/visste vad som var fel å jag bönade å bad (i huvudet ;)) att utredarna skulle komma fram till samma sak.
    I går fick jag min hmm efterlängtade adhd diagnos och en trolig as problematik så det var berättigat till vidare utredning inom as. Men väntetiden är upp till 4 år på den. Men det spelar ingen roll sa jag för nu känns det lättare, jag kan vänta, skulle inte orka med en till utredning direkt efter denna.

    Strulmaja: Vi eller kanske mer jag, har kommit fram till att vi är extremt lika i mångt om mycket, både i sättet, tänkandet och humorn (säger bara tapeter) :P Jag tror inte att det är några problem för dig att få din diagnos ;) hoppas bara att de är duktiga utredare.

    Och till alla: man känner sig själv bäst! Hjärta

  • psyko II
    Anonym (ADD?) skrev 2011-04-23 00:03:16 följande:
    Wow, vad snabbt det har gått! Skönt att du har fått det utrett nu. Blir det någon behandling nu då?
    ja hon frågade om jag var intresserad av att prova mediciner vilket jag var så hon skulle kontakta läkaren så jag får en tid om ca 1 månad.

    Ja det har gått så fort så jag nästan inte hängt med själv :D från det att jag på riktigt började misstänka (början på hösten) å drog upp saken med min dåvarande psykolog, där jag även lämnade in denna lista (TS) i november tills nu 21 mars så 6 månader från absolut första misstanke (från min sida) till diagnos.
    Bra jobbat heja mina psykologer å läkare!
  • psyko II
    aussiemia skrev 2011-04-27 15:18:45 följande:
    Hej alla!
    Jag har nu läst och läst och äntligen! så verkar det som om jag kommit rätt! Som jag letat, undrat och försökt att förså mig själv.
    Jag vet inte om jag är äldst här inne, jag är 44 och har slitit hela mitt liv med att vara annorlunda och inte riktigt....navlad  :D Min  brorsa fick diagnosen ADHD i höstas och hans 19-årige fick dignosen ADD ungefär samtidigt. Vår pappa är urtypen för en ADHD, även om han aldrig skulle erkänna det. Så med det i bakfickan så är det ju inte så konstigt att min bardom och tonårstid har varit, milt sagt, kaotiskt.
    Nu ska jag på första besöket för ev. utredning om tre månader och har stora förhoppningar att det kan leda till att jag får hjälp.

    Jag har alltid varit utåtriktad och betraktas som glad och pratig och _vet_ att jag kan vara (hur rubbat det än låter) jättecharmig. Men det är ju bara en litenliten del av mig och oftast så spelar jag ju bara om vem jag är.

    Enligt diagnoskriterierna för ADHD/ADD så tror jag baske mig att jag har de flesta.
    1. En känsla av att aldrig få någonting gjort- 2. Svårt att organisera göromål 3. Kronisk ångest eller svårigheter att komma igång 4. Många projekt på gång samtidigt; problem att fullfölja 5. Tendens att säga vad som faller en in, ofta utan tanke på omständighet eller tidpunkt 6. Ständigt sökande efter nya stimulanser i tillvaron 7. Blir lätt frustrerad, uttråkad 8. Lättdistraherad, svårt att fokusera koncentrationen längre tid, "glider lätt iväg" i tankarna 9. Ofta kreativ, intuitiv, hög intelligens 10. Svårigheter att "gå den formella vägen", följa den etablerade, korrekta proceduren 11. Otålig; låg tolerans mot frustration 12. Impulsiv, verbalt och/eller i handling 13. Tendens att ständigt oroa sig i onödan 14. Känsla av att något negativt kommer att hända, osäkerhet 15. Känslo-svallningar, humöret åker berg-och-dalbana 16. Rastlöshet 17. Tendens att fastna i missbruk 18. Kroniskt dåligt självförtroende 19. Felaktig själv-bild 20. Familje/släkt-historia av ADHD eller andra problem med impuls-kontroll och humörsvängningar Det enda som inte riktigt stämmer in på mig är punkt 17-tendens att fastna i missbruk. Jag har försökt, tro mig, men jag mår så pyton dagen efter att det inte funkar. Bra eller dåligt, jag vet inte. Jag är ex-rökare inne på 12 året som ickerökare, men är _fortfarande _ sugen :D

    Vi bor i Australien då jag för 5 år sedan bestämmde att jag ville bli sjuksköterska (bara sådärr, ingen planering och jag har aldrig i hela mitt liv drömt om att bli ssk) och sökte och kom in på ett universitet här. Vi packade väskorna och åkte. Min man är det bästa som någonsin hänt mig. Han var emot hela idén, men gjorde det för min skull. Vi skulle bara vara borta i 2 år, tills jag blev färdig men har nu bestämmt oss för att stanna.
    Anledningen till att jag väntat så länge med att få till en utredning är att det hände en grej på jobbet förra veckan som gör att jag MÅSTE bli utredd.
    Jag gav en kvinna 20 ggr så mycket morfin hon skulle ha...Bara för att jag är så virrig och inte lyssnade och litade för mycket på undersköterskan som var med. Jag skäms, vill klösa ögonen ur mig och gråter mest hela tiden. Lika mycket för henne som för mig. Tanten tog ingen skada, hon lever, men jag har sådan fruktansvärd ångest över hela situationen att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Och hur jag i hela friden ska kunna gå tillbaka till jobber fattar jag bara inte. Jag vågar inte.

    Oj, nu har jag skrivit en halv bok och hoppas att iallafall någon har orkat traggla sig igenom det här.
    Ni verkar var ett kul gäng :D
    Du är bara 2 år äldre än mig och jag fick diagnosen förra veckan
    Skaffade du utbildning och flyttade till Australien genom utbildningen eller hade ni/du bestämt bara att det skulle flyttas? Jätte nyfiken på Australien sen jag var liten då vi var på väg att flytta dit, men tyvärr blev det aldrig så, men drömmen finns fortfarande kvar
    Skönt att du får göra en utredning så livet blir lite klarare
  • psyko II
    Anonym (inbillningssjuk) skrev 2011-05-05 15:38:09 följande:
    Hej på er!

    Känner igen mig i massor av dem symptomen som skrivits i trådstarten. Jag har inte tänkt så mkt på detta innan utan bara tänkt att jag är deprimerad. Jag har en lillasyster född -86 som fick diagnosen ADHD förra året och min mamma håller också på med en utredning. Hon tyckte jag också borde kolla upp min psykiska ohälsa och jag tycker ADD stämmer in på mig och min ena dotter. Kan det verkligen vara så i en familj att så många drabbas? Mammas läkare säger att hon kanske har Asberger och jag har en lillebror som är född med Autism. Min mamma tror även att den yngsta lillasysten kan ha någon form. Känns helt osannolikt det här.

    Däremot så vet jag inte om jag kan känna igen mig så mkt i detta från det att jag var barn, är man född med ADD eller kan det utvecklas och bli värre med åren? Jag började få problem i tonåren med psykiskt ohälsa. Så det kanske är ngt helt annat. Kanske inbillar mig som min man säger.

    Samma sak gällande vår 11 åriga dotter, vet inte hur jag ska kunna gå vidare med henne. Jag kanske gjort henne sånn här? Min man vill inte att vi utreder henne då han inte tror att hon skulle ha ADD el. ngt annat. Medans jag tycker att ADD stämmer in jätte mkt på hennes beetende. Han säger bara att barn är olika.  
    Åh vad jag känner igen mig när det gäller din man, mitt X var precis likadan, jag fick diagnosen ADHD och troligen AS (as ska utredas vidare) för ca 2 veckor sen. Av alla mina barn (6 st) så har Alla mer eller mindre nått som har med adhd/as att göra,  endast en av dom som håller på att utredas just nu. Min mamma har trolig ADHD medans pappa misstänker jag mer åt AS hållet (liten dragning). Min systerson är utredd och diagnostiserad med AS, världens knäppaste familj enligt mig :-S
  • psyko II
    Anonym skrev 2011-05-05 17:28:39 följande:
    Kan man ha många av dom här symtomen iaf utan att ha ADD???
    Om du/ni läser Ts så har h*n skrivit att detta som står i listan är vad vi tidigare i tråden har plockat samman av våra egna erfarenheter och jämförelser med varandra så det är absolut inte diagnoskriterier för ADHD.

    ADHD och ex borderline har mycket gemensamma symptom samma med PTSD, det finns många olika diagnoser som har liknande/många lika symptom. För att få reda på detta, om man misstänker att man har adhd eller nått annat  att det är en funktionsnedsättning i vardagen så ta kontakt med psykiatrin för att få till en utredning...har säkert formulerat mig helt fel, men jag hoppas att ni förstår vad jag menar?

    kollar bb-live, skriver här, sneglar på tv, pratar med ungarna, kikar på FB...inte lätt att få i hop allt
  • psyko II
    Anonym (är jag galen?) skrev 2011-05-06 13:48:16 följande:
    Hej!
    Hittade den här tråden efter lite sökande. Jag ska göra en utredning gällande ADHD.
    Jag fyllde nyligen i ett självskattningsformulär (Brown ADD Scales) hos min pyskolog. Min psykolog menade på att med de poäng jag fick (88 p) var det högst troligt att jag har ADHD. Poängen säger ju inte mig så mycket, men ni andra kanske vet? Vad innebär en utredning, hur troligt är det att jag har ADHD!

    Jag började läsa på om ADHD, läst "Flickor med ADHD" mm. Det var en lättnad. Det där var ju jag. Så upplever jag det precis. Jag är 28, och har alltid haft en inre kaos och en inre rastlöshet som jag inte riktigt förstått mig på. Det är som om jag aldrig kan stänga av, hjärnan går på högvarv, men som att det samtidigt blir kortslutning (hur jag nu ska förklara det) Men en drivkraft som folk har beundrats över. Jag gör plattfall på ansiktet om och om igen i livet, men har aldrig ro att ligga kvar, jag reser mig upp igen och försöker igen.

    Jag klarade skolan, och i de ämnen jag tyckte var roliga hade jag topp-betyg. Men jag pluggade aldrig, klarade aldrig att göra läxor, gled igenom skolan på "begåvning" som lärarna sa. Fick alltid höra att jag "hade lätt för mig och om jag bara försökte lite skulle jag gå hur långt som helst". Det var lamslagande. Folk trodde jag var så smart, men var jag verkligen det? Jag kunde inte sitta still, jag kunde inte läsa läxorna på det sättet som förväntades, hade svårt att koncentrera mig, eller följa med om inte det var jätte intressant. Jag hade svårt att begränsa mig. Kunde inte skriva en sida som dom andra, det blev 24 sidor. Jag vågade inte försöka, tänk om jag misslyckades?

    Jag har enormt dålig självkänsla. Jag accepterar inget annat än perfektion av mig själv, men aldrig av andra. Jag klarar aldrig av att vara perfekt och därför känner jag mig alltid misslyckad. Jag har alltid satt högre mål än jag kan nå upp till.

    Jag har alltid kännt mig så misslyckad med ekonomi, med ordning på papper, allt. Det verkar vara en omöjlighet, hur jag än gör. Jag har provat allt, men det går inte. Jag har skämts så mycket och lidit av ångest och depressioner sen jag gick in i puberteten.

    Jag fick barn tidigt, har kastat mig in och ur förhållanden och har nu 3 barn med 3 olika pappor. Behöver jag säga att det är ett projekt som heter duga, att få den tillvaron att fungera?!? Ensamstående på heltid och icke fungerande fäder till 2 av barnen.

    Förra året så sa det bara smack, och jag fick en krisrelaterad depression, utmattningssymptom och har kämpat med att ta mig tillbaks. Det var när jag började KBT som jag fick lära mig att ångest inte är ett normaltillstånd.

    När jag har läst om flickor med ADHD, vuxna kvinnor med ADHD, började jag komma till någon sorts förlåtande av mig själv. Började se att min dotter har ju samma svårigheter...här har jag varit så hård mot henne och frustrerad på henne...när hon är precis som mig. Allt som står om ADHD, stämmer ju in, det är ju precis sådär jag är, aldrig sitta still, aldrig lugn. Aldrig koll på läget (men jag är en jävel på att upprätthålla fasader)

    Jag har nyligen börjat inse att jag kanske måste sluta upprätthålla en fasad om att jag klarar det, när jag inte gör det. Jag fixar inte det här "normala livet".
    Matlagning, räkningar, ordning, nöjd, lugn och ro, handla mat...saker folk gör per automatik, kommer inte som en självklarhet för mig. För att klara saker som andra kanske gör på ren rutin måste jag lägga upp som projekt, och dom projekten klarar jag ändå aldrig av särskilt länge.
    Jag klarar inte av att begränsa mig i städningen. Att börja plocka in matvaror i kylen kan sluta med att jag skurar fönstrena. Allt är en tävling, allt är vad jag kan prestera, och projekten blir enormt stora. Tycker det är tråkigt att sova, blir lätt utrtråkad, har alltid känt mig "annorlunda", mobbad i skolan, känt som om min hjärna, mitt inre är en enda röra och alltid undrat om alla andra har det så också? Lagom existerar inte i min värld och jag förstår inte hur folk gör "lagom".

    Jag känner mig lite vilse, känner mig för närvarande lite som ett skepp, som seglar runt utan kapten, och det här skeppet håller på att ta in vatten. Hur ska man göra, vad ska jag göra?
    Hur lång tid kan jag förvänta mig att utredningen tar, hur lång tid innan det sätter igång? (tålamod är inte min starka sida).

    Hur klarar andra kvinnor av sin vardag, när jag inte ens kan handla mat. (har ju börjat se tydligare hur galet det är). Jag har ju matkonton som överskrider min ekonomi, för jag måste handla för flera tusen per gång för att få hem något som går att sätta ihop till middag. Häromdagen gick det mindre bra, när jag skulle handla lite middag och och inför kalas och jag kommer ut med räkor, majskolvar och pyntgelé??  Hur tänkte jag där? Det är ytterligheter, det blir lite antigen eller, hemodlat eller pizza. Igår skulle jag in och handla bindor, det var bara det jag skulle handla, men glömde bindor och kom ut med cocacola och biffar.

    Faktum är att jag känner att jag håller på att bli tokig, och när jag drabbas av trötthet för att jag inte orkar köra i 250 hela tiden, så blir jag deppig. Är det såhär alla har det, eller har jag ADHD? Ni med ADHD, är det såhär det kan vara? Hur gör ni? Finns det någon som fick höga poäng på en första screening, men sen visade att man inte hade ADHD?

    ...och igen...inlägget blev långt (begränsning är inte min starka sida). Ber om ursäkt för det!
    hahaha sorry för att jag skrattar, men tankegångarna är precis som jag har det, enda skillnaden som jag ser av det du skriver är att jag var urkass i skolan, fast på tester fick jag höra att jag var hur smart som helst (kan bli vad du vill om du bara vill) :-S just det...det e lixom det som e problemet.
    Annars känner jag igen mig i allt du skriver och jag har nyligen fått diagnosen (ca 2 v sen)
  • psyko II
    Anonym (är jag galen?) skrev 2011-05-13 23:10:08 följande:
    Jag har ju inte fått en diagnos, men utredningen har inletts. Men nu nojjar jag istället, för tänk om det inte är ADHD, då känns det som om jag hamnar tillbaks på ruta 1, när det kommer till att få ordning på mitt liv.
    Men jag har fått hjälp i form av boendestöd och jag är så glad för detta. Dom hjälper mig med vardagsstruktur.
    Jag äter inga mediciner, för jag kan inte fungera alls på SSRI och SNRI preparat. KBT är det ända som kan hålla mitt humör något sånär i schack. Så jag går i terpi, massor. Jag har också fått avlastning med barnen, har olika stödkontakter och jag är sjukskriven.

    Det bisarra är att jag mer ser mitt beteende, sedan jag börjat fatta att det inte är såhär det ska behöva vara. Hela min värld har ställts uppochner. Jag trodde ångest var ett normaltillstånd, att alla hade det varje dag tex. Nu börjar jag få lite småpanik när jag insåg att jag också är så himla vardagsglömsk. Igår hade jag åkt hemifrån och helt glömt att jag höll på att laga mat i ugnen. Kom hem efter 4 timmar, och undrade varför det luktade rök.
    Jag brukar ju göra så, glömma strykjärn, glömt mat så det börjat brinna i köket osv. Men jag har tänkt att jag bara är lite klantig, sånt som händer. Men det händer mig ganska så ofta, ganska så mycket och det ställer till det som satan. Har inte kunnat köra barn till skolan för jag tappat bort bilnycklar, inte kunnat låsa dörren på 3 veckor för att jag inte hittat nycklar osv osv.

    Jag känner igen mig fullt ut när det kommer till symptomen, men tänk om det inte är det. Jag har alltid vetat att jag är hyper, och tänkt att det är sådan jag är, men nu orkar jag inte längre lika länge, orkar inte dalarna. Orkar inte vara så ojämn.
    Blev det bättre för er efter diagnosen? Känns lite som om jag vill veta idag om det är ADHD? Jag orkar inte vänta. Jag har inte tid! Vad jag menar är att jag nog är lite rädd att höra att det är såhär det ska vara, att det är fullständigt normalt, för jag orkar inte att min hjärna går på högvarv, att jag blir deppig så lätt, för att sedan tråka ihjäl av att vara deppig så att jag måste resa mig upp och köra på i 350km/h. Att jag aldrig bara kan promenera genom livet, jag måste sprinta i allt, måste tävla (i smyg såklart). Orkar inte leva med en konstant inre rastlöshet, alltid orolig i kroppen.

    Jag undrar också hur era anhöriga tog det här? Under utredningen och efteråt. Min mamma är så ostöttande och faktiskt riktigt elak mot mig, så jag mår dåligt. Min pappa är den som ställer upp när det kommer till anhöriginformation. Men jag har så svårt att hantera min mamma. Hon tror inte på ADHD, tycker att jag genom att få en diagnos inte tar ansvar för mitt liv. Men jag har verkligen kämpat. Jag har hatat mig själv, gör det fortfarande. För trots att jag fattar hur man ska hålla ihop saker, får redskap för det, så kan jag inte hålla det. Jag kommer in på sidospår, orkar inte, tröttnar, eller glömmer helt enkelt av det. Jag får spel på mig själv. Hur svårt ska det vara liksom. Kul att va på topp ena timmen och sen nästa, tycka att livet är sååå tråkigt för att inget händer.
    Sen har man också alla jävla tankar i huvudet som man inte kan styra. Folk säger att jag är för mycket i huvudet. Jag vet det! Hjälp mig stänga av det då!!
    Jag fick diagnosen för några veckor sen (kommer inte i håg hur länge sen) och jag tänkte precis som dig, kände igen alla symptom och kände själv att det här e jag, jag har adhd, Men jag var livrädd för att dom skulle komma fram till att det Inte va det, vad fan gör jag då?? Under alla år har jag tänkt Jaha är det så jag kanske är, samtidigt som jag vetat att NÅTT e ju fel.....Inga anhöriga som vet nått om vad adhd egentligen är, utan alla har tänkt at ja ja det e så hon är...:S Xet tror inte att adhd finns överhuvudtaget, det e bara för att medicinbolagen vill tjäna pengar, uppfostran det e fel på osv.
    Jag tror inte att du har nått att bekymra dig om, har du en duktig utredare så kommer dom nog fram till samma som du tror, du känner dig ju bäst själv, det gäller bara att få fram det i samtalen Vilket kan vara svårt när alla tankar far å flyger hej vilt :)
    Lycka till!
Svar på tråden ADD symptom hos vuxna