ADD symptom hos vuxna

Hej i tråden! Jag har haft ett väldigt speciellt samtal med en jättefin tjej ikväll om ADHD. Ju mer vi pratade med varandra om detta, desto mer kände jag igen mig i henne och hon i mig. Hon tipsade mig om denna tråd så nu hoppar jag in här, tänkte jag. Hoppas det går bra ändå trots att det gått väldigt många sidor sedan ni började

Efter att ha läst igenom alla dessa symtom såg jag att jag tyvärr uppfyllde de allra flesta. Dock vet jag inte vad "mental uthållighet" och  "nedsatt arbetsminne" är. Sedan behöver jag få något konkret exempel på hur man gör när man inte kan göra något metodiskt...Antar att jag inte är speciellt smart heller

Men uppenbarligen har detta redan betats av i tråden: känslan av att man är väldigt konstig som person. Att även andra anser att man är udda.

Jag fick en gång höra av en av mina familjemedlemmar att jag är speciell på det sättet att även om jag befinner mig i ett rum med 100 personer, så utmärker jag mig ändå. Och då är jag inte snygg eller vacker eller så, utan personen syftade på min personlighet. Av någon konstig anledning tog jag heller inte illa upp, utan kände mig speciell också.

Men i grundskolan hade jag väldiga svårigheter med att vara "speciell". Jag blev ofta mobbad för olika saker, min personlighet, mina kläder, min frisyr etc...Ett tag hatade jag mig själv väldigt mycket och önskade att jag kunde vara som de andra, mer populära tjejerna, men jag visste inte vad hos mig som jag kunde förändra. Så jag fortsatte att vara den jag var. Nu i vuxen ålder så spökar detta lite och gör att jag många gånger lider av social fobi. T.ex. när jag blir bjuden på fest så tänker jag ofta "fan, vad jobbigt att behöva träffa en massa folk jag inte känner", till skillnad mot de som är MED mig och son tänker "fan, vad kul! Party!"

Jag gillar väldigt, väldigt små tillställningar. En pytteliten grupp om jag nu måste träffa en grupp och helst en grupp av människor som jag vet att jag kan lita på och som är jordnära och vänliga. Mogna och intelligenta människor. Det är också oftast sådana människor jag umgås med, då de får mig att känna mig trygg. Gillar djupare samtal om livet. När jag sitter med en grupp människor som pratar om de ytligare ämnena (alltså som för MIG känns ytliga), känner jag mig helt lost och korkad. Jag hänger helt enkelt inte med! Och automatiskt slutar jag lyssna och går in i mig själv...Väldigt egoistiskt av mig! Men jag är iallafall medveten om det.

Jag har alltid haft svårt att umgås med mycket sociala och utåtriktade människor. Har känt mig väldigt osäker på mig själv då och inte vetat hur jag ska bete mig. Min exman var en sådan och vi kom inte överens om något i vårt äktenskap. Jag var den lugna som behövde trygghet (men ändå viss spänning OM det skedde på mina villkor ) och han ville umgås med heeeela världen, helst varje dag också. Grejen är att jag tyckte att HAN var tråkig, men det var för att han inte ville göra de saker JAG ville göra. Samtidigt tyckte han att jag var himla tråkig också...Tja, vi hade helt enkelt inte samma intressen...

Aja, jag känner att jag kan mala på hur mycket som helst om detta, men det får räcka för den här gången

Haha, big check på den. Detta började redan när jag var liten, jag minns att jag brukade skrika t.ex. om dammsugaren "DEN BRÅKAR MED MIG" om den fastnade nånstans eller inte ville släpas med. Jag var världens lugnaste unge, men när det gällde saker som krånglade så fick jag frispel. Jag minns att jag en gång kastade en hårborste i golvet så den sprack, bara för att den fastnat i mitt hår. Jag blir arg på saker som tjafsar med mig helt enkelt.

På tal om mer glömska. Det är helt onödigt för mig att köpa sådan små fickkalender att anteckna i eftersom jag glömmer att titta i kalendern överhuvudtaget...

 

Undrar en sak, glömmer ni oftast bort människor efter en tid efter att ni slutat umgås? Jag menar mest utseendemässigt. Ett tag gick jag på en kurs för oss arbetslösa, under den tiden jag var arbetslös, och där lärde jag känna en kvinna som var trevlig och så. Vi satte oss och fikade och pratade ibland på det stället. Sen efter att kursen tog slut gick det några månader och jag träffade på henne ute. Hon hälsade glatt och jag hälsade lika glatt tillbaka, men kom inte ihåg att det var HON. Hon förstod att jag inte kände igen henne och frågade mig om jag visste vem hon var. "Min tandläkare?", svarade jag. Jag var HELT säker på att det var min tandläkare!

Det var helt sjukt!

Kan någon ge mig lite energi?  Är så trött och nedstämd idag...

Tjockisen, glad för framsteg hos läkaren!!

KRAM ALLA

Nej förresten jag vete tusan hur man gör! TS var är du?

Tänkte att du hade mer koll på FBgrejen än jag. Om TjockKatt nu gärna vill bli medlem där måste vi fixa det! Jag är där nu och kollar runt men fattar nada

Jag mår riktigt dåligt. Känner mig helt borta. Kan inte göra någonting. Fruktansvärt!

Nu fick jag en hemsk smärta i vänster ben också, helt galet!

Jag fick en bunt på nästan 200 frågor som mina föräldrar ska fylla i. Pappa är bara att glömma eftersom han inte var närvarande. Mamma misstänker jag lider själv av någon slags uppmärksamhetsstörning och jag kan slå vad en miljon att hon ALDRIG skulle palla att sitta ner och svara på allt det där. Så what to do?

Min kille berättade precis en jättehemsk historia om ett barn för mig, och nu sitter jag här med jordens ångest. Är det nån av er som reagerar så? Jag kan knappt sitta still, vill bara springa ifrån mig själv just nu - jag fixar inte att höra hemska saker. Jag har liksom ingen avstängningsknapp, jag kan inte värja mig för eller sortera bort så'nt som kommer utifrån, jag tar det och gör det till min egen känsla och det är så sjukt jobbigt...
Gissar att det är GAD:en som spökar mycket, men jag tror inte att det är bara det.
Jag mår skit, trots att jag inte ens har träffat människan ifråga.