• izzi

    Arg på svärmor

    För att göra en lång historia kort. Min svärmor har tre barnbarn. Två av dessa har min man med en annan kvinna och ett barn med mig.

    Mitt problem är att hon tycker bättre om sina äldre barnbarn. Vårt gemensamma bryr hon sig inte om. Detta visar sig genom olika typer av inköp till barnen, ett mer genuint intresse, barnpassning mm (exempel kan ges om ni vill).

    Jag förstår att det inte kan vara milimeterrättvisa och det är inte min strävan. Men nu är jag faktiskt sjukt trött på detta. Mina föräldrar gör ingen skillnad på mins mans tre barn varför ska farmor då göra det?  Det är ju förfasiken hennes tre biologiska barnbarn.

    Jag har tagit upp detta med min man , men han säger bara att hon inte tänker så, hon tänker inte på rättvisa. Men då får han väl se till att hon börjar med det då eller? Men eftersom han inte heller förstår så känner jag att jag måste ta till några drastiska metoder. Så tips mottages! Ska jag helt enkelt skita i att träffa henne och inte heller låta henne träffa mitt barn? Jag vill att hon ska förstå att hon gör fel, för jag orkar inte ha det så här längre!

    Vill inte fira jul med henne.

  • Svar på tråden Arg på svärmor
  • izzi
    Pirum skrev 2010-10-26 10:09:25 följande:
    Hur gamla är barnen?
    Barnen är 2, 12 och 15.

    Kan förstå att hon kanske har mer "utbyte" av de äldre barnen. Men när de var små brydde hon sig ju om de, varför gör hon inte det nu?

    Man blir både ledsen och arg samtidigt!
  • Pirum

    Jag tror att åldersskillnaden är en stor del av förklaringen. Det är ju t ex enklare att passa en 12-åring än en 2-åring.

    Det kan ju också röra sig om någon slags kompensation för att de äldre har gått igenom en skilsmässa medan er gemensamma bor med båda sina föräldrar.

    När det gäller inköp osv så tycker jag man ska se till de situationer där det faktiskt kan jämföras som vid jul och födelsedagar. Får alla barn julklappar av farmor? Vad det kostar går liksom inte att jämföra när det är så stor skillnad på barnen. En set kläder till en tvååring går på ett par hundralappar medan motsvarande för en tonåring med bestämd stil kan kosta åtminstone det dubbla.

    Jag tycker absolut inte att du ska göra något drastiskt förrän ditt barn blir så stort att det faktiskt märker att det görs skillnad. En tvååring är ju knappast medveten om det. Med lite tur ändrar hon sig av sig självt allteftersom ditt barn blir större.

  • izzi
    Pirum skrev 2010-10-26 10:58:04 följande:
    Jag tror att åldersskillnaden är en stor del av förklaringen. Det är ju t ex enklare att passa en 12-åring än en 2-åring.

    Det kan ju också röra sig om någon slags kompensation för att de äldre har gått igenom en skilsmässa medan er gemensamma bor med båda sina föräldrar.

    När det gäller inköp osv så tycker jag man ska se till de situationer där det faktiskt kan jämföras som vid jul och födelsedagar. Får alla barn julklappar av farmor? Vad det kostar går liksom inte att jämföra när det är så stor skillnad på barnen. En set kläder till en tvååring går på ett par hundralappar medan motsvarande för en tonåring med bestämd stil kan kosta åtminstone det dubbla.

    Jag tycker absolut inte att du ska göra något drastiskt förrän ditt barn blir så stort att det faktiskt märker att det görs skillnad. En tvååring är ju knappast medveten om det. Med lite tur ändrar hon sig av sig självt allteftersom ditt barn blir större.
    Passningen av barnen kan jag absolut hålla med om.  Men inte det andra.

    Ska barnen ska kompenseras med saker för att deras föräldrar gått skillda vägar? Vad ger det för signaler?

    När de stora barnen var små köpte hon saker till dom. Hon betalade tex tapeter till deras rum, möbler, mattor mm. 

    Jag tycker inte heller att det stämmer att det är billigt att köpa kläder till en 2-åring. En vinteroverall är tex väldigt dyr även om man inte köper det allra dyraste.

    Nu är jag inte intresserad av en massa prylar utan mer om intresse för barnet, för mig skulle det räcka om hon ringde och frågade hur det var, eller att hon bara kom och hälsade på den minsta. Den lilla blir ju lika glad av ett besök som av att få något. Men man kan ju aldrig tvinga någon.

    Hon säger att hon vill träffa sina barnbarn och då menar hon de stora, om hon är hemma hos oss när vi kommer hem från dagis går hon.

    Hon har också många fotografier på de två större men inte ett endaste på vårt. Varför?

    Jag kan bara tolka detta som att hon inte tycker om mitt barn! Gråter

    Så jag vill ändå göra något åt detta.
  • augustisten

    Min mamma har tre barnbarn i åldrarna sex, fyra och tre år... den yngste är min.


    Hon var ju klart mer intresserad av den älsta när hon var liten och det är helt naturligt tycker jag. Det var ju nästan jag med :) Och så mycket saker som hon fick kommer min unge aldrig att få. Nu ska ju samma peng räcka till tre - och den stora får nog fortfarande lite mer... vilket är helt okej bara de små får ungefär lika tycker jag.


    Tvååringar är ju som tvååringar är helt enkelt. Underbara men fortfarande väldigt bundna vid sina föräldrar - det är svårt att ha en egen relation med dem. Äldre barn är ju mer "fristående" - de kan själva önska sig saker, diskutera osv. Och en två/treåring märker ju heller inte av att man gör materiell skillnad. Dels tror jag inte alls att de jämför sig med barn som är så pass mycket äldre som 12 och 15 år, och dels har de inget begrepp om vad saker är värda.

    Mitt råd är att släppa det lite TS och låt det växa fram. Kanske hade hon andra ekonomiska möjligheter när de äldsta var små också (om hon tex blivit pensionär)?

    Har din svärmor själv småsyskon - eller flera barn? Det kan ju också göra att hon identifierar sig med de äldres behov mer än med din lilla. Om hon själv kände sig "bortglömd" då hon fick småsyskon, eller om hon kanske vill reparera att hon "försummade" sina egna äldre då de fick syskon. Folk handlar ju inte alltid rationellt.

  • izzi
    augustisten skrev 2010-10-26 11:44:54 följande:

    Min mamma har tre barnbarn i åldrarna sex, fyra och tre år... den yngste är min.


    Hon var ju klart mer intresserad av den älsta när hon var liten och det är helt naturligt tycker jag. Det var ju nästan jag med :) Och så mycket saker som hon fick kommer min unge aldrig att få. Nu ska ju samma peng räcka till tre - och den stora får nog fortfarande lite mer... vilket är helt okej bara de små får ungefär lika tycker jag.


    Tvååringar är ju som tvååringar är helt enkelt. Underbara men fortfarande väldigt bundna vid sina föräldrar - det är svårt att ha en egen relation med dem. Äldre barn är ju mer "fristående" - de kan själva önska sig saker, diskutera osv. Och en två/treåring märker ju heller inte av att man gör materiell skillnad. Dels tror jag inte alls att de jämför sig med barn som är så pass mycket äldre som 12 och 15 år, och dels har de inget begrepp om vad saker är värda.

    Mitt råd är att släppa det lite TS och låt det växa fram. Kanske hade hon andra ekonomiska möjligheter när de äldsta var små också (om hon tex blivit pensionär)?

    Har din svärmor själv småsyskon - eller flera barn? Det kan ju också göra att hon identifierar sig med de äldres behov mer än med din lilla. Om hon själv kände sig "bortglömd" då hon fick småsyskon, eller om hon kanske vill reparera att hon "försummade" sina egna äldre då de fick syskon. Folk handlar ju inte alltid rationellt.


    Jag får väl släppa det, men jag orkar just nu inte träffa henne. Låter det nog stanna vid det ett tag.

    Pengar är inget problem (hon har en förmögenhet).

    Hon är själv yngsta barnen. Min man är enda barnet till henne, däremot har hon själv haft "styvbarn" (de bodde aldrig tillsammans) så hon kanske är orolig för att jag inte tycker om mina bonusar för att hon inte tyckte om sina?
  • Pirum

    För att förtydliga: angående pris på barnkläder så tänkte jag vad typ jeans och tröja kostar, alltså något som man kan ge bort i julklapp eller till födelsedag, inte vinteroveraller eller annat som verkligen behövs.

    En annan sak som kan vara känslig: hur är din och svärmors relation ts? Det kan vara så att det är dig hon har svårt för och medan barnet då är så litet går det liksom inte att skaffa sig en egen relation till barnet. Jag tänkte på det där att hon går när ni kommer.

  • izzi

    Vi har väl en hygglig relation. Vi är inte så lika hon och jag men vad gör det. Jag tycker det är rätt trevligt att träffa henne och det är oftast jag som tycker hon ska komma över på tex en fika i somras bjöd jag henne på middag när de andra var borta.

    Men det klart, jag har nog kännt att jag aldrig har varit tillräckligt bra för hennes son (men det är kanske inget speciellt för henne).

    Så jag har liksom försökt att vara trevlig och så och tänkta att så länge den minsta inte förstår så funkar det, men jag känner att jag inte orkar det längre.

    En sak jag glömde skriva var att hon köper tex fika eller bakar till de äldre, så sätter hon en lapp med deras namn på burken/förpackningen och ställer in hos oss (hon har nyckel). Då känns det lite extra i mitt hjärta.

  • augustisten
    izzi skrev 2010-10-26 11:53:20 följande:
    Hon är själv yngsta barnen. Min man är enda barnet till henne, däremot har hon själv haft "styvbarn" (de bodde aldrig tillsammans) så hon kanske är orolig för att jag inte tycker om mina bonusar för att hon inte tyckte om sina?
    Det kan säkert ha mycket med saken att göra. Du kanske får "skulden" för sådant hon egentligen lastar sig själv för... Genom att hennes barnbarn - som hon älskar - befinner sig i samma situation som hennes styvbarn gjorde kanske hon först nu inser hur hon betedde sig mot dem... Kanske är gåvorna till de stora barnen ett sätt att gottgöra de egna styvbernen på något sätt?

    Det där med kakorna tycker jag att du ska säga till om. "Jag vet att X fortfarande är liten, men hon har börjat märka att du ställer in saker till bara Z och Q... Nästa gång kan du väl ha med en liten burk åt henne också så att hon inte känner sig utanför. Hon älskar ju dina kakor!" ...eller nått.

    I värsta fall får du kanske be styvbarnen säga till henne (du kan ju be dem "påminna" farmor om att X blir ledsen om hon inte får också). Då kanske det tar - barn brukar inte själva uppskatta att det är orättvist.
Svar på tråden Arg på svärmor