Verkar som alla andra tror de vet vad som är bäst för barnet

De enda tankar jag har är att jag inte bryr mig när folk håller på så.

Kalas är väl bara att ge en ursäkt och inte åka.

Hur ofta träffar ni mor- och farföräldrar? Om det är nån gång ibland, vad spelar det for roll om de tror de vet bäst? Om det är for ofta, säga att ni inte har tid att träffa dem så ofta nu med barnet, etc.

När vi inte gillade något sa vi ifrån på skarpen och efter ett tag lärde de sig och slutade påpeka.

Det är ju bara det att det också kan vara gällande saker som de kan påverka så att säga. Visst vi kan säga det med förkyldningar osv och inte åka. Det kan de ju inte stoppa. Men om vi tex låt säga..hmm.. inte tycker att  någon ska gå och ta upp henne ur vagnen så fort hon rör sig eller när hon blir lite större inte smaka på sötsaker förrän vi vill och vi vill ge första gången så klart så vi kan filma mm :) eller att hon kanske inte ska hoppa runt bland massa folk. jag tex är första gångsmamma och har varit med om mycket sorg och oro i mitt liv tidigare gällande småsyskon och är därför extra känslig när det gäller min lilla tjej..va mycket oro genom graviditeten å därför kanske jag "överreagera" på endel saker också..men saken borde ju vara att jag är ändå mamman. det är jag som vet bäst gällande min dotter och bör respektera min oro även om det inte är nåt stort.
Dessa saker jag skrev här eller tex att ge henne vidare mellan varann på ett kalas eller nåt kan de ju göra ändå utan att man kan styra eller hinner säga till eller får göra en stor scen liksom..

Sen är jag den som inte har så svårt för att säga till. absolut inte till min egna familj och vänner.. men tyvärr har sambon väldigt svårt för att stå på sig. även om det eg inte ens är nåt att stå på sig, bara säga sin åsikt. hans styvfarsa är snäll men väldigt bestämd och tror vet bäst och trycker ner om inte tycker samma. Så han kan aldrig säga till. Detta är väldigt störande. speciellt nu när vi har barn. Jag vägrar låta några andra styra och ställa liksom, men om jag alltid är den som säger till så kommer det ju bli stelt och dumt. jag tycker änna det är sambons uppgift i större mängd iaf, när det är hans familj.

Å vi träffar dom väl inte så ofta, men det är ju när det är så är man nervös för att det ska komma någon sådan där stel situation eller krånglig och att sambon då är för feg för att stå för våra åsikter som familj. Inte nog att det krånglar till det då, antingen får vi strunta i det eller så får jag säga till. men sen så blir det också jobbigt för då blir man ju rätt trött på sambon liksom. :/

I helgen tex skulle vi ha lång helg..sambon jobbar inom handel så jobbar ju så dumma tider. sena kvällar, helger mm. så det känns alltid så stressigt och han missar ju lillan vakna och somna många ggr, samt bara umgås.å vi kan inte städa när som helst ju för vi ska hinna med maten, varann, hon vaknar,vaknar igen,vaknar igen :) osv..allt går ju efter henne nu. Så hade vi bestämt att nu när han äntligen va ledig så skulle vi ha en heldag med städa,umgås,fixa vinterdäck mm..å vi vet att vi kommer inte ens hinna det då vi måste gå med dammsugaren efter hur hon känner, åka efter hon sovit och badat mm. hinns knappt nåt på en dag ändå..
Så ringde dom och ville vi skulle komma å äta..plus de hade bjudit in alla hans syskon och respektive.
De räknade då med att vi skulle släppa allt och komma då, för städa kunde de ju inte förstå att vi inte kunde göra nån annan dag.å vi vill ju inte träffa massa pga virus å allt annat.. Men allt blev så stort så det blev som att vi aldrig vill träffa dom å blablabla..fast vi sa vi kunde komma en annan dag. det blev jättedumt..
ingen tänker på att omständigheter är annorulunda med liten och litet hus, sen tänker ingen på att det finns fler släktingar och vänner som vill hinna träffa henne, vi vill gärna ha nån tid själva också..som kärlekspar, samt som liten familj och umgås med bara henne..å samtidigt hinna städa mm..å han jobbar ju som sagt senare än dom som slutar 16 och alltid har sina kvällar och helger..det har inte vi..å kvällar vill vi ha rutin på henne sömn å då inte vara ute å åka eller ha besök..ibland jobba rju sambon 6dagars veckor och sent..då vill vi kunnaha den 7e dagen bara i lugn.sova ut mm. men det skulle aldrig gå att säga "nej vi kan inte komma. vi vill bara va hemma själva idag"..
blir så trött på folk som inte kan försöka tänka ett steg längre..

OJ nu blev det mycket och om olika saker.. inte meningen..behövde få ut lite bara..låter kanske inte så mycket här, men det är ju bara en 1/100 av det hela liksom..

Tänkte skriva lite här då jag känner igen mig i vad du skriver och jag har massa tankar å känslor kring det. Återkommer när jag sitter vid datorn. Nu sova en stund efter det att svärföräldrarna varit här. Suck!

Jag tycker att det låter som att du är en väldigt omtänksam mamma. Du ser till ditt barns bästa.

Sen att man många gånger är lite fjantig, det är sånt som man själv måste få upptäcka. 
Talar av egen erfarenhet där =)

Jag hade dock ganska bra självförtroende när jag fick mitt första barn, så jag kunde istället tänka på andra föräldrar som hade flera barn, att hur kan de göra så, så oansvarigt???
Fyra barn senare inser man att saker och ting inte alltid blir som man tänkt sig. =)

Men stå på dig, det är ert barn. Ni bestämmer hur ni vill ha det. Ingen annan 

Det finns egentligen bara en lösning på allt sånt här. Som förälder får man ta sig i kragen och sluta vara snäll/mesig utan peka med hela handen och säga ifrån helt enkelt. Ingen annan än man själv sätter ju gränser åt den lilla bebisen som inte klarar av att göra det själv. Och även om det är jobbigt att säga ifrån till folk, och man vill inte stöta sig osv så får man inse att det är en del av föräldraskapet.

Bli surkärring helt enkelt och ta inte åt dig av vad folk säger! ;)

Ni kommer alltid att få höra att ni gör fel, är för tillåtande/mesiga/whatever. Det kommer alltid finnas massor av människor i er närheten som hade gjort andra val än ni när det gäller era barn. Men ni behöver faktiskt inte deras godkännande. Ert barn är ert och det är ni som ska leva med era val.

NI behöver inte förklara och dsikutera allt.

Det är fullt förståeligt att ni inte vill leka "en båt kommer lastad" med en bebis på släktträffarna. Visst, det finns massor med föräldrar som gladeligen låter hela släkten hålla, men det betyder inte att det är rätt för er. Om ni upplever att er bebis blir stressad (vilket är mycket vanligt att de blir när de är så små att en ny färg på tröjan är en liveshow) så släpp helt enkelt inte bebisen ifrån er. Håll bebisen i famnen. Alla som närmar sig och vill ta får ett NEJ. Vid behov så vänder man sig bort och börjar kolla garderinerna eller går til ett annat rum. ;)

Förstår att det är jobbigt men man får helt enkelt bli lite tuff och inte bry sig så mycket om vad "alla andra tycker" :)

Känner samma sak, har en dotter på 11 veckor och börjar bli sååå trött på alla "förståsigpå-are" - särskilt mamma och svärmor.

Tack och lov har vi inte så mycket släkt här i stan, men de som är här räcker...

Svärmor jobbar i förskolan och kan säkert jättemycket om större barn men säger helt galna saker om våran bebis. Exempelvis var lillan världigt skrikig och hade svårt att sova när vi kom hem från bb, troligen på grund av magproblem. Svärmor föreslår då att vi ska lägga henne i sängen och låta henne skrika tills hon somnar - en bebis som är fyra dagar gammal! Sen när lillan äntligen somnar ställer hon sig och skramlar med disken för att hon ska "vänja sig att sova med mycket ljud omkring sig - annars blir de bortskämda": Då blev faktiskt min sambo förbannad och sa åt henne att låta bebisen få sova lite.

Aargh!!!

Skönt att få avreagera sig lite...