Nån mer vars sambo/man är bipolär???

Fy sjutton vilken jobbig situation! Jag tycker att jag har haft det riktigt eländigt det senaste året, men min man var i alla fall närvarande och go när våra barn föddes och under spädbarnstiden.

Har du ringt psykiatrin? Eftersom han har en diagnos borde det vara lättare att få honom tvångsinlagd, trots att han säger sig må bra. Att han har slutat med medicin borde väl vara en allvarlig signal...? Det är ju svårt med de maniska faserna, eftersom den sjuke själv inte tycker sig ha behov av vård. Det kan vara svårt i de depressiva faserna oxå, men då brukar det ju ofta finnas självmordstankar, och då är det nog lättare att tvångsinlägga.

Jag och min man har pratat en del om vad som kommer att hända ifall han hamnar i hypomani igen. Han har aldrig varit manisk på det där tydligt olämpliga sättet (då man gör av med pengar eller ställer det ordentigt för sig själv och sin familj). Därför är jag rädd att jag inte kommer kunna övertyga honom om att söka vård då. Men han säger att han vill läggas in mot sin vilja i så fall. Vi ska höra med hans läkare om de kan göra en anteckning om det i hans journal.

Du, även om du redan har pratat med vården, ring igen! Berätta att ni ska ha barn snart. Jag tror de prioriterar ett sådant läge. Det är ju viktigt för barnet med trygghet och anknytning. Och pappan kommer garanterat ångra sig och sörja att han missade barnets första tid i världen, när han så småningom kraschlandar. Så tungt det måste vara för dig att bara kunna stå vid sidan om och se på! Jag vet hur det är...

Hej! Tack för dina kloka ord... Nej jag har inte ringt psykiatrin, men ska efter att ha läst detta försöka få kontakt med dem. Vet bara vilket sjukhus han går på, samt förnamn på läkare och sköterska. När vi träffades förra sommaren var han som sagt stabil, men på höstvintern slutade han ta medicinerna regelbundet, han tog dem bara någon vecka innan han skulle in och ta prover. Han ljög för läkaren att han åt sina piller...

Vet ju inte vad hans läkare säger, men till mig säger han att även de tror att han fått fel diagnos. Hur ska de kunna veta när han inte medicinerar som han borde? De skrev ut Tryptizol, men utav dem blev han så trött så han slutade med dem också. Vet egentligen väldigt lite om denna sjukdom, men vad jag förstår så är den ärftlig vilket betyder att mitt barn kan drabbas. Ska försöka leta rätt på telefonnummer till psykiatrin och ringa dit. Dessvärre har de väl tystnadsplikt och kan inte diskutera detta fall. Hoppas i alla fall att de ska lyssna på mig!

Tack än en gång frugan!

 

Han har under våra snart 4 år tillsammans tagit Theralen tabletter vid endast ett par tillfällen och det enda det ger är en sovstund och när han sen vaknar igen så befinner han ju sig i samma sinnestillstånd. Men han har tagit dem när han känner att det inte finns någon annan utväg för att kunna slappna av lite.

Alkoholen använde han sig mycket av precis innan och i början när vi träffades. Vid något enstaka tillfälle, för att dämpa ångest, kan han även idag ta sig en grogg. Men det är mycket sällan det händer idag.

Har en far som är alkolist och detta oroade mig, men eftersom han i princip släppt alkoholen helt så hoppas jag att risken inte är så stor för att han ska utveckla alkolism.

För sambons del så går han nu bara och väntar på utredningen som han hoppas aka bli "den stora räddningen". Jag har försökt säga till honom att allt inte tar slut bara för att han eventuellt får en diagnos. Han kommer hela livet få kämpa och pillerna är inga mirakelpiller utan det kommer att komma andra problem. Är väldigt rädd för att han kommer gå ner sig när han upptäcker att allt inte blev perfekt direkt.
Han är bara så "lycklig" för att någon upptäckt att han inte är som alla andra.

Sambon har under alla våra år haft en svag sexlust, speciellt vintertid.
Men i samband med vårt barns födelse så blev han som förbytt. Om det beror på lyckan över vårt barn eller om det är "sjukdomen" vet jag inte, men jag kan ju lugnt säga att han valde en väldigt dum period att bli sexgalen på, hehehehehe

Jag däremot har börjat fundera mycket vad det kommer att innebära för mig, vårt barn om det nu är så att han har denna sjukdom.
Vill inte vara "mamma" till honom eller vara gift med mitt jobb (jobbar inom LSS)
Dessutom är det ju som andra påpekat ärftligt och jag funderar nu över vårt barn.
Tycker det är tufft just nu och hoppas att utredningen ger något bra för oss i framtiden. Har en första tid i slutet av november.

Om ni tjatar kanske han kan få börja med medicinering innan utredningen. Min man genomgår just nu en utredning för adhd, och adhd-medicin får man inte utan att ha en fastställd diagnos efter omfattande utredning. Men att han troligen har bipolär konstaterades ganska snabbt och någon fullständig utredning gjordes inte. Både han och jag sa att vi ville att han skulle börja med medicin så snabbt som möjligt, och nu när vi har sett att den har effekt, säger vårdpersonalen att det blir ytterligare ett "bevis" för att misstankarna om bipolär var rätt.

Angående det där om att vara gift med sitt jobb... Min man har beviljats boendestöd, just för att jag ska slippa göra och ha koll på allt. Men jag skulle nog även kunna tänka mig en lösning där jag får betalt för att vara hans "mamma". Då skulle jag ha kunnat gå ner i arbetstid från mitt vanliga jobb. Jag är i alla fall glad att jag (efter snart åtta år tillsammans med min man) ringde kommunen och sa att nu får nån annan ta över, för jag har nästan bränt ut mig på att göra det som samhället borde ha gjort för länge sedan. Jag har bara mött förståelse. Ingen har ifrågasatt varför jag inte längre ensam vill vara god man, boendestödjare, föräldra-coach, personligt ombud och terapeut åt min man. Alla säger att relationen blir skev om jag blir mer vårdare än kärlekspartner.

Vi har trots allt lyckats hålla kärleken hyfsat vid liv, men sedan vi fick vårt andra barn har jag inte fått ihop tidsekvationen. Att jobba heltid och vara engagerad förälder är tufft nog. Att dessutom hålla maken under armarna funkar inte längre. Men det lär dröja minst en månad till innan avlastningen kommer. Just nu är det i genomsnitt två möten i veckan som jag måste vara med på - hos läkare, psykologer (för utredningen), arbetsterapeut och omsorgsförvaltningen. Det ska göras scheman, fyllas i blanketter och om och om igen ska jag beskriva vår hemsituation. Schemat kan min man ändå inte följa än, för han mår för dåligt av medicinen. Men han är i alla fall inte sur längre. Det i sin tur gör att barnen är på bättre humör och lite mer självständiga, så en liten, liten tidsvinst har det kanske ändå blivit.

Min särbo (kvinna liksom jag) lever med hypomani men medicinerar med Lithium vilket fungerar bra. Hon är har en fantastisk sexlust som inte verkar vara påverkad av medicinen. Däremot fick hon sköldkörtelproblem av medicinen och gick upp väldigt mycket i vikt.

Hon är väldigt spontan, öppen och passionerad och jag funderade länge på om det var sjukdomen, men har insett att det faktiskt är hennes personlighet. Hon är väldigt ansvarsfull vad gäller medicineringen eftersom hon av bitter erfarenhet vet vad som händer om hon inte tar den (långt innan vårt förhållande slutade hon ta den under en period och det som hände då förstörde mycket för henne ekonomiskt, relationsmässigt, karriärmässigt osv)

Trots att det fungerar så bra vågar jag inte flytta ihop med henne och det har vi pratat om. Har en 5-årig son och vill inte riskera att det blir något knas om något händer med medicinen.

Men jag älskar henne av hela mitt hjärta!

Den medvetenheten om sin sjukdom, som din kvinna verkar ha, tror jag är en viktig nyckel till att kunna leva ett helt normalt liv, trots bipolär sjukdom. När jag ser människor på tv berätta om sin sjukdom, eller läser bloggar och forum, förundras jag över att en del verkar ha tagit kontrollen över sjukdomen, medan andra i flera år fortsätter att kastas hit och dit mellan känslor utan att kunna påverka.

Min sambo är väl fungerande, jag tar väl inte hand om honom i någon större utsträckning, visst ibland får man plocka ner honom på jorden och stoppa honom och han är inte helt närvrande ibland. Men jag tror snarare att det är jag som kommer att behandla honom annorlunda om han får en diagnos. Nu är han bara en annorlunda man, men med en diagnos kan man ju börja arbeta pedagogiskt med "felen".

Men vi får ta en dag i taget, jag personligen tror att det är flera olika saker som spelar roll i hans liv. Kollar man på helheten skulle jag säga att han har en släng av bipolär, adhd och asperger eller alternativt något typ ocd. Men jag är ju ingen expert och kan inte så mycket om de olika diagnoserna.
Hoppas bara att de tar honom på allvar och gör en ordentlig utredning och inte utesluter något och tar den lätta vägen. Tyvärr känns det som om psykvården är ganska kass och att man får slåss hela vägen för att få någon rätsida på det.

Hej Ts. Jag har bipolär 2. Antar att din man kanske har bipolär 1? men jag svarar gärna på dina frågor om du har några!

Kram

Jag förstår inte. Är du rädd att du (mot din vilja) ska börja arbeta pedagogiskt med honom ifall han får en diagnos? Att du liksom inte ska kunna låta bli att lägga dig i hans utveckling/behandling, trots att du egentligen inte vill syssla med sånt på hemmaplan?

Eller är du rädd att du måste vara mer förstående mot honom om det visar sig finnas en "förklaring" till hans egenheter? Att du inte får vara arg och besviken?

Jag tror att jag är rädd för att stänga av mig själv och se det som ett arbete till.
Viist vill jag vara delaktig i eventuell behandling och stötta så gott jag kan, men jag vill ju göra det som en anhörig och inte som personal.

Jag kan nog få en ökad förståelse för honom om det visar sig att det finns en diagnos, men tror inte att det blir lättare för honom att skylla ifrån sig eller att ta sitt ansvar. Är nog snarare så att jag kommer att ställa mig själv i skymundan och inte kräva det jag behöver i stöd och kärlek.

Rädslan är nog oxå att jag ska gå runt och analysera hans beteende och alltid vara "på"
Det blir inte bra för varken honom eller mig.

Men jag ska försöka att inte ta ut något i förskott. Han kanske inte har någon sjukdom och jag kanske inte alls reagerar som jag tror.