ADD symptom hos vuxna

Nja. Det har ingen betydelse för mig. Även om det var jag som skrev den har vi ju alla varit med på ett hörn, så att säga.

Tack! Så länge det är om något intressant har jag inga problem med att skriva listor, lägga ner tid och energi. Jag brinner för det här ämnet just nu även om det svalnat något på senare tid. 
Det tråkiga med detta var att sammanställa allt innan jag skrev ner det, formulera om och ge exempel på de symtom som inte hade några. Annars tillhör att skriva något som allmänt intresserar mig, men det ska då helst vara om något jag tycker är skoj.

Jag är glad att jag passade på att skriva listan igår. Idag hade jag aldrig orkat. Tror jag håller på att bli magsjuk

Exakt. Undrar om detta kan ha lett till att jag ibland automatiskt söker efter dolda motiv, s.k undermeningar? Eftersom jag misstolkat och missförstått så mycket har det lett till någon slags osäkerhet hos mig och osäkerheten har i sin tur lett till att jag ibland läser in sådant som kanske inte ens finns där. Jag menar inte som en paranoid (been there done that) utan de motiv eller undermeningar jag söker och läser in verkar vara mer för att jag ska ligga två steg före personen, lite som att vara till lags fast för mig är det mer för att jag ska försöka passa in eller om det bara är mitt sätt att försöka pejla in personen. Jag vet inte. Men jag är en duktig människokännare och i flera av de böcker jag läst om ADHD/ADD tas detta upp, hur inutiativa "vi" är, hur vi scannar människorna i vår omgivning och kan förutsäga vad som ska sägas innan det sägs. Detta stämmer på mig. Inte konstigt man blir otålig och hinner bli uttråkad under ett samtal där personen aldrig kommer till poängen   

Jag upptäckt ett par rastlöshetssymtom hos mig själv som jag undrar om det är fler som "lider" av.
Bl.a när jag äter så kan jag inte sitta rakt upp och ner och bara äta. Om jag inte har middagssällskap så att jag kan samtala mig igenom det tråkiga (som jag tycker det är att äta), måste jag äta framför tvn, vid datorn eller läsa en tidning samtidigt.

När jag går på toa kan jag inte bara sitta. Nr 1 eller 2 spelar ingen roll. Då ska det bytas toarulle, slänga den gamla, plocka upp något skräp samtidigt som jag sitter på toan. Att kissa tar vad? en 5-10 sek, men det spelar ingen roll, jag MÅSTE göra något annat under tiden. 

När jag borstar tänderna kan jag samtidigt ta fram en pincett och plocka ögonbrynen. Det blir inte bra men eftersom jag finner det så tråkigt att bara stå där och borsta tänderna måste jag göra något annat. Ibland springer jag runt i huset och plockstädar lite under tiden som jag borstar tänderna. 

Och precis när jag satt mig till bords, när jag sätter mig på toaletten eller när jag börjar borsta tänderna drar min hjärna igång, söker och scannar efter något i närheten, något mer att göra för att döva tristessen. Tankarna far runt i 180, "måste göra något, måste hitta något NU, tråkigt, tråkigt"  

Och igår när jag skulle gå gå och lägga mig kom jag på att jag inte har någon intressant bok att läsa längre. Jag läser annars flera böcker parallelt med varandra men nu är alltså alla utlästa. Jag fick nästan som panik. Det är en omöjlighet för mig att bara krypa i säng och göra ingenting. Jag måste läsa eller se på film innan, något som dövar hjärnan ordentligt, så att jag sedan somnar av ren utmattning. Datorn hade jag precis stängt av och orkade inte starta den igen så det slutade med att jag låg i sängen och knappade på min mobil i drygt två timmar och tydligen hade det väckt och stört sambon men han hade inte bemödat sig med att säga något i natt, han vet ju dessutom om mina problem. 

Så det här med simultankapaciteten, att inte kunna göra flera saker samtidigt... jag ser inte skillnaden riktigt. Jag MÅSTE göra flera saker samtidigt, kan inte göra en sak i taget lugnt och metodiskt. Är det simultankapacitet? För å andra sidan klarar jag ju inte av när det är mycket eller för många intryck på en och samma gång, eller om ljudnivån där jag befinner mig är för hög, jag blir ångestfylld och reagerar med ilska då för det känns som om alla intryck håller på att ta över båda min kropp och mitt huvud. 

Jag tror jag håller på att sjunka neråt igen. Det började redan lite sent igår natt och idag har jag (som under mina bra perioder är Dr Jekyll och Mr Hyde) BARA varit Mr Hyde. Jag har varit tvungen att ha så nedsläckt omkring mig som möjligt för ljuset från lamporna har gjort ont i ögonen idag. Minsta ljud har stört mig. Ungarnas skrik, sambons klampande steg när han går, tvn. Jag började göra marsipanfigurer med äldsta dottern men hann knappt börja förrän jag kände mig uttråkad, blev sedan irriterad och slängde ifrån mig marsipanen vilket sambon såg och gav mig en blick och suckade högt.

Så.... idag har varit en sådan dag då jag verkligen lidit av mina tillkortakommanden, då jag känt mig som en urusel sambo och mamma (jag gick inte upp förrän runt kl 13), har inte orkat lyfta ett finger, inte orkat leka eller vara med barnen utan har bara velat stänga in mig i ett tyst och mörkt rum. Men en sådan plats finns inte här, åtminstone inte när ungarna är vakna. Jag skrikit, svurit, haft ångest och panikkänslor. Jag hatar dessa dagar. Jag hatar mig själv dessa dagar. Och om det är ADHD jag har så hatar jag den också. Vad det än är så är det jävligt jobbigt att inte bara kunna fungera som normalt folk. 
"Har du tagit din medicin?" undrade sambon när jag låg utslagen på soffan tidigare idag. Som om det skulle spela någon roll? Sertralinet hjälper ju inte ett skit mot mina ADHD-tendenser, mot min irritation, ljud och ljuskänslighet. Nä, dom dåliga perioderna suger verkligen. SUGER!        
    

Minst en av oss som skrivit här i tråden lider av RLS och hon nämnde då sambandet mellan RLS och ADHD. Mycket intressant!

Min sambo är förstående, eller tolerant är nog ett bättre ord. Men han är ju inte mer än människa han heller. Ibland blir det för mycket. Han är också mer trött vissa dagar än andra men hans behov ges inte lika mycket plats som mina. Så har det alltid varit. När jag är trött och behöver vila har jag tagit mig den vilan. Det är inte lika självklart för honom att göra så, eftersom han är själva stöttepelaren i familjen och vissa dagar klarar jag mig helt enkelt inte utan honom.

Jag sitter nästan alltid på högra foten, foten under vänstra låret  Som (oj) var inne på värmer det så skönt men så är det bekvämt också.

Min mamma brukade slänga ur sig att "Du har nog sån där damp" förr om åren (hon och jag bråkade nästan konstant). Men nu, då jag förhoppningsvis ska utredas är hon plötsligt skeptisk. När jag berättade för henne om några av mina "handikapp" sa hon: Men sån är ju jag också, det är inget fel på det. Nä, om man inte lider av det så behöver det inte ses som något fel men jag lider, för att inte nämna hur mycket jag lidit under min uppväxt, i tonåren och ja, jag lider fortfarande även om jag inte känner mig hälften så vilsen som jag gjort tidigare. 

Förutom mamma är det väl en 4-5 personer till som vet om detta. Ingen av dom har ifrågasatt varför jag vill utredas. Sambon och två av mina närmaste vänner höjde inte ens på ögonbrynen. Reaktionen var mer av lättnad från dom, som om dom misstänkt detta länge men inte velat påpeka det och kände lättnad nu när jag äntligen kommit underfund med det själv. Visst, sambon har påpekat, kommit med små skämtsamma antydningar om ADHD tidigare men det är inget jag tagit på allvar. Jag har redan gjort resan inom psyk, fått några diagnoser tilldelade mig så jag tänkte väl att det var det som var min lott, that´s it. 

Men när jag tänker tillbaka nu, så kanske det inte var en tillfällighet att jag fick jobb som personlig assistent åt ett ADHD-barn och ÄLSKADE det. Det här barnet och jag "klickade" på ett nästan magiskt sätt. Utan att jag förstod varför, utan någon som helst kunskap eller erfarenhet på området förstod jag det här barnet, kunde förutsäga när utbrotten skulle komma, hade en förmåga att lugna och trösta på ett sätt som ingen, inte ens barnets föräldrar, klarade. Och jag kände att min omtanke och kärlek till det här barnet var ömsesidig. Det var inte många som såg det men den ungen hade ett hjärta av guld, var väldigt varm och omtänksam. 
Jag ville egentligen jobba med annat men jag var fast med dessa barn och ungdomar. Jag kände mig väldigt hemma där, med dom, och nu förstår jag varför.

Oh ny insikt: Det kanske var den organiserade och strukturerade miljön ihop med "likasinnade" jag trivdes i?

Shiiiiiiiit vad många inlägg! Kul! Jag har bara orkat skumläsa men vilken härlig stämning det är här i tråden, underbart att så många känner vänskap här, med tiden kanske det utvecklas till vänskap även irl, vem vet  

Önskar er alla ett gott nytt år!  
Ta hand om er!