Anonym (B) skrev 2010-11-09 14:09:34 följande:
He he he... jag köpte skor, underställ, löparjacka och byxor för några dagar sedan, så nu är det bara att ge sig ut i spåret!
Läste det ni någon skrev om irritation när det gäller ljud tidigare och det stämmer på pricken in på mig. Angående egentid så har jag i princip ingen. Har tre barn och mannen arbetar ofta över eller reser i arbetet, så jag är mycket ensam med barnen. Är föräldraledig nu och klättrar snart på väggarna. Känner mig uttråkad intill döden.
Ni som har fått en diagnos; hur går en utredning till egentligen? Hur har era respektive tagit det? Nämnde det här med ADD för maken för någon vecka sedan, men han bara skrattade åt mig och sa att jag svamlade. Känns ju jättekul...
Känner att jag måste ge respons på det sista du skrev. Jag har inte själv genomgått den typen av utredning ÄN men de som utreder använder sig av skattningsskalor och frågeformulär enligt ett diagnossystem som kallas Adult ADHD Self-Report Scales (ASRS). Prova att googla det så får du nog den information du söker.
Jag tror att man även får göra muntliga test, minnestest (te.x psykologen säger siffror som du sedan ska jag repetera i den följd psykologen sa) och i vissa fall utföra fysiska uppgifter som te.x planera, inhandla och tillaga en middag under "uppsyn och kontroll" av läkare/psykolog.
Sedan brukar utredningen också innehålla "intervjuer" med föräldrar, partner eller andra i ens omedelbara omgivning som kan ge sin, förhoppningsvis rättvisa bild.
De som redan genomgått utredning kan säkert svara dig bättre, annars får du vänta tills jag genomgått min så kan jag berätta mer för dig
Sen det här med att du hade nämnt ADD för din make och att han besvarat det hela med att skratta och säga att du svamla. Typiskt "vifta-bort-och-stoppa-huvudet-i-sanden-beteende" och det är så onödigt, så olyckligt att behöva bli bemött på det sättet. Och tyvärr tror jag det är vanligt förekommande, att vi är många här i tråden som blivit bemötta på samma eller liknande sätt, kanske av läkare, lärare, make/maka, en förälder, en vän och att det i sin tur skapat den här bestående känslan av att inte bli bekräftad och tagen på allvar. Ingen vill bli skrattad åt eller när man lättar sitt oroliga hjärta få höra: Äh du svamlar bara! Inte konstigt att man hela tiden ifrågasätter sig själv eller de beslut man ställs inför och att man tappar förtroendet både för sig själv och andra.
Jag tycker du ska be din make läsa på om ADHD/ADD och då främst om vuxna med den problematiken då det skiljer sig ganska märkbart från de barn som har ADHD/ADD.
Min man verkar ta det hela med ro. Han säger att han förstått sedan länge att något nog inte står rätt till och efter att jag bett honom läsa detta
http://spexor.homestead.com/files/kriterier.htm sa han: Det är ju du!
Men hur mycket han förstår av allt vet jag dock inte. Jag tror inte att han riktigt förstår innebörden, alltså, hur det är att vara som jag är. Jag skulle önska att han satte sig in i problematiken mer, att han läste på och visade mer intresse för mig, mina funderingar och tankar kring detta. Jag är ju förstås helt ockuperad av tankar på detta och en eventuell diagnos, jag kan prata om det länge och väl men dessvärre är inte min man lika sugen på att lyssna som jag är på att prata.
Förut har jag alltid anklagat honom för att inte visa tillräckligt intresse när jag pratar om något men efter att jag började "forska" i ämnet ADHD/ADD har jag förstått att "normala" människor helt enkelt bara inte blir lika ivriga och entusiastiska sådär som människor med ADHD/ADD. De går inte upp i varv på samma sätt, de kan kontrollera sig och sina tankar medan det hos mig då te.x känns som om jag måste få ut allt jag vill säga nu, nu nu. Jag är alldeles upprymd, ivrig, otålig och pratar med stor entusiasm om vad det nu är som jag plötsligt vill prata om men responsen eller gehöret från min make är liksom alltid åt det likgiltiga hållet. För MIG likgiltigt och svalt men för HONOM normalt. Och när jag frågar honom vad som är fel, varför han är så lugn, HUR han kan vara så lugn fattar han ingenting. Han däremot tycker att jag är FÖR intensiv, för mycket och att det är jag som måste lägga band på mig och inte han som måste "hettas upp".
Igår fick jag en insikt som jag var tvungen att genast berätta för honom. Insikten handlade om en känsla av upprymdhet/otålighet, att jag mer eller mindre alltid går runt och känner det som om jag har något fantastiskt att berätta...tänk er om ni får reda på att ni nyss vunnit 50 miljoner te.x, tänk er känslan, tankarna, hur kroppen fylls av upprymdhet och ni ringer er man/sambo för att berätta den glada nyheten men det tutar upptaget och ni blir mer och mer upprymda och otåliga.... Den upprymdheten och otåligheten som nog varje "normal" människa skulle känna i ett sådant läge eller situation som jag beskrev ovan finns alltid inom mig och blir väldigt tydlig när någon eller något intresserar mig. Det kan vara ett ämne, en film, en person jag fattat tycke för och då ska det pratas, pratas, pratas om detta och det kan inte vänta. Spelar ingen roll om klockan är 1 på natten, om min man nyss sagt att han är trött eller har migrän, jag MÅSTE få det ur mig på något sätt, måste göra av med all den energi som finns inom mig, dämpa upprymdheten på något sätt innan jag spricker.
I alla fall så, när jag berättade detta för min man igår sa han: Ja, jag vet, jag har förstått att det är så du känner. Sedan tog han upp det med att när han har något som han tycker är intressant att berätta så lyssnar jag inte om jag inte själv finner det intressant. Däremot förväntar jag mig (upplever han) att han ska visa samma stora entusiasm som jag om sådant jag tycker är roligt och intressant. Och det är verkligen så. Om inte jag tycker att något är intressant slår jag dövörat till direkt och försvinner in i min bubbla. Men om min man gör samma sak blir jag irriterad, tycker han är tråkig osv. Känns inte helt ok men nu är jag i alla fall medveten om det.
Någon som känner igen sig i detta?