medium, bluff?
Det har jag också gjort. Problemet är bara att jag inte är ett dugg medium (och inte large heller). Jag var bara överkänslig för andras signaler efter att ha växt upp i en dysfunktionell familj och hade en livlig fantasi, blandad med en känsla för det plausibla. Dessutom tenderade mina partytricksoffer att bara minnas det som träffade rätt i efterhand. Till min förvåning fyllde de även själva i saker jag aldrig sagt till dem och påstod att jag förutsett/prickat rätt på det också när de berättade vidare för andra. En annan sak jag varit tvungen att slå av var en obehaglig förmåga att hitta folks "ömma punkter" utan förkunskap om dem. (Sanningen var ju att de flestas rädslor och osäkerhet är allmängiltiga)
Jag är inte och har aldrig varit synsk, medial eller "andefallen", men jag gjorde gång på gång bättre ifrån mig på den här sortens gissningslekar än vad de av mina vänner, som trodde sig vara detta, gjorde. Man kan lugnt säga att jag fick lite av ett rykte i deras kretsar. Med eller utan tarotkort.
Jag var omedveten om varför, men jag visste att det inte hade med någon andevärld att göra. Efterhand har jag kunnat läsa på om microexpressions, cold reading, shotgunning och confirmation bias, bland annat, och fått förklaringar på de här händelserna.
En sak som är väldigt vanligt i såna här fall är att den "lästa/e" fyller i en massa i efterhand. Det är naturligt och betyder inte att man är lättlurad - våra hjärnor fungerar så för annars skulle de behöva vara tio gånger så stora och då skulle vi ramla omkull av tyngden.
Vi använder alla våra sinnen till att fylla i information men med undantag för synesteter så upplever de flesta av oss att vi använt ett sinne, när vi i själva verket använt tre eller fyra. Människor som får krasljudet av att äta chips förstärkt i hörlurar upplever att chipsen de äter smakar fräschare än de som inte får ljudet förstärkt. Många människor som ser en illusionist kasta en boll upp i luften några gånger upplever ofta att de ser bollen lämna handen, när illusionisten i själva verket palmerar den. De kan svära på att de såg bollen lämna handen och försvinna i tomma luften, för hjärnan fyller i vad den förväntar sig.
Se gärna BBC Horizon "Is seeing believing?" eller lyssna på BBC Radio 4 "Science in Action" avsnittet från 15 oktober "Stemcell trials" där man får veta mer om hur våra hjärnor lurar oss.
Visste ni tex att blinda, skickliga braille-läsare läser sämre om de får syncentrum i hjärnan stimulerat medan de läser braille?
Ingen säger att man är lättlurad eller dum för att man fyller i och minns annorlunda än det faktiskt var - det är del av det mänskliga tillståndet. Men när man är i sorg är man i ett akut chocktillstånd och det är generellt bättre att vänta med att ta stora beslut just då. Det är inte ovanligt att sorgeprocessen stannar upp fullständigt om man håller tillbaka insikten om att personen faktiskt är borta. Man kan komma att må sämre längre. Om man till det lägger risken att råka ut för en charlatan så kan man i värsta fall få sina minnen av den döde/a tillsuddade - för så gör hjärnan också: den skiljer inte på "äkta" och fabricerade minnen när de fabricerade väl planterats.
För övrigt ser jag inget förolämpande i de tidigare inläggen från P. Men när det inte är vad man vill höra så känner man sig förolämpad.
Jag tror att de troende behöver få uttalat att skeptikerna inte ifrågasätter deras upplevelse, de har bara andra förklaringsmodeller. Ingen säger att man inte kände den där tröstande kramen från tomma luften som många upplever - men det är inte säkert att den kom nån annanstans ifrån än ens egna förmåga att läka sig själv.