ADD symptom hos vuxna

Pilleriet, och ryckeriet är ju ett tvångssyndrom. Man gör det för att lätta på ångesten. Jag tror de flesta pillar på sårskorpor och ojämnheter, det är ganska normalt. Skillnaden för en med dermatillomani är att man inte kan låta bli, det blir ångestrelaterat. Jag tror inte "vanliga" människor pillar bort födelsemärken i ansiktet och får stora ärr, river bort skorv, exem osv på sina barn, gör sig själva illa för att få en sårskorpa att pilla på osv. Folk som självdiagnoserar sig själva förstår ofta inte skillnaden mellan tvång och någonting man gör frivilligt och som påverkar hela livet. Tex att jämföra flätning av hår med tvångsmässigt ryckande så pass att man ser ut som fan i håret och ansiktet och inte vågar gå ut och med det utvecklar social fobi. Jag kan bli lite irriterad på sånt.

Menar inte att peka ut någon nu, mest någonting som stör mig i allmänhet. Ungefär som att jämföra en som uppskattar knäckebröd på morgonen och blir sur om dom behöver nöja sig med en torr limpa med folk som bryter ihop och får ångest av att inte genomföra tusen olika tvångshandlingar varje morgon vilket innebär att dom måste gå upp jättetidigt för att hinna med alla tvångsbeteenden och sedan inte hinner med någonting annat i livet, arbete, relationer osv. Folk tar för lätt på vissa allvarliga psykiska tillstånd och blandar ihop det med personlighetsdrag och personliga vanor.

Det är lätt att känna igen sig i olika diagnoser faktiskt, så det är ingenting jag använder för att klanka ner på folk. En sak som är rätt rolig för att testa det där är att läsa om personlighetsstörningar;

sv.wikipedia.org/wiki/Personlighetsst%C3%B6rning

Bläddra längst ner på sidan och läs om alla störningar, iallafall kriteriumen, var för sig. Visst hittar man minst en sak i varje som man känner igen sig i? Dock känner man ju inte igen sig i alla, vilket är precis min point. Prova gärna, och säg vad ni känner igen er i. Själv känner jag mig jäkligt borderline ibland.

Nej. Det är tvångstankar. Istället för att låta ångesten bryta ut så ersätter man den med andra saker. Tvångssyndrom är en allvarlig diagnos som ofta påverkar hela livet för den drabbade. Pilleri och ryckeri är för det mesta bara en del av det hela, det kommer sällan ensamt.

Absolut, det är ingenting ovanligt, det är så människor fungerar. Man söker förklaringar till olika saker, det är det som skiljer oss från djuren som bara gör.
Grejen är ju att om man läser saker som andra skriver, som delar en diagnos eller liknande, så läser man gärna in allas persondrag och vanor som lika med diagnosen. Det hör inte alltid ihop. Tex så är en vanlig föreställning att bipolära människor är kreativa på olika sätt. Många konstnärer och författare har ju varit just manodepressiva. Det är inte lika med att man blir kreativ av diagnosen. Däremot så förstärks draget för människor som redan är kreativa innan sjukdomen. Andra bipolära som är i olika faser kanske idrottar extremt mycket eller arbetar. Att man överdriver det man gör hör ihop med tex hypomanin, men det man överarbetar gör det inte. Däremot säger ju det sig självt att någon som målar och är bra på det syns mer än någon som idrottar och joggar hela dagarna.
Är lite trött och snurrig just nu, hoppas min point kommer fram.

Det jag menar är att det är jättelätt att känna igen sig i saker man läser, om man tänker efter. Dock förstår man inte alltid vidden av det hela. Att säga att man har tvångstankar om att man måste diska innan man lägger sig, tex, handlar ju om att man tycker att det är skönt att ha det diskfritt när man ska laga lunch. Inte att man får ångest och panik om det inte är diskat. Att vara lite ointresserad av vissa saker i skolan gör inte att man lider av koncentrationsstörningar. Bara för att man är blyg har man inte aspergers. En del saker hör till personlighet och vanor och inte till en diagnos.

Gud vad jag svamlar, hoppas jag inte trampar någon på tårna. Drack en öl ikväll och känner att det inte var en bra idé i samband med medicineringen. Mår jättekasst både fysiskt och psykiskt. Skriver mest en massa blaj här för att undvika en ångestattack eller att kräkas.

Ihop med övriga mentala problem. Tvångssyndrom som sagt. Det är en diagnos för sig och finns i olika varianter.

"

I det i Sverige använda diagnostiska systemet DSM-IV definieras tvångssyndrom enligt följande kriterier[1] (alla måste vara uppfyllda):

A: Tvångstankar, impulser eller fantasier som upplevs som påträngande men härrörande från personen själv och som personen har försökt upphöra med. Dessutom tvångshandlingar i form av konkreta eller mentala handlingar som personen känner sig tvingad att utföra, samt utförs för att minska att någon katastrof ska hända. Handlingarna har inte något tydligt eller rimligt samband till det som de ämnar stoppa. B: Personen måste ha insikt om att tvångstankarna och tvångshandlingarna är orimliga eller överdrivna (Detta kriterium gäller inte barn). C: Problemet orsakar ett signifikant lidande och är tidskrävande (tar minst en timme om dagen i anspråk), alternativt stör i betydande grad personens liv. D: Om personen har andra psykiatriska diagnoser så är inte tankarna och beteendena begränsade till denna (t.ex. till skuldkänslor vid depression). E: Störningen beror inte på effekter av någon drog eller av någon kroppslig sjukdom"

sv.wikipedia.org/wiki/Tv%C3%A5ngssyndrom

Tydligen ska just pilleri och ryckeri ha samband med adhd, enligt forskning. Kan vara så att samma ämne som utsöndras vid smärtan är det som man har brist på och som medicinen tillför? Jag hittar inte vart sambandet skulle finnas iallafall, men kan tänka mig att tvångssyndrom är rätt vanligt förekommande för adhd-personer, eftersom att människor med den problematiken ofta lider av ångest.

Vänta nu, anonym (det är ju jag). Menar du föresten att ditt pill med håret är kopplat till högvarvet inuti, eller att hårryckeri är? Jag tror jag missförstod dig, det jag har skrivit nu i vår konversation handlar om ryckandet. Såg det nu när jag läste igenom det... Sorry!

Idag känner jag mig bättre och kan nog formulera mig på ett bättre sätt.

Jag menar absolut inte att pekpinna. Det jag menade är att man ska ta olika diagnoser på allvar och vara införstådd i vad dom innebär. De flesta psykiska sjukdomar och problem är djupa och ett genomgående mönster är att den drabbade mår fruktansvärt dåligt. Även om, som jag tog som exempel, pillandet och ryckandet låter rätt "lätt", vem pillar inte på en sårskorpa ibland liksom, så är det väldigt jobbigt för den drabbade och de flesta som är drabbade mår fruktansvärt dåligt och nästan vanställer sig själva under tiden. En tjej jag kände plockade hår ur benan. Tillslut påminde hennes frisyr om en munks. Hon var helt kal upptill. Dessutom hade hon så länge jag kännt henne aldrig ögonfransar. Hon blev hjälpt till stor del av sssri-medicinering, men det tog många år innan hon blev helt frisk.
Det förstörde många år av hennes liv. Hon kunde inte gå ut eller träffa folk eller göra någonting "normala" ungdomar gör.

Det där med att leta tecken på en eventuell eller faktiskt diagnos är jättevanligt. Det förekommer nog bland de flesta med problematik. Man söker svar på varför man beter sig som man gör. Vissa ovanor mår man dåligt över, och man hoppas att det går att koppla till någonting annat än en själv. Jag var inte ett dugg intresserad av min diagnos när jag fick den, pg privata skäl, och fortsatte som vanligt efter det. Det har aldrig gått bra i tex skolan eller i privatlivet, och ju äldre jag blev och ju mer ansvar jag fick, desto jobbigare blev allt. Jag kände mig lat och dum i huvudet som inte ens klarade av att städa och laga mat och sköta ett hem och ett liv som alla andra gjorde. Tillslut blev jag sjukskriven. Jag hade vitaminbrist och det fungerade ju att skylla på. Jag fick sprutor och tabletter och började äta rätt igen. Jag började plugga, på allvar. Var superpepp i början, men det gick bara sämre och sämre, precis som vanligt.

Nyligen började jag privatforska lite om psykiska sjukdomar, eftersom vi läser psykiatri i skolan. Jag fastnade på neuropsykiatriska, och kom på att man kanske skulle kolla om det fanns mer på nätet nu än 06 om add. Jag läste en massa texter och upptäckte att jag läste om mitt liv. Det var riktigt befriande. Jag insåg att min "lathet" i hemmet, mina misslyckade skolförsök och liknande faktiskt kunde kopplas till diagnosen. Det var en oerhörd lättnad. Nu har jag tagit tag i min problematik. Jag har börjat medicinera och till våren ska jag börja i kbt. Jag väntar på papper och ska förhoppningsvis få en ny remiss till neuropsyk för ny utredning då jag nu vågar tro att andra problem jag har inte heller beror till hundra procent på mig själv, utan kan vara kopplad till en annan diagnos. Jag vågar tro att precis allt ansvar för mitt eget beteende inte enbart beror på mig som person.

Så jag har full förståelse för de av er som inte fått er diagnos och som letar tecken på någonting som kan förklara era "fel och brister", och det som känns handikappande i vardagen. Till hundra procent. Som jag sa tidigare, sökandet efter förklaringar till saker och ting är det som skiljer oss från djuren.

Oj, vilket vägg av text det här blev! Hoppas att någon iallafall orkar läsa. Nu måste jag äta min lunch som nog blivit kall under tiden jag skrivit, haha!

Jag tror att de flesta håller på med det. Kolla på random videoblogg av olika fjortisar så får du se på hårpillande. Bland addare är det dessutom vanligt att pilla med saker, och varför inte pilla i håret istället för med pennor och liknande? Jag river alltid naglar eller pillar med olika föremål när jag koncentrerar mig eller pratar med folk, en del har säkert samma behov av att hålla händer sysselsata men gör det på annat sätt.
Så man kan väl säga som så att inte alla som pillar med hår och andra grejer har add, men många som pillar på hår och grejer har just add.

Usch, det där med tandköttet lät obehagligt! Jag gjorde något liknande när jag var liten kom jag på nu. Längst bak bland hörntänderna hade jag fått ett "glapp" så lite tandkött syntes mitt bland tänderna. Svårt att förklara. Iallafall så plastades det eftersom det var mjölktänder. Så jag pillade bort plasten och sen pillade jag på tandköttsbiten så att det började blöda. Gjorde det varje dag. Tillslut tog mamma mig till tandläkaren så dom fick ta bort tanden. Jag var jättearg.
Det där med att göra illa sig och må bra beror ju ofta på att seratoninivån i kroppen är låg. Därför många självskadar sig på annat sätt. Om du fortfarande sysslar med sånt och det stör dig, så skulle jag rekommendera ssri-preparat. Det brukar reglera seratonin och dessutom är det bra mot tvång för vissa. "Anti-depp" alltså.

Det är ingen fara, jag märkte i morse att jag uttryckt mig rätt hårt i texten innan, så jag förstår att det togs på fel sätt. Jag har lätt för att göra så, tala/skriva innan jag tänkt efter, och jag är dålig på att linda in saker. Men jag tog inte illa upp.