ADD symptom hos vuxna

Hej jag är ny här och känner igen mig i ALLT ni skriver. allt allt allt.
Jag hade ingen aning om att det fanns nåt som hette ADD ens. bara adhd och det ha jag tänkt att det har jag ju inte, jag är verkligen inte hyper rent genrellt (bara när jag blir intresserad av nåt...eller i huvudet när jag tänker på allt kul och bra jag ska göra)

Har precis haft ett monster-bråk med min sambo som gick och slängde igen dörren. han tror ju att jag har ADD men får skylla mig själv som inte söker hjälp, "jag ska göra det" heter det.

det går inte att förklara detta för folk, för då säger dem "jamen VEM tycker om att städa och vika tvätt då?" "alla är vi nog lite lata"

men det var när jag slutade jobba för 1,5 år sen (herre gud vad tiden gått) då jag fick ett s.k avgångsvederlag, när pengarna var slut efter ett år skulle jag börja plugga, detta var i våras. jag bestämde mig för att ta ut all FP under sommaren och köra i höst men kom inte in. hade fixat med csn och allt (om jag bara vetat att jag heller inte FICK plugga just det på gymnasienivå, men det kom fram av en slump)

så i dagsläget är jag arbetslös och kommer nu få första utbetalningen från alfakassan som ligger på 288 kr innan skatt och innan avgift. Jag har suttit med mitt personliga brev en månad nu, jag måste TVINGA mig själv att skriva, annars skjuts det bara upp.

Jag är som de flesta andra, kanske mer, vad vet jag, SJUKLIGT impulsiv. Om jag blir sugen på att köpa nåt eller åka nånstans måste det ske NU. "kan vi ta det i morgon" stönar sambon. DÅ blir jag galen och ställer till med en scen.

När jag sen lugnar ner mig inser jag att det kanske inte vart så smart ändå. jag avslutar inget jag påbörjat i princip, har iaf väldigt svårt med det.
jag kan inte städa hemmet som jag borde, eller rättare sagt, jag städar inte mycket alls :(

Alla garderober ser förjävliga ut, om jag tvättar i tvättstugan blir tvätten ofta liggandes kvar i påsarna, vikt som ovikt. lite lättare är det ju om jag vikt den i tvättis men det händer inte ofta :( 

Fatta att jag är arbetslös och inte ens har vett att ta tag i skåpen, det är ju sinnessjukt.
bråket nu handlade om att jag inte gör så mycket. jag diskar och plockar småsaker, dammsuger och våttorkar. Men det sker aldrig på djupet. Man får alltid en känsla av att det är smutsigt i grunden...även om hemmet ser tipp topp ut på ytan.

jag kan inte ta en sak i taget, typ en garderob om dan, tar jag en måste jag ta alla.

Jag har barn också och ser det som världens projekt bara att bada och tvätta dem, vilket jag tvingar mig att göra men nog inte lika mkt som andra mammor. 

jag ligger alltid och dagdrömmer och målar upp en bild hur jag vill ha det. de gånger när det ändå är ordentligt städat  (ofta innan kalas eller om folk ska komma hit) mår jag så bra i hemmet och tänker att det aldrig mer ska va stökigt. de gånger jag fått hjälp att rensa väskan eller har koll på saker. men det håller ALDRIG. de gånger jag lägger cykelnyckeln på samma ställe "det här ska jag göra jämt" det gör jag två gånger, sen är tvättstugenyckeln borta för att jag bara lägger den nånstans "så länge"

vet att det bara är baggisar men för mig är det jämt så.
I dag måste jag skriva klart mitt cv och personliga brev, och städa hemma. jag säger till sambon att detta år jag gått hemma har jag tappat ALL ork. 
jag måste vara utbränd eller nåt, jag kan inte förstå att det ska kännas så jävla svårt att ta tag i saker och ting, som om jag vore handlingsförlamad.

Alla andra mammor har inte jämt städat, men man KÄNNER det i grunden, att det är rent. även om det ligger saker på golvet så ser man i hyllorna att dom sorterat barnens grejer, kläder. alltid strumpor längst ner i lådan (jag har nog slarvat bort 1000 par strumpor för barnen)

jag MÅSTE ta tag  detta, för jag är "slarvern" så är det bara.

var på landet i helgen med min killes mamma och pappa, då städade jag innan vi skulle åka.
då sa pappan " du är duktig du XXX"
"ja du kan om du vill" säger hans mamma.
har för övrigt en nära relation så jag skäms inte så jättemycket.

dom tycker nog att jag är bra på det jag gör för är vi på landet kan jag baka bullar, ge mig fan på att laga en god paj med en viss sorts svamp i, då ger jag mig ut i skogen och plockar. jag kan hålla i gång en hel helg med saker jag tycker är kul.

näe...det häller håller inte längre. skolan gick åt helvete den med för jag pallade inte lyssna på lektionerna. 

jag ringde VC precis, förra gången jag beställde tid för detta avbokade jag, sen visste jag inte vad jag skulle säga "eh eh...jag skulle vilja"
Men nu sa jag det att jag vill beställa tid för utredning på mig själv. Jag var så jävla dum som sa att jag läst mkt om det och insett att jag troligen har en slags diagnos när det blir problem i vardan.

Då sa hon att när hon läste till sköterska för 40 år sen hade hon ALLA sjukdomar, "jag säger det här för att neutralisera" det är farligt att läsa på nätet. BLA BLA BLA...
Det där känner jag till, jag lät henne hållas, men sa att nä när det nu blir problem för mig måste jag söka hjälp.Så fick jag en tid.

så började hon samtalet väldigt otrevligt också "hej mitt namn är XXX" - mmm säger hon då.
stör mig på det.

så frågade hon vad det gällde för problem, det sa jag att jag inte kan dra upp här, det skulle ta hela dan.
Det jag däremot nu är lite orolig för är att jag ska få hjärnsläpp när jag kommer dit så det verkar som jag är helt normal (jag brukar även va så himla trevlig och glad fast jag inte är det) så kommer hon bara "men lilla gumman, du behöver nog bara nån att prata med, det är inget fel på dig" 

Det var som nån tidigare i tråden skrev, hur dagen för denne såg ut när han/hon var ledig.

Gå upp sent, sätta på kaffe, dricka kaffe i några timmar framför datorn...och sen panikstäda innan sambon och barnen kommer hem. Så ser mina  dagar ut om jag inte tar tag i saker direkt, innan jag fastnar framför datorn. För då sitter jag och tänker "snart ska jag..."

När jag jobbade skötte jag mig till punkt och pricka, jag gillade att vara överambitiös där. Inga som helst problem att gå upp och i väg till jobbet (även om det tog emot ibland om jag suttit uppe för länge)   Det känns nästan som jag har asbergers, eller hur man säger. Fast bara på denna punkt när det gäller rutiner och struktur. Utan dessa fallerar allt.
Jag var ute med en kompis och hans kille för en månad sen, han hade adhd och bipolär, och jag började snacka om detta onykter som jag var.
Han trodde väl inte att jag hade det, så berättade jag. 
DÅ sa han sen att jag hade det. "varför?" frågade jag. "jag ser det på din blick, den är aldrig still utan flackar runt"

Jag har inga problem med det sociala och kallpratet, eller att förstå ironi (som jag läst att en del har) 

Jag har precis vart och lämnat dottern på dagis, fixat disken och ringt och pratat om mitt cv och personliga brev. jag ska sätta mig med det en stund. 
 sen plocka lite. när sambon sen kommer hem kan han undra vad fan jag har gjort medan jag tycker att jag gjort jättemycket (haha)

om jag skickat in papper för vabb eller nåt annat känner jag mig skitduktig :P

Däremot när jag jobbade förr och höll igång, ja nånstans var det lättare att få ihop vardagen, det kändes inte lika jobbigt att ta disken. men blir jag sittande på min röv i soffan. jag blir sååå lat och trött. :/

ska slua mala på, så skönt att få prata lite bara. 

sen det eviga pillandet på nåt. när jag va liten var jag alltid tvungen att ha nåt i handen, en pinne eller så. sen började jag med egna giftpinnar :P men när jag slutade efter 7 år har jag ersatt det med tändstickor, så jag går runt med en tändsticka i handen, nästan dygnet runt. i skrivande stund med.

hahahahah ibland frågar barn varför jag har det, eller om nån sett det på nåt kort "du med dina tändstickor" försöker dölja det nu för tiden. 

kommer ihåg när jag jobbade på fritids för över tio år sen, då snodde jag små bitar av häftmassa som satt på väggen, även under infolappar och ibland barnens teckningar. lite diskret sådär. som jag rullade på.

hahaha vad sjuk jag är.  
 

men nu har min sambo börjat med "det är din sjukdom som talar nu- se det som träning" (han är ju liksom jag övertygad om detta, men han blir ändå sur på mig jämt)

/&¤## så sur jag blir då! det blir jag väldigt ofta dock. svär ofta :( om nån beter sig illa i trafiken kan jag utan tvekan framför barn och allt vråla "förbannade jävla idiot"
vilken förebild jag är =/

trots att jag skrikit på sambon i morse och han smällt igen dörren ringde jag till hans mobil och bara "hej" XXX är lite snorig tycker du hon ska vara hemma?" han:- jag vet inte, bedöm du. jag kan komma och hämta henne.

om jag ska handla nånting kan jag bli ståendes hur länge som helst, anledning: jag kan inte välja mellan två saker.om jag hittar saker som är ungefär lika bra, nej det går inte. jag kan glo på två köttbitar i 10 minuter.
min sambo hatar att handla med mig.

jag ska nog läggas in på psyket. ok nu är jag tyst. 

men gud, annika östbergs blick flackar som min!  hos malou!