Nån mer vars sambo/man är bipolär???

Min sambo fick också theralen-droppar utskrivna först, men vad hjälper de egentligen? Han har använt de typ 2 gånger. Får jag fråga i vilken omfattning din sambo använder alkohol? Här är det dagligen sen en bra tid tillbaka..Får jag fråga vilken medicin han har fått som inte hjälper? Och dricker han inte alls längre? Här är det samma, så fort det finns lite ledig tid så ska det liggas hemma, drickas alkohol och må dåligt. Semestern har varit fruktansvärd nu i två år.

TS: Välkommen in till 'stora' tråden för bipolära. Där finns många aktiva och du kan ställa frågor. Jag är själv bipolär typ 1.

www.familjeliv.se/Forum-11-308/m50847997.html

Följande adress är ett forum där du kan få information men även bli medlem och ställa frågor i forumet.

http://www.bipolarna.se

När det gäller sexualdriften hos min man hade jag i det närmaste önskat att medicinen hade dämpat den något ;) Däremot när han mådde dåligt var det noll.

Han fick litium, men hans kropp klarade inte av den, han blev jättesjuk och allt kollapsade. Sedan fick han seroquel, funkade inte heller, så nu äter han bara tryptizol, men han skulle behöva nåt bättre. Han dricker någon öl någon gång då och då, men inte ofta. Jag tror ärligt talat att vår son var hans räddning, sedan han kom så han börjar kämpa mer, innan dess kunde han leva eller dö, det kvittade för honom. Ja jag fasar lite för min mans vinteruppehåll på jobbet ska jag säg... Får väl se hur det blir. Nu har jag glömt om det redan står i tråden, men äter din man någon medicin nu?Och hur länge har han mått såhär?

Det där med att sortera vad som är sjukdom och vad som är "han" tycker jag du ska försöka vänta med. Försök fokusera på dig och barnen istället. Åk till vänner. Eller, om du hellre är hemma (som jag) kräv att maken åker iväg åtminstone nån gång ibland. Min man har knappt några vänner, och han hade ju sagt upp kontakten med sin familj, så han hade ingenstans att åka, tyckte han. Men till slut krävde jag att han försvann ändå ibland. Han åkte ibland iväg och satt i bilen några timmar. Jag var så trött på honom att jag inte ens tyckte synd om honom. Och jag tror det är rätt - man måste se till att man får några suck-gnäll-skäll-fria timmar då och då. Jag och barnen blev på gladare humör så fort maken hade lämnat huset.

Min man har alltid varit lite hämmad sexuellt. Han fick lära sig i barndomen att sex är något fult. (Allt som är trevligt, roligt eller njutbart är fult.) Han är en underbar älskare, men jag måste i princip alltid ta initiativet. Det blev ingen skillnad av medicinerna, varken av de anti-depressiva eller av litium. Eller...just nu visar han sin åtrå och kärlek mer, men det beror nog inte på medicinen, utan på att han är tillbaka efter en lång tids depression och känslokyla. Så har han fungerat under alla år, även utan mediciner. Efter ett "anfall" har han, liksom jag, ett uppdämt behov av närhet och kärlek.

Är din man intresserad av sex under sina sura, kalla perioder? När min man har såna perioder är det bara snickra, meka, bygga som gäller. Stora projekt som syns. Helst ska det göra lite ont oxå. Det är egentligen tvärtemot hans rätta jag, för han är egentligen en mjuk, känslig person med mer traditionellt kvinnliga egenskaper och värderingar.

Pappan till barnet jag väntar har bipolär diagnos, hypomani. När vi träffades gick han på Lithium och var världens goaste. Plötsligt började han ifrågasätta läkarna och sin diagnos. Han la av med sin medicin och drog, barnet ville han plötsligt inte ha och han har den ena tokiga idén efter den andra. Han ska resa, tjäna pengar på spel och inleder nya sexuella relationer. Om fem veckor ska han bli pappa, men han tänker inte vara med på förlossning eller vara delaktig i barnets liv. Sörjer den man han var med medicinen, men han mår jättebra och tänker inte äta piller.

Ja, ok vad trevligt. Har hört att litium kan ta bort lusten helt. Jag hoppas att min sambo får litium och att den funkar för honom utan för jobbiga biverkningar. OCH att hans sexlust finns kvar helst.

Oj vad jobbigt för honom att medicinerna inte funkar. Hade/har han både depressioner och hypomani? Sambon ska påbörja medicinering på måndag, har hittils gått omedicinerad. Eller ja, han fick ju theralen utskrivet i somras, vilket han inte har använt. Han har mått dåligt i snart två år nu.. Två helvetes år när jag tänker tillbaka på det. Men samtidigt är det ju inte hans fel.

Ja, försöker så gott jag kan hitta på egna saker med barnen. Sover hos min mamma ibland för att komma bort lite och även för att han ska få lite lugn och ro hemma. Jag känner faktiskt att vår familj är mer harmonisk när han inte är här, så är läget nu tyvärr. Dels för att jag inte orkar se han dricka, jag irriterar mig så mycket på honom då att vi börjar gräla och dels för att jag slipper höra hans tålamod tryta.

Ja, min sambo har sexlust under sina kalla perioder. Tyvärr tycker jag att han är väldigt avtändande då. Däremot när han är nere är sex det sista han tänker på.

Jag får känslan av att du känner att detta är en tillfällig lösning för er? Att han kommer få nya skov som kommer att sätta press på er relation. Eller kanske du inte vågar hoppas?

Ja det är jobbigt när medicinen inte funkar och man inte vet vad man ska göra.. Han är mest deprimerad, men komer in i skov emmelanåt när han själv tycker han är bättre än alla andra, blir elak och nedvärderande, påbörjar projekt hit och dit och gör av med pengar utav bara farten.. Tack och lov är dessa skov inte särskilt vanliga och har inte kommit på något år nu. Jag får nog säga att jag nästan föredrar depressionerna, även om de är för jävliga, men under de perioder han är manisk har han gjort så dumma saker som riskerat vårt förhållande flera gånger. Han har mått såhär i ca 15 år, men de var först för 10 år sedan det blev riktigt illa, med flera självmordsförsök och annat självskade beteende. Jag tror faktiskt att insikten,  att veta att man är sån här av en orsak faktiskt har hjälpt honom lite, nu är han inte bara konstig, elak eller värdelös, utan det finns en orsak.
Hoppas verkligen att din mans medicin fungerar och att han kan lägga av med alkoholen, den får ju inte honom att må bättre direkt. Går han hos någon psykolog? Om han gör det och tillåter dig, så tycker jag att du ska följa med honom någon gång, det gjorde jag med min man och det är jättebra!