ADD symptom hos vuxna

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (ADD?) skrev 2011-01-13 02:46:30 följande:div>Jag var (är) också väldigt tystlåten och observerande, särskilt i större grupper d" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-undecided.gif" border="0" alt="Obestämd">div>Och det blev inte bättre av att de uppmärksammade ens tystnad. Då ville jag bara sjunka genom jorden...Fast jag har tvingat mig själv att bli mer aktiv, just för att det känns som ett måste. Ett måste att övervinna osäkerheten i större grupper. 

 <div id="forummessagefooter">Conscience is deaddiv>

<div class="quote"><div class="quote-nick">Blackbird skrev 2011-01-13 02:53:17 följande:div>Du har alltså blivit diagnostiserad (eller hur det stavas) men vill bli utredd igen?div>Jag kommer inte ihåg det men tror dom kollade mig med klossar i hål och sånt när jag var liten.

Men jag har alltid haft samma sympotom som hos människor med ADHD/ADD, antagligen därför jag blev utredd som liten också.

Men det hänger säkert ihop med min diagnos för sömnen.
Dock känner man sig lite ensam när man har en ovanlig diagnos som är så lik en annan.
Hör inte hemma någonstans :P lever i mellanlandet.

<div class="quote"><div class="quote-nick">janniahlholm skrev 2011-01-13 02:57:07 följande:div>Jag kommer inte ihåg det men tror dom kollade mig med klossar i hål och sånt när jag var liten.

Men jag har alltid haft samma sympotom som hos människor med ADHD/ADD, antagligen därför jag blev utredd som liten också.

Men det hänger säkert ihop med min diagnos för sömnen.
Dock känner man sig lite ensam när man har en ovanlig diagnos som är så lik en annan.
Hör inte hemma någonstans :P lever i mellanlandet.div>Jag förstår.

Ja, precis, mellanlandet. Det lyser liksom inte starkt om en om du förstår vad jag menar och det känns som att man därför inte blir tagen på allvar för "de flesta råkar ju ut för sånt där".

Eller menade du något annat? <div id="forummessagefooter">Conscience is deaddiv>

<div class="quote"><div class="quote-nick">Blackbird skrev 2011-01-13 02:54:49 följande:div>Och det blev inte bättre av att de uppmärksammade ens tystnad. Då ville jag bara sjunka genom jorden...Fast jag har tvingat mig själv att bli mer aktiv, just för att det känns som ett måste. Ett måste att övervinna osäkerheten i större grupper. 

 div>Mmm.. känner igen det där med att vilja sjunka genom jorden!

Bra att du kan vara mer aktiv! Jag har nog gått i motsatt riktning, mer accepterat att jag är introvert och undviker situationer som inte känns bra så långt som möjligt.. jag vet dock inte hur lyckat det är i längden d" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-undecided.gif" border="0" alt="Obestämd">

Jag tycker att det är så lustigt ibland. När man läser om "störningar" som ADD/ADHD, Asperger och Borderline så känner man ju igen sig i nästan samtliga och uppfylla många kriterier. Jag menar, tänk om man läser på om dessa och blir så paranoid att man verkligen tror att man lider av något av dessa och börjar bete sig därefter omedvetet? 

Jag har tidigare varit helt säker på att jag haft Asperger för när jag läste symtomen kände jag att det var JAG, men sen släppte jag tanken och nu när jag har kontakt med en person som verkligen har Asperger så inser jag att det faktiskt INTE är så jag är (även om han och jag har mycket gemensamt vad gäller tankesätt och så). Sen läste jag om symtomen för Borderline och tänkte "men JAG är ju så!" eftersom jag faktiskt har reagerat som en typisk Borderlineperson väldigt ofta. Sen släppte jag den tanken när jag läste ett par historier om två olika kvinnor som led av Borderline och insåg att jag inte var sådan.

Men så har jag pratat en hel del med en vän om ADD i några dagar och kände igen mig i henne något så otroligt! Och hon kände igen sig i mig. Hon ska låta utreda sig snart också. Och sen när jag började skriva i den här tråden så känner jag mig väldigt hemma. Jag känner igen mig i er och som det verkar känner många av er igen sig i mig. Men ibland slår det mig, tänk om det bara är som jag TROR? 

Jag har helt klart blivit otroligt förvirrad av alla tankar som snurrar i mitt huvud. Har mått ganska dåligt i några dagar nu och det känns faktiskt som om min värld har blivit upp och ner... 

<div id="forummessagefooter">Conscience is deaddiv>

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (ADD?) skrev 2011-01-13 03:06:55 följande:div>Mmm.. känner igen det där med att vilja sjunka genom jorden!

Bra att du kan vara mer aktiv! Jag har nog gått i motsatt riktning, mer accepterat att jag är introvert och undviker situationer som inte känns bra så långt som möjligt.. jag vet dock inte hur lyckat det är i längden d" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-undecided.gif" border="0" alt="Obestämd">div>Jag försöker också undvika situationer, som t.ex. att jag försöker inte gå på större fester och så eller när en större grupp är samlad. Särskilt om där finns folk jag knappt känner. Dock är krogar och sånt inga problem, utan jag menar om jag blir bjuden hem till en kompis och där finns en massa jag inte känner. Blir himla osäker på mig själv.

Men eftersom jag studerar och hamnar i grupper om fyra till sex personer hela tiden så MÅSTE jag vara mer aktiv, annars får läraren höra om det och jag får skit. En positiv konsekvens av detta är att jag på vägen fått lite bättre självförtroende. Det är ju bra om inte annat! Speciellt nu den sista tiden eftersom jag bara hamnat i grupper med riktigt snälla människor. Om de inte hade varit det hade jag haft väldigt svårt med självförtroendet...

Så jag tror att om du blir tvungen att hamna i liknande situationer där det verkligen krävs av dig att du är aktiv och du inte har något val än att vara aktiv så skulle det gynna dig väldigt mycket. <div id="forummessagefooter">Conscience is deaddiv>

Godnatt.

<div id="forummessagefooter">Conscience is deaddiv>

<div class="quote"><div class="quote-nick">Blackbird skrev 2011-01-13 03:17:56 följande:div>Jag försöker också undvika situationer, som t.ex. att jag försöker inte gå på större fester och så eller när en större grupp är samlad. Särskilt om där finns folk jag knappt känner. Dock är krogar och sånt inga problem, utan jag menar om jag blir bjuden hem till en kompis och där finns en massa jag inte känner. Blir himla osäker på mig själv.

Men eftersom jag studerar och hamnar i grupper om fyra till sex personer hela tiden så MÅSTE jag vara mer aktiv, annars får läraren höra om det och jag får skit. En positiv konsekvens av detta är att jag på vägen fått lite bättre självförtroende. Det är ju bra om inte annat! Speciellt nu den sista tiden eftersom jag bara hamnat i grupper med riktigt snälla människor. Om de inte hade varit det hade jag haft väldigt svårt med självförtroendet...

Så jag tror att om du blir tvungen att hamna i liknande situationer där det verkligen krävs av dig att du är aktiv och du inte har något val än att vara aktiv så skulle det gynna dig väldigt mycket. div>Jag upplever att sådana grupparbeten tar vädigt mycket energi, särskilt om man hamnar i "fel" grupp där man inte riktigt passar in (vilket ofta händer mig av någon anledning dreamer.gif" border="0" alt="Drömmer">). Men det är klart om man hamnar i en trevlig grupp så kan det ju gå bättre.  Men jag vet inte på vilket sätt det skulle "gynna" mig riktigt att utsätta mig för det? När grupparbetet är färdigt och gruppen splittras så är jag ju fortfarande samma gamla blyga, tråkiga inåtvända mus...

Det därmed dygnsrytm är jag väldigt kass på oxå, vänder HELT på dygnet som ni märker dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif" width="15" height="15" loading="lazy">

<div class="quote"><div class="quote-nick">Blackbird skrev 2011-01-13 03:11:57 följande:div>Jag tycker att det är så lustigt ibland. När man läser om "störningar" som ADD/ADHD, Asperger och Borderline så känner man ju igen sig i nästan samtliga och uppfylla många kriterier. Jag menar, tänk om man läser på om dessa och blir så paranoid att man verkligen tror att man lider av något av dessa och börjar bete sig därefter omedvetet? 

Jag har tidigare varit helt säker på att jag haft Asperger för när jag läste symtomen kände jag att det var JAG, men sen släppte jag tanken och nu när jag har kontakt med en person som verkligen har Asperger så inser jag att det faktiskt INTE är så jag är (även om han och jag har mycket gemensamt vad gäller tankesätt och så). Sen läste jag om symtomen för Borderline och tänkte "men JAG är ju så!" eftersom jag faktiskt har reagerat som en typisk Borderlineperson väldigt ofta. Sen släppte jag den tanken när jag läste ett par historier om två olika kvinnor som led av Borderline och insåg att jag inte var sådan.

Men så har jag pratat en hel del med en vän om ADD i några dagar och kände igen mig i henne något så otroligt! Och hon kände igen sig i mig. Hon ska låta utreda sig snart också. Och sen när jag började skriva i den här tråden så känner jag mig väldigt hemma. Jag känner igen mig i er och som det verkar känner många av er igen sig i mig. Men ibland slår det mig, tänk om det bara är som jag TROR? 

Jag har helt klart blivit otroligt förvirrad av alla tankar som snurrar i mitt huvud. Har mått ganska dåligt i några dagar nu och det känns faktiskt som om min värld har blivit upp och ner... div>Jag är oxå väldigt förvirrad men är till 97% säker på att det är ADD jag har, ska till min läkare den 27 jan och hoppas hon vill lämna remiss till dom som utreder det, kommer inte ge upp nu när jag äntligen har tagit tag i det. Har en viss förmåga att skjuta fram allting, så frusterande.
Önskar bara man hade någon i verkligheten att prata med dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-frown.gif" width="15" height="15" loading="lazy"> Bolla tankar och så.

igen, jäklar vilka nattugglor ni är! d" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-surprised.gif" border="0" alt="Förvånad"> dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif" width="15" height="15" loading="lazy">