Nån mer vars sambo/man är bipolär???

Glömde en sak: Man kan väl säga som så, sjukdomen visar sig då och då med medicinerna men att i bland så märker man inte av det direkt och gör man det är det inte alls som utan, det räcker oftast att komplettera med extramedicinering för ett tag. Det är en svår sjukdom, den är kronisk men med vilja och kunskap kan man nästan leva som vanligt tror jag.

Min man blev sjuk första gången när han var 17 år och har haft skov däremellan. Sista tre riktigt dåliga perioderna var våren 2008 (inlagd 1 mån), våren 2009 (inlagd 6 veckor) och hösten 2009 (självmordsförsök inneliggande, kvar 2 mån). Då fick han Lithium åter igen efter sista gången och  nu är det så bra det kan bli :) När han fick skoven hade han en annan medicin som inte verkade fungera så bra uppenbarligen. Lithium verkar vara den som fungerar på de flesta men många upplever biverkningar av. Men lätt värt alla biverkningar om man lyckas leva ett bra liv ändå.

Min sambo går omedicinerad. Vi har fått tid hos läkaren på måndag och då ska han sättas in på medicin. Vilken vet jag inte då jag antar att utredningen tar längre tid än så här.

Detta har eskalerat i två år hos oss, nu senaste tiden(sedan han insett att han är sjuk) har det verkligen varit ohållbart här hemma med alkohol varje dag. Enligt sambon så ska han sluta självmedicinera tvärt när han får medicin mot ångesten av läkaren, alltså på måndag.

Han skulle aldrig gå med på att läggas in, han har precis börjat ett nytt jobb och är helt inne i det. När jag beskriver hans tillstånd så menar jag inte att han går runt och är aggressiv hela dagarna utan det svänger liksom upp och ner hela tiden, ofta flera gånger om dagen. Men han tänder alltid till lätt.

Jag kommer inte ens ihåg vi hade riktigt roligt tillsammans senast. Hela andra graviditeten och fram tills nu har varit bara skit. (har en som snart fyller ett och en två-åring)

Så hur är det mellan er nu när din man mår bra och har fått rätt medicinering? Känns skönt att veta att det faktiskt finns hopp.

Min svärmor får litium och hon är helt ok nu, hon är oerhört tacksam för litium och det räddade hennes liv också.

Glömde,

Hur lång tid efter att han börjat med litium tyckte du att han blev bättre?

Har en mamma som är bipolär sen många år, blir inte manisk men kan gå upp lite i varv efter en depressionsperiod då hon vill "återfå makten över livet" som hon uttrycker det?

Nu har hon varit låg/deprimerad en lååååång tid, säkert i 2-3 år utan att komma tilbaka till det "normala" men de säger att det snarare är en livssorg eftersom mina föräldrars äktenskap är dött efter alla år av sjukdom? de är gifta och bor under samma tak men lever helt separata liv (eller rättare sagt...min mamma har inget LIV)

Hon äter Lithium sen flera år men jag kan inte påstå att det hjälper... är galet trött på psykiatrivården och även på min mor med jämna mellanrum *suck*

F'låt att jag tar lite utrymme i din tråd TS, vill bara se om det finns något hopp om att bipolära kan återgå till det normala....

Kan inte säga att det bara är Litum som gjorde det för det var flera mediciner inblandade, antipsykotiska, antidepressiva, stämningsstabiliserande (litium) och någon mer tror jag. Det som räddade min man upp från de djupa hålen är ECT (små elchockar till hjärnan) som han fick 3 ggr/vecka  under några veckors tid och sedan fasades ut. Både inneliggande och i öppenvården. Om jag minns rätt så sa läkaren att det tar lång tid innan stabiliseringsverkande gör sitt utan man måste ha andra i de mer akuta faserna som hjälper omgående.

Det finns hopp! Om jag ser tillbaka på det hela så är min man en annan människa i dag. Både sjukdomen och att vi båda har blivit äldre. Han var 24 år när vi träffades och är i dag snart 34 år. För att Litium ska fungera måste det ligga på rätt nivå. I början tar man koncentrationsprover rätt ofta för att sedan ta det ca 2 ggr/år. En gång/år gör man njurfunktionstest. Inte mycket begärt för att må som min man gör nu :)

Jag håller tummarna för att din sambo står vid sitt ord! Tror snarare att alkoholen gör saken sämre i längden. Tycker många gånger att man som anhörig glöms bort. För att ens partner ska bli frisk måste man som familj göra det ihop.

Tycker du att din man blir sämre, mer manisk eller åt andra hållet så ring och prata med akutpsyk. Det är i dessa perioder risken för självmord och självskador är som störst. Blev helt chockad när min man gjorde det, just då märktes det inte ens på honom att han var sjuk direkt. Håll uppsikt!

Du har en jobbig period framför dig men en dag kommer ljuset men det tar tid! Är det inom psykiatrin ni har fått tid?

Min man fick i december diagnosen depression och fick medicin mot det, men han blev bara sämre. Eller...han fick mer ork och började renovera, och då trodde väl alla att han var på väg upp, men det var nog egentligen hypomani, för han blev bara surare, argare, kallare och otålig.

Nu har han nyligen fått diagnosen bipolär, och då har vi fått veta att vanlig antidepressiv medicin kan förvärra måendet om det finns en bipolär sjukdom i botten. Han började då med litium och effekten kom efter två veckor. Nu är han sansad och kärleksfull igen, men han plågas mycket av biverkningarna av litium. De bör dock försvinna eller minska kraftigt inom någon månad, så det gäller bara att stå ut. Vi hoppas båda att han inte tillhör det fåtal som får så svåra biverkningar av litium att han måste byta medicin. För medicinen fungerar verkligen. Det är det första som verkligen har hjälpt.

Fy vad jag känner igen mig i din situation.
Sitter just nu och väntar på att min sambo ska starta sin utredning.
Han har diagnos på svår dyslexi, vilket man aldrig skulle kunna tro då han jobbat stenhårt med detta problem.
Han har innan vi träffades varit i kontakt med psykvården då han mådde riktigt dåligt i samband med ett destruktivt förhållande. Han fick ingen hjälp där förutom ett recept på theralen tabletter. Han har dämpat sin ångest med alkohol och under den tid vi varit tillsammans har både han och jag upptäckt en massa saker.
Det började med att jag inte stod ut mer förra hösten utan i princip tvingade honom att söka hjälp för sin "vinterdepression": Denna gången fick han en läkare som åtminstone skrev ut antidepressiva till honom.
Upplevde att han mådde bättre under vintern som gick, men frågan är om man inte bara maskerade hans ångest och gjorde honom trött och håglös så att han inte orkade visa/ göra något åt ångesten.
 I våras avslutade han behandlingen igen.Innan den deppiga perioden påbörjas så upplevde jag att han gick upp i varv och behövde stor stimulans. Ville starta en massa projekt. Hans tvång blev större oxå.
Denna hösten kunde han själv se att han gick upp i varv och påbörjade behandlingen med antidep igen. Tyvärr gav den ingen större effekt nu och han kontaktade VC igen och ny läkare verkligen lyssnade på honom denna gång. Han fick något frågeformulär och enligt den hade han alla kriterier för bipolär.
Så nu sitter vi och väntar på utredning på psyk. Hoppas att de oxå tar det på allvar och att man inte utesluter andra diagnoser (adhd, asperger)

Min man är också bipolär, fick diagnosen i vintras efter många års kamp för att få hjälp. Nu när vi vet är det lättare att hantera. Åren innan vi visste vad som var fel var hemska, min man använde sig också av alkohol i stora mängder för att döva ångesten och alla känslor som kom i och med sjukdomen. Tack och lov(faktiskt) åkte han fast för rattfylla och fick hjälp med sitt problem. Även om han fått diagnos, så tycker jag att hjälpen uteblivit.. Visst, han har fått sina mediciner, som inte fungerar särskilt bra. Han fick åka in på akutpsyk efter ett självmordsförsök i våras, där han stannade några dagar, efter det: Inte ett ljud från psyk. För tillfället mår han dock relativt bra, mycket tack vare att han jobbar mycket. Han har alltid haft sina "neråt" perioder när han varit hemma för länge.
Skönt att se att det finns fler som jag!

Jag känner igen mig på pricken på hur min man var för något år sedan!

Han var först på psykakuten som remitterade han till en psykiatrisk klinik, han har nu varit på två besök hos en sjuksköterska och på tredje mötet så träffar han läkaren.
Det måste varit hemskt med självmordsförsök. Här tror jag inte att det skulle gå så långt än men vad vet jag egentligen.Åh vilken dröm. Inte att biverkningarna är så svåra men att litium verkligen har hjälpt att få tillbaka din man. Surare, argare, kallare och otålig. Ja det där känner jag väl igen... Nu försöker jag sortera ut all negativ energi som kommer från sjukdomen eller han själv.
Får jag fråga hur sexlusten har påverkats av medicinen?