ADD symptom hos vuxna

För mig var det en del problem i skolan. Hela vägen från dagis tills jag hoppade av gymnasiet. Jag klarade inte av miljön, att ta instruktioner, tvånget att göra något ointressant och sedan blev jag bråkig och stökig så fort jag ville göra något annat. Att få ett straff var liksom roligare än att sitta på lektionen. 
Nu studerar jag på distans 100% för att läsa upp gymnasiebetygen. Dagen innan min senaste 100 p kurs skulle vara avslutad öppnade jag läroboken och loggade in på hemsidan. Betade av uppgift efter uppgift. Med tanke på hur svårt jag har att sova om natten var det inga problem att sitta vaken och plugga så jag gjorde hela kursen på några timmar. Fick betyget i morse. VG+ blev det och det gjorde mig glad Så är det ofta om in alltid nu. Jag gör uppgifterna i sista stund under hård press och då går det riktigt bra. Nu plockar jag enbart VG och MVG vilket jag aldrig har gjort förut.
Det där med slarvigheten känner jag så väl igen. Jag liksom stänger av och ser inte det slarviga om det finns något roligare att göra. Jag måste hela tiden vara motiverad för att få något gjort. Oftast sätter jag igång som en duracellkanin en halvtimme innan sambon kommer hem så att det blir gjort.  Det där med räkningar är inte min grej. Vet att jag har några stycken som jag kommer att få en påminnelse på vilken dag som helst. När påminnelsen har kommit betalar jag den första räkningen. Slarvigt som sjutton men jag kan liksom inte komma mig för att göra såna tråkiga saker först jag absolut måste, när paniken skriker och larmklockorna ringer. I måndags skulle jag ha börjat en kurs. Jag har inte ens beställt hem boken än och vet med mig att jag inte kommer sätta igång först någon dag innan kursen ska vara klar. 

Det du säger låter fullt logiskt. (Vad jag beskriver är dock inte barn som fått medicinering. ) Men jag är tyvärr inte så säker på att man alltid väger in omgivningen när man tittar på barnets beteende, inte ens psykologer. Eller särskilt inte psykologer kanske, jag uppfattar deras utbildning som väldigt individcentrerad, i andra polen mot ex socionomers eller sociologers utpräglat sammanhangscentrerade. 

Konkret exempel. Har en liten sjuårig grannpojke där mamman de senaste åren drabbats av utmattningsdepression (är vad hon sagt iaf). Är hemma sedan länge och orkar tydligen inte mycket och den ork som finns fokuseras på det praktiska, på TV-tittande och på småsyskonet. Hennes man, styvpappa till pojken sedan flera år, har nu gett sig av och har småsyskonet varannan vecka, inte den större pojken, fast han har glädjestrålande talat om att han skulle med dem någon helg. 
Så länge det inte är tio minusgrader är pojken ute från det han hämtats på skolan till det är mörkt (åtminstone niotiden på kvällen i somras). Mamma orkar inte ha honom inne. Han går runt och leker själv och letar efter barn han kan leka med eller följa med hem. Tyvärr är det ju inte så vanligt idag att barnen är ute så mycket så han är ofta ensam. Som utomstående kan man kanske tycka att det vore bättre om han fick stanna kvar på fritidsverksamheten i skolan med kamrater och leka men tydligen har man sagt att eftersom mamma är hemma får hon hämta utifrån det mindre barnets korta dagistider vilket hon gör.
Jag har aldrig upplevt pojken som onormalt aktiv under dagisåren (vilket däremot mamman gjort), inte heller hört något sådant från någon annan i omgivningen, men på senare tid (tidssamband med att styvpappa försvann) har han blivit mycket mer rebellisk och utagerande i skolan och enligt vad mamman säger hemma också. Hon "orkar inte med honom".  Skolpersonal har mer eller mindre satt egen amatördiagnos på honom och pratat om ADHD-utredning på BUP, och efter inledande psykologkontakt som kommit fram till det ska nu så ske. Mamman å sin sida tycker å ena sidan att sonen är "jobbig" å andra att det klagas orättvist och att då får han väl byta skola om det inte fungerar där.
 
Spontana tankar?

Jag fick min diagnos för ca: 1,5 år sen. Mina symtom är svårt att få struktur på livet, planera saker, göra 1 sak åt gången m.m

Jag väntar då svar från läkaren om att få testa medecin.

Hur sent i livet är det befogat att göra en utredning? Ska man bara strunta i det och försöka fixa vardagen iaf?

Du beskriver ju mig!
Hur gammal är du? 

45

Hur gör man för att påbörja en utredning? Vem ringer man?

Om de säger typ det ovan, att jag klarat mig så här långt, hur får ajg dem att förstå att jag behöver hjälp nu? För att behöva tjata orkar jag bara inte. 

här har vi en till som passar in på faktist de flesta punkterna..

jag har länge trott att de e nått fel på mig... är sjukskriven på halvtid sen nästan 2 år pga mitt mående...
har tagit upp med min läkare äntligen nu förra veckan att det måste va nått fel på mig, eftersom min depression int går över o att medicinen inte hjälper ett skit...

jag hoppas att han ska tänka tanken själv..

hur går en utredning till? jag är 24 år

Är det någon här som funderat på om dom kan ha autism/asperger. Många av symtomen i trådstarten är ganska lika för vuxna med autism. Hittade lite på den här sidan tex.

http://www.autismforum.se/gn/opencms/web/AF/Vad_kan_man_gora/vardagsfardigheter_och_aspergers_syndrom/vuxna/