ADD symptom hos vuxna

Anonym (oj) skrev 2010-12-06 00:52:39 följande:

Jag har också slängt mynt. Pinsamt, men sant.
Just pappershögar är ett gissel, jag hatar dem. De gör mig jättefrustrerad just för att de inte så självklart hör hemma någonstans, det är inte som att det är en hög med underkläder eller en hög med blandad frukt som man vet vart man ska lägga - det är en hopplös mix av skräp, viktiga papper och papper som på något vis kräver en åtgärd. Det där med vilka papper som ska slängas och sparas är ett gissel för mig, ena sidan säger att man ska spara alla bankpapper till exempel, men vilka är viktiga bankpapper och vilka är oviktiga? Man ska väl inte spara deras jädra reklamutskick om olika fonder o.s.v.? Eller? Återigen, svart eller vitt. Antingen slänger jag alla bankpapper, även de viktiga, eller så sparar jag alla. Det där att inte kunna sortera vilka saker som är viktiga och vilka som inte är det är verkligen svårt för mig.
Det är samma med all yttre stimuli.
Jag kan inte välja vilka känslor som ska få fäste hos mig, med resultatet att jag tar in allt. Jag brukar beskriva det som att jag är som en svamp. Läser jag om en tragedi i tidningen, eller om jag hör om en vän som råkat ut för något hemskt så är jag HELT förstörd. Det kan ta dagar, ibland veckor innan jag släpper det. Det är som att jag inte kan förstå att det egentligen inte involverar mig.

Nyligen dog en väns mamma. Jag drabbades av någon form av krisreaktion, trots att jag inte kände henne. Men genom honom kände jag sorg, och det tog mig minst en vecka eller kanske t.o.m. två innan jag kunde börja släppa det så smått. Jag tittade på våra andra gemensamma bekanta och undrade hur f-n de kunde vara normala och skratta och ena stunden visa medlidande med honom och nästa sekund börja planera utgång på kvällen. För mig var det som att jag gick in i en sorgeperiod med honom och tyckte inte det var riktigt ok att göra något roligt förrän efter en viss period hade gått. Det var naturligtvis de andra runtomkring som reagerade normalt, men jag funkar helt enkelt inte så. Känns igen?

Funderar på att ringa och trycka på öppenpsyk lite för att få till en utredning snabbare eller åtminstone ett bedömningssamtal. Den här väntan och ovissheten gör mig galen snart. Jag tänker på detta nästan konstant, letar och söker drag av ADHD hos andra personer i min omgivning (både i nuet och det förflutna) och jag pendlar mellan att tänka att nä, jag har nog inte ADHD/ADD till att emellanåt vara helt övertygad om att jag visst har det. Jag ifrågasätter mig själv och min problematik mycket också. Mår jag tillräckligt dåligt av detta? Har jag verkligen så stora problem egentligen? Tänk om jag bara inbillar mig? Tänk om jag kommer dit till öppenpsyk och så kommer dom bara skratta åt mig, klappa mig på huvudet och säga "Lilla gumman då, du inbillar dig bara, inte har du ADHD inte, du är helt normal"? Tänk om jag läser in för mycket i symtomen och förstorar allt? Det vore kanske inte helt olikt mig, att förstora och överreagera. Jag tvivlar så på mig själv, mina tankar och känslor, på mitt förstånd och min bedömningsförmåga, inte minst i detta. Jobbigt värre.   

Det här med gemenskapen eller snarare bristen på den är det tydligen många av oss som fått erfara.
Och jag tror att detta utanförskap, känslan av att inte tillhöra någonstans eller ett sammanhang har påverkat mitt mående mycket mer än vad jag själv velat se ibland.

Jag har varit på EN tjejmiddag i mitt liv och det var när jag var 16 år med tjejerna i min dåvarande klass. Jag är över 30 år idag så säg, är det inte patetiskt egentligen?
Aldrig varit på s.k tupperwareparty och liknande, aldrig "syjunta", aldrig någon möhippa, ingenting utav sådant som jag inbillar mig att "normala och vanliga" människor gör emellanåt. 
 
I många, många år har jag känt nästan som avundsjuka även om jag inbillat mig att jag inte brytt mig alls gentemot människor som tycks ha en stor vänkrets där det hålls fester från höger till vänster, middagar, resor eller vad det nu kan vara som dom gör tillsammans. Och det har inte varit själva görandet jag saknat utan just gemenskapen och sammanhållningen som tycks finnas där. Te.x kan man ibland se en grupp tjejer (ofta yngre då) som kramas, pussas och är näst intill oskiljaktiga. Vet ni vad jag menar? Jag har inte fått uppleva den känslan heller. Jag har aldrig varit den andra kramat och pussat på. Jag hade tjejkompisar när jag var yngre, några få sådär, som även hade andra tjejkompisar som de hade en mer fysisk relation till. Men jag "fick" aldrig rollen som kramgo tjejkompis, faktum är att när jag tänker tillbaka så kan jag inte ens definiera min roll. Jag visste inte vem jag var för andra, om jag ens var särskilt betydelsefull. Men något borde dom ju ha sett eftersom vi umgicks. Men kanske skrämde min tillbakadragenhet? Kanske tolkade andra den som att jag inte ville?     

Jag har haft många förhållanden med killar och män men aldrig umgåtts med ett annat par, inte förrän nu det senaste året har maken och jag varit på parmiddag och vet ni, det var en helt underbar känsla och jag levde på den kvällen i flera dagar efteråt. Andra tar kanske sådant för givet, att bli bjudna på middag eller bjuda över andra på middag men för mig är det årets händelse eller något och jag känner stor tacksamhet gentemot de få människor som på ett eller annat sätt bjudit in mig i deras gemenskap. Jag är inte bortskämd med det som sagt och kanske är det därför jag uppskattar det så otroligt mycket även om jag samtidigt måste slåss med tankar som: Varför vill han/hon umgås med mig? Vad har jag som skulle kunna vara till nytta för den andra personen? Hur kan dom vilja bjuda mig? osv. Tyvärr tenderar jag att bli lite paranoid emellanåt, vilket också förstört så himla mycket och gjort att jag dragit mig tillbaka när jag egentligen inte velat annat än att bara fungera normalt.  

Anonym (virrpanna): Så det är DU!  Du kom aldrig tillbaka till Omegatråden du startade ju och jag undrade hur det gått för dig. Vad roligt att du hittat hit!

Kul att det här med felstavade ord tas upp. Jag hittade en tråd på FL igår om just det, eller egentligen var det om medvetna "felstavningar" och ord som mej, dej, e, ja (istället för jag) och SMSspråk och förkortningar som lr, tkr, o etc. TS tyckte det var avtändande när människor (tjejer i TS fall) inte kunde skriva ut orden korrekt. 
Och jag kände igen igen mig. Men för min del handlar det nog inte om att jag tycker det är avtändande utan bara störigt och det har med mig att göra, inte den som skriver. Jag får så mycket svårare att koncentrera mig och förstå inlägget.  

Såg en film häromdagen som var uruselt översatt. Te.x sa en person i filmen "You guys" när han pratade till sin dotter om henne och hennes pojkvän. Översättningen skulle alltså ha varit "Ni" men på textremsan dök "Ni killar" upp och sådant kan jag haka upp mig på, det blir "fel" i huvudet på mig. Jag vet ju i förväg hur översättningen ska vara och det förväntade ordet som ska dyka upp. När det sedan dyker upp ett annat som dessutom är helt fel blir det rörigt och jag kan få svårt att släppa det och måste ibland spola tillbaka filmen för att hänga med igen. Det blir så mycket enklare när det blir så som jag har förväntat mig.

Oftast har jag inga problem med att stava. Men vissa ord har jag svårt för. Symtom är ett. Jag vet inte varför jag helst vill ha dit ett P, tror jag blandar ihop ordet med ett annat. Att skilja på de/dem/dom är ytterligare något jag har problem med så för att förenkla för mig själv skriver jag nästan uteslutande "dom". Nyckel och cykel är också ord jag har svårt för att komma ihåg om det ska vara ck eller bara k. Men oftast löser det sig genom att skriva ut ordet för då ser jag om det ser rätt eller fel ut.