det värsta e nog att behöva avstå sötsaker (GODIS) 
Eller egengjord glass (utan socker)
Är det någon här som funderat på om dom kan ha autism/asperger. Många av symtomen i trådstarten är ganska lika för vuxna med autism. Hittade lite på den här sidan tex.
www.autismforum.se/gn/opencms/web/AF/Vad_kan_.../
*NEERVÖÖÖÖS*
Hur yttrar sig dina autistliknande drag?
www.familjeliv.se/Forum-4-50/m60507270.html
Nån som vill ta sig en titt o kommentera??
Hej alla!
Jag har inte läst något i tråden, och jag har egentligen inte fått någon diagnos. Men jag misstänker att jag har ADD, och min kurator misstänker också det, jag ska få börja en utredning nu i slutet på november.
Kände bara att jag behövde skriva av mig någonstans. Vi ska ha gäster imorgon och min sambo är borta tills imorgon mitt på dagen så jag måste fixa allt själv. Det är verkligen kaos. Eller det känns nog mest som kaos, jag har skrivit lappar till och med och lagt i skålarna jag har dukat fram för att inte glömma något som måste läggas upp eller lagas till. Men ändå vet jag att jag inte kommer kunna sova inatt för att jag tänker på att inte glömma något. Vilken konstig tanke egentligen. Jag har knappt ro att diska eller duscha eftersom jag är så inställd på allt annat som måste göras. Även om jag skrivit 5 olika listor för att inte missa något. Blä.
Kanske ingen som läser det nu i natt, men jag fick skriva av mig lite i alla fall även om det är svårt att samla tankarna! 
Tack för att du läser :)
Jag funderar mest på att försöka sova nu, jag börjar bli väldigt trött och jag har tvättid imorgon kl. 7. Känns hopplöst att jag aldrig lär mig att jag inte kan göra hundra saker samtidigt . Jag har i alla fall skrivit en lista på allt som ska göras och plockat fram alla uppläggningsfat och sånt. Och diskat och städat det mesta. Men det blir verkligen så att man inte göra något alls när det blir för mycket. Speciellt när jag är trött blir det ännu värre. När det blir kväll får den late brått! (Eller snarare den tankspridda och överambitiösa kanske 
)
Jag tycker också att det är härligt att tråden lever!
Hej, vad trevligt att äntligen hitta en add-tråd som faktiskt är igång :)
Jag har ingen diagnos, och jag är nu 21. Men jag har nästan varit övertygad om att jag har ADD sen jag var 17. Och jag hittar bara fler argument som talar för det.
Jag har alltid läst extremt långsamt (en 2a på skala 1-9) och gjort det mesta annat långsamt också. Och det var så jag började tänka på det att jag kanske gjorde saker långsamt efter som att jag inte kunde koncentrera mig på det jag höll på med.
Jag kollade med kuratorn på skolan och hon sa att vi nog kunde försöka få in en remiss till utredning. Men sen kunde jag inte komma på det nästa mötet med henne, och sen blev det inte av.
Så sen när jag var 19, året efter att jag gått ut gymnasiet sökte jag för detta på vårdecentralen. Men fick då svaret att eftersom jag hade bra betyg och att "jag fick mitt liv att gå ihop" så var det inte en chans i världen att jag hade det. Sen verkade ju inte ens läkaren medveten om att det fanns en icke-hyperaktiv form.
Men nu efter 1,5 års universitetsstudier håller jag på att bli tokig! Allting är så mycket mer påtagligt nu.. Jag kan verkligen inte koncentrera mig alls. Hur mycket jag än försöker kan jag inte hålla fokus på föreläsningarna mer än 5 min (inte så praktiskt när man har typ 12 x 45 min i veckan...). Det känns som jag har ännu svårare att läsa nu än förut, kan inte fokusera alls. Och när det tar så mycket kraft att försöka och det ändå inte blir något gjort så är jag nog definitionen av prokastringering (har alltid varit).
Jag har haft ganska lätt för mig i skolan i grundskolan och gymnasiet, väldigt lätt för matte och sånt, även om läsning alltid har krävt mycket tid. Men förut har det ju inte varit mycket att läsa, och många lärare var schyssta och gav mig extra tid på prov och liknande.
Sen har jag kommit på så mycket annat. Jag har under hela grundskolan fått höra att jag dagdrömmer för mycket, och min personlighet när jag var liten beskriver mina släktingar just med "dagdrömmare, du var alltid i din egen lilla värld). Jag lyckas för det mesta höra på det mina vänner säger, men kasnke just för att jag kommer på mig själv ganska många gånger och får säga "ursäkta, nu fick jag inte in alls vad du sa, kan du ta det igen?".
Kollade på lite modern family nyligen. Och i ett avsnitt så skämtade de om hur två familjemedlemmar hade koncentrationssvårigheter. Pappan skulle göra något men blev efter några sek distraherad av något annat och skulle fixa med det istället. Det var nog tänkt som överdrivet, men det är verkligen så jag gör! Typ börjar vika lite tvätt, efter att ha vikt några plagg ser jag lite skräp på bordet och går för att slänga det i papperskorgen, men märker att soppåsen är full så jag går och ställer den i hallen där jag märker att jag inte packat upp en resväska än och börjar med det etc.etc.
Men nu ringde jag imorse till psykiatrin i göteborg för att kolla hur man ordnade en remiss. Hon sa att hon skulle skicka hem blankett til mig så att jag kan göra en egenremiss. Men rekomenderade verkligen att gå till en läkare på VC för att få remiss, det går antagligen betydligt snabbare. Men jag är rädd för att de bara ska tycka att jag är hypokandrisk eller att jag bara vill ha något att skylla mina omtentor och kassa studieteknik på...
Ursäkta för det långa inlegget, var bara tvungen att prata av mig lite..