ADD symptom hos vuxna

Innan jag glömmer så vill jag passa på att rekommendera ännu en bok. Jag har kommit ungefär halvvägs i den and I love it. Den är skriven på ett lättförståeligt sätt, förklarar alla termer och förkortningar på ett sätt som t.o.m jag förstår och den har redan gett mig många svar på ett par av de frågor som luftats här i tråden, bl.a skillnaden på ADD och ADHD, vad som skiljer ADHD från bipolär, borderline och depression etc. Superbra bok helt enkelt.

Den heter "Vunxa med ADHD/DAMP" och är skirven av Vanna Beckman. LÄS!

Inte vunxa utan vuxna.

Men FAN vad trött jag blir på mig själv. Sista försöket:

Boken heter inget annat än "Vuxna med DAMP/ADHD"

Här är en länk också utifall att... http://www.bokus.com/bok/9789189091115/vuxna-med-dampadhd/

Visst känns det skönt att finna några tvillingsjälar?  Det är en enorm lättnad och en slags trygghet att veta att man inte är ensam om detta h-e som det emellanåt känns som. Nu vet ju inte jag om jag har ADHD, ADD eller något annat men för mig spelar det ingen roll just nu, jag känner mig mer hemma här bland er andra som är som jag än någon annanstans någonsin. 

Jag känner så väl igen det du berättar, hur du panikstädar innan din karl kommer hem. Jag är också hemma och maken arbetar och jag kan gå en hel dag utan att göra något men ca 30 minuter innan jag vet att han stiger innanför dörren börjar jag laga middag, plockar upp leksaker, dammsuger, torkar av bordet, dukar för middag och när maken kommer hem säger han: Oj vad ambitiös du varit idag då!
Men det är inte alla dagar som jag faktiskt orkar panikstäda. Vissa dagar när maken kommer hem ligger jag på soffan som en urvriden trasa och har varken fixat middag eller brytt mig att ställa in disken i diskmaskinen.
Nu är inte min make speciellt pedant själv men han tycker att man (läs jag) som går hemma i ca 8 tim/dag borde kunna plocka i och ur diskmaskinen, tvätta minst 1 maskin, dammsuga om det behövs och det gör det ju alltid med en 1 åring här hemma. Och ja, jag tycker han har rätt. Jag BORDE klara av detta men det gör jag inte alltid, det är lite beroende på vilken dagsform jag är i men tycker jag också att alla dessa sysslor som hör en "hemmafru" till är så satans tråkiga, därför drar jag mig in i det sista för att göra dom.

Jag utgår ifrån att din man vet om din diagnos men är han införstådd i vad den innebär?

Ja det är samma här. Min make förstår nog inte riktigt HUR svårt det är vissa dagar, antyder ibland att jag kan bara jag vill. Och det är en vanlig fördom att tro att de med ADHD/ADD "kan om de vill". Jag har bett honom läsa boken jag läser just nu och ibland funderar jag på att låta honom läsa den här tråden för att förhoppningsvis öka hans förståelse ytterligare.

Ja precis. Och ibland ler jag åt hela eländet. Det är läkande på något sätt, att ibland kunna garva åt hela grejen, för lite komiska är vi nog. Jag anser iaf att jag är det. Garvar ofta åt mina egna skämt te.x

Det här med att skratta åt det. Jag är ju den som lägger mig sist i det här huset. Oftast sitter jag vid datorn, ibland städar jag eller något annat som hörs och jag brukar tänka på mig själv som en galen proffessor som är uppe mitt i natten, stökar och letar efter saker, försöker sätta sina alla 1000000 idéer i praktik, för oväsen och mumlar för sig själv. När det sedan är läggdags för mig kan jag inte bara lägga mig och sova utan måste läsa och då tänder jag lampan bredvid sängen vilket väcker min make och han tittar yrvaket upp med en trött blick, suckar högt och vänder sig om. Och detta fnissar jag åt, ibland högt fast då blir gubben lite sur men hela grejen är så tragikomiskt på något sätt att jag helt enkelt inte kan låta bli

Igår satt jag och läste högt ur boken jag nämnde ovan för gubben. Sedan ville jag diskutera det jag läst.
Men han gäspade, reste sig upp ur soffan och sa att han skulle lägga sig. Döm om min förvåning när jag insåg att klockan var halv tolv på kvällen men då var jag som mest sugen på umgänge och samtal med min bättre hälft medan han, som de flesta normalstörda människor var trött efter att ha arbetat en hel dag. Det är såååå jobbigt tycker jag, att ha denna energi när ingen annan tycks ha den och inte få den "mättad".
Känner ni andra igen detta?

Ja så är det. Det är inte förrän sen, sent på kvällen som jag lyckas samla mina tankar något sånär och känner lust och ork att ge utlopp för mina kreativitet eller vad det nu kan vara. Men idag har jag faktiskt tvättat en maskin tvätt och skurat golvet på hela nedervåningen med disksvamp och trasa. Jo, så har jag kokat makaroner också. Och hängt upp en adventsstjärna. Lämnat och hämtat barn på dagis. Tagit hand om 1 åring. När jag väl fått tummen ur får jag svårt att sluta, det blir nästan som ett tvång. Men runt kl 17 var jag färdig för sängen, somnade på soffan och vaknade vid 21. Jag som hade tänkt lägga mig tidigt ikväll Jag har redan en del hyperaktivitet och vet inte om jag vill ha mer. Men min hyperaktivitet märks eller syns nog inte så mycket eftersom det mesta av det finns på i insidan i form av ständig oro, rastlöshet, en konstant känsla av att jag inte har tid, att jag är under någon slags tidspress. MEN det skulle inte skada om allt detta kunde förvandlas till ren och skär energi som gjorde att jag fick alla de saker jag tänker på gjorda. Jag funderar ganska ofta på hur det är för "normala" människor... de som lyckas hålla kvar en tanke i huvudet åt ggn utan att bli distraherade av andra påträngande tankar eller sådant som sker runtomkring. Det vore skönt att få uppleva någon gång.  

Lever du fortfarande vännen? Hoppas det gick bra med allt.