ADD symptom hos vuxna

Hej! Har läst listan och ungefär halva tråden, och det är hög igenkänningsfaktor helt klart! Jag vet att det är många som har skrivit och undrat om de också kan tänkas ha ADD/ADHD, kanske är det tjatigt för er, men jag skulle verkligen behöva input och tankar från någon. Mina problem, så kortfattat som jag kan förmå mig:

Jag har otroligt svårt att sätta igång med något, gäller alla vardagssysslor, skolarbeten, ringa samtal, betala räkningar, gå ut med hunden, osv. Har läst en lång utbildning på universitetet, och det har väl gått så där. Det har fungerat bäst med grupparbeten, där andra är beroende av att jag faktiskt gör min del av uppgiften. Men oftast har jag skjutit upp det till sista minuten. Egna arbeten har varit betydligt svårare att överhuvudtaget få gjorda. En tydlig deadline är det som oftast har hjälpt mig, men jag har fortfarande saker kvar att göra, trots att jag borde varit klar med hela utbildningen för över två år sen. Det går bara inte! Vad sjutton är det för fel på mig!??

Jag sitter alltså hemma nu och gör absolut ingenting. Folk undrar vad jag gör på dagarna....surfar, kollar på tv, och sen vips har det gått åtta timmar. Jag kan varken påbörja eller avsluta något. Tvätta och städa och allt sånt blir liksom aldrig av, trots att jag sitter och tänker att jag ska göra det så skjuter jag bara fram det tills det är dags att hämta barnen, och då finns det ju ingen tid. 

Emellanåt kan jag få perioder av mycket energi, blir sjukt taggad och inspirerad till att göra något (sällan något som egentligen är vettigt, som att söka jobb eller plugga), och då är det verkligen intensivt. Jag får för mig att jag ska börja träna ex. och då läser jag i flera dagar allt som har med det att göra, men att verkligen genomföra det går det sämre med. Annat kan vara att pyssla med något (efter att ha läst Pandurokatalogen), eller odla olika blommor, eller måla om, osv. osv i oändlighet. Min sambo bara suckar när jag "går igång", och kan bara vänta ut att jag ska tröttna och bli intresserad av något annat.

Jag har också lätt för att gå upp i varv, t ex när jag pratar med folk så blir jag väldigt pratsam och intensiv, har svårt att vänta på att den andra personen ska prata färdigt, så jag avbryter gärna. Tycker sällan att det den andra personen har att säga är intressant och vill bara prata om mig själv. Gud vad jag hatar mig själv för det!

Har lätt för att bli arg, även om det har blivit så mycket bättre med åldern (jag är 36 nu). När jag var yngre hade jag hysteriska utbrott, men nu är det mer att jag lätt blir upprörd, och jag blir ofta "aggressiv" när jag diskuterar något, vilket skrämmer bort många vänner. Jag känner ofta att jag har gjort bort mig, och kan älta sånt efteråt. "Varför kan jag inte bara hålla käften!" Impulskontrollen är ganska bristande antar jag.  

Jag har väldigt mycket tankar och idéer, och min sambo har svårt att hänga med i svängarna. Jag pratar fort och blir frustrerad när han ska tänka efter innan han pratar, det tar ju sån tid! Jag orkar inte vänta på att saker ska hända. Men det verkar som att det blir så mycket jag vill hinna göra, och jag kan inte bestämma mig för vilket jag ska göra först, så då blir jag bara sittande istället. 

Ledsen att det blev så långt...har som sagt svårt att hejda mig, har så mycket att säga och skriva, så det blir osammanhängande och för mycket. Som vanligt.

Min fråga var nog om ni känner igen er, vad är det för fel på mig, och hur ska jag komma vidare med livet? Allt håller på att braka nu, har inget jobb, inga pengar (bränner pengar på fel saker och orkar inte betala räkningarna i tid), jag och sambon bråkar, har inget tålamod med barnen, orkar inte ta tag i sånt som är viktigt...   
        

helt körd,
jag är likadan. Helt otroligt många som har skrivit en beskrivning av mig i denna tråd utan att ens veta om min existens. Både folk med o utan diagnos än.
tycker du kan be om en utredning, kan man göra något för att förbättra ens liv så tycker jag ska göra det.
lycka till

Någon som är lika som jag?
Jag tänker hela tiden på hur jag "ska" reagera, hur andra reagerar.. tex någon är allvarligt sjuk men inte döende så tänker jag "det kunde varit värre", någon säger "trevlig helg" så säger jag bara tack, glömmer/tänker inte på att säga "detsamma", förrän efteråt.
Jag är den sämsta att ha med sig när man är på akuten eller har ont, jag tänker hela tiden att läkarna ska få göra vad de ska snabbt -även om det gör lite mer ont men går fortare- så går det över, andra håller handen och tröstar.
Mina egna barn säger att jag är mycket snällare när de är jättesjuka och JA det stämmer ju, när de är bara lite sjuka så är det ju ingen fara, då klarar de det ändå. 
Jag älskar mina barn över allt annat, jag skulle göra vad som helst för dem, men bara om det behövs.

VARFÖR är jag så här?  Jag har aldrig tänkt på det förr, nu i år efter min utredning för ADHD så har jag börjat tänka mer på hur jag är, hur jag tänker, hur andra tänker och gör och jämför och ja, jag ÄR inte som andra. Det känns inte ok. Vad är det för fel på mig? Andra med ADHD är ju inte såna.

Halloj! Har inte orkat läsa igenom hela tråden men känner igen mig i så mycket av det ni beskriver.

Jag har alltid känt mig "skadad". Har lidit av nedstämdhet och depressioner sedan jag var liten. Har alltid känt ett motstånd för skolan. Inte så att jag inte kan utan snarare att jag har haft svårt att ta till mig kunskapen. I fjärde klass fick jag alla rätt på ett matematikprov men efter det var absolut allt (!) en kamp. Kände mig alltid dum i huvudet och seg...

Har dock inget minne av att jag har varit hyperaktiv. Jag har snarare beskrivits som "tjuren Ferdinand". Har alltid varit i min egen värld full av fantasi men hade även mycket bus för mig.

Som tonåring var jag väldigt skör och självdestruktiv. Började röka och drack mängder av alkohol. Mycket i terapeutiskt syfte. När jag drack så släppte en tung börda från mina axlar och jag kunde slappna av och bara ha trevligt.

Nu som vuxen så känner jag att allt i huvudet är kaos. Jag hakar ofta upp mig på saker som jag ältar, ältar och ältar. Har ofta beslutsångest och har svårt att upprätthålla saker som jag påbörjar. Oavsett projekt. Just nu behöver jag verkligen gå ner i vikt och det tar upp ALL min energi att tänka på men trots att jag har all kunskap så tappar jag all motivation så fort det inte går vägen och då släpper jag allt.
Har dessutom väldigt svårt att sätta igång saker. Jag förstår inte att jag klarat mig så bra på högskolan trots att jag knappt öppnar böckerna och skriver en tenta på en helg och lyckas få högsta betyg iaf.

Har länge lidit av käkspänningar och spänningshuvudvärk pga allt kaos i huvudet.

Har svårt att komma i säng på kvällarna men gör inget vettigt. Samma sak när jag ska plugga hemma. Kan sitta hemma en hel dag och sitta framför datorn och plötsligt måste jag hämta sonen. Och hela tiden tänker jag på allt jag måste göra... Sitter dessutom gärna med tv:n på samtidigt som jag sitter med laptopen i knät. Ibland gör jag tre saker samtidigt.

Minnet ska vi inte tala om. Det blir bara värre och värre.
 
Innan jag började äta antidepressiv medicin kunde jag bli så arg att jag kände att det svartnade för ögonen och hade noll tålamod. Idag fungerar det bättre men jag är extremt känslig för oreda. Det gör mig svårmotiverad och irriterad.

Har alltid känt att det är något fel på mig. Gjorde ett sånt där screeningtest och enligt det finns det en stor risk att jag har adhd eller add. Men samtidigt så känns det som att jag bara letar efter diagnoser.

Har gått hos psykolog men känner inte att det hjälper direkt. Framför allt eftersom att jag tappar allt så fort jag slutat gå hos denna.

Sist men inte minst så känner jag mig i många fall socialt handikappad. Har så jäkla svårt att få kontakt med nytt folk och har alltid haft en lättare form av fobi för att prata i telefon med folk (har blivit bättre med åldern). Särskilt då i kontakt med myndigheter men även när jag pratar med vänner. Jag har alltid sagt att jag inte är en telefonmänniska, jag träffar hellre människor ansikte mot ansikte.

Jag vet inte vad jag vill med det här inlägget egentligen... Bara få någon slags bekräftelse kanske. Min sambo tycker att jag är hypokondrisk men det är inte som att jag tror att jag har cancer var och varannan dag. Det känns mer som att jag letar efter svar på varför jag är som jag är. Och jag orkar inte med mig själv... Jag önskar att saker ibland bara kunde få vara enkelt.

/Deppig

 

Verkar inte vara så mycket aktivitet här längre. Synd. :( Har iaf läst igenom lite mer av tråden och kan helt ärligt säga att om ni har adhd/add så har jag det definitivt jag med... Känner igen så otroligt mycket av det ni skriver samtidigt som jag får för mig att jag bara tror att jag har adhd/add för att... Ja, för att jag alltid tror att jag har alla diagnoser. Jag ska ringa läkaren imorgon eller på fredag. Får dock enorm ångest över att ens tänka på att göra det. Hatar att sitta i situationer där jag måste "leverera". Får typ blackout, limmar på masken med leendet och går ofta därifrån och har inte fått hjälp med någonting.... Suck. Funderar på att skriva ett brev istället. Så att jag får med allt.