Vi vill adoptera. Berätta hur det gick för er.

Just till Kina är det, såvitt jag vet, inte någon kö för att få skicka ansökan till landet. Är ni helt säkra på Kina lönar det sig därför inte att bli sökandemedlemmar i någon organisation i förväg. Ni tjänar ingen kötid på det. Dock har jag lärt mig en sak om adoptionsvärlden: Man ska aldrig vara säker på någonting! Länder ändrar plötsligt sina krav eller stänger helt för utlandsadoptioner. Kötider som legat på några månader blir plötsligt till flera år. Alltså är det bra att alltid ha en plan B. Skulle det inte funka med Kina av någon anledning så har ju nästan alla andra länder köer för att få skicka sina handlingar och då är det bra att ha samlat på sig sådan kötid.

Jag antar att ni tänker er ett SN-barn från Kina. Att stå i den reguljära kön verkar på gränsen till hopplöst. Där ligger väl kötiden just nu på fyra-fem år och man tror att den kommer att öka ytterligare. Att adoptera ett barn med särskilda behov är förstås lite mer nervöst, men de särskildea behoven är ofta inte så väldigt stora. Från just Kina har det kommit många barn med spalt. Visst innebär det en del läkarbesök, kanske operationer (beroende på hur långt barnet redan kommit med behandlingar innan adoptionen). Många av barnen behöver senare hjälp av logoped och tandreglering. Inget oöverkomligt med andra ord. Ibland handlar det om barn med någon sjukdom som behöver behandlas. Fördelen är ju att man själv får välja vilka sorters SN man tror sig kunna klara av. Kan man bara tänka sig de allra lättaste blir väntetiden ofta lite längre, men det är ju samtidigt viktigt att inte ta emot ett barn man innerst inne känner att man inte kommer att klara av.

Vi har en dotter som var klassad som "svåradopterad" i sitt ursprungsland (de har inte ett särskilt SN-system, utan bara en pärm med uppgifter om barn som andra familjer tackat nej till av olika anledningar). Hon är född med en njure och hjärtfel. Njuren oroade oss inte, men hjärtfelet kändes nervöst. Jag var rädd ända tills hon var undersökt av en svensk kardiolog. Kardiologen som var knuten till hennes barnhem sa visserligen att felet inte var livshotande på något sätt, men det kändes betydligt tryggare när hon var undersökt här hemma. Det är kanske något man ska vara beredd på när man adopterar SN-barn, den där rädslan i början för att barnet kanske ska vara sjukare än man trott/fått uppgifter om. Vi har ju aldrig adopterat ett "friskt" barn och vår bio-son var prematur, med den oro det innebär, så jag vet inte om man kanske alltid känner sig på samma sätt när man får barn. Men jag tror att det blir jobbigare när man vet att det finns någon form av risk.

Du undrade också hur anknytningen fungerar med ett adopterat barn. I vårt fall har det gått väldigt bra. Min man tog till sig vår dotter från första sekund. Han var verkligen 100% pappa i samma ögonblick som hon presenterades som vår dotter. Vi satt på läkarexpeditionen på barnhemmet och någon bar in en liten knatte i ljusblå tröja och oerhört fula stickade bajsbruna byxor. Redan när de kom in genom dörren kände min man hur han hoppades att just det barnet skulle vara vårt. När det visade sig att hon var det, blev han bara helt lugn. Han visste att det skulle gå bra, till henne skulle han kunna bli en bra pappa. För mig tog det lite längre tid och kom inte lika plötsligt. Känslan av att det här är mitt barn, jag är mamma till henne, började växa fram efter ett par veckor och var nog någorlunda "färdig" efter någon månad, även om kärleken till henne fortsatte att växa efter det.

Dotterns anknytning till oss gick också över förväntan. Hon hade varit med om otaliga separationer, trots att hon bara var 15 månader, men på något sätt vågade hon satsa på oss ändå. Vi fick hälsa på henne varje dag på barnhemmet under 10 dagar och det tror jag var bra. I början var hon lite avvaktande mot oss, ville gärna ha uppmärksamhet, men inte exempelvis bli tröstad. När hon slog sig en gång slutade hon inte gråta förrän en barnskötare kom och tog upp henne. Men redan när det var dags att hämta henne hade hon på något vis bestämt sig för oss. Barnskötaren skulle ta av henne barnhemmets kläder och sätta på henne de plagg vi hade med oss, men dottern vägrade. Hon bara skrek och sträckte sig mot mig. Så fort jag tog över av- och påklädningen blev hon lugn. Och så fortsatte det. Några år senare träffade vi en barnpsykolog för att vi behövde hjälp med vissa saker. Pyskologen kunde konstatera att vår dotter har vissa svårigheter, t ex separationsångest,  som hänger ihop med hennes bakgrund, men att hon är osannolikt väl anknuten med tanke på allt hon varit med om.

Vi har ju dessutom ett biologiskt barn att jämföra med. Både min man och jag behövde längre tid för att ta till oss honom än vad vi behövde med dottern. Min man var riktigt orolig. Han hade förväntat sig att det skulle vara på samma sätt som när han blev pappa första gången och så tog det månader innan han kände sig som mer än en barnvakt eller möjligen avlägsen släkting. För mig tog det nog ungefär dubbelt så lång tid som med dottern.

På det hela taget: Att adoptera är tidsödande, kostsamt och många gånger frustrerande, men det är värt varje timme, varje krona och alla suckar och tårar på vägen. Man blir precis lika mycket förälder som när man får ett biologiskt barn. Så lycka till med ett bra beslut!

Jag kan också tänka mig att väntetider på över 15 år är realistiska. Vi ser nog gärna på situationen med "svenska glasögon". Då MÅSTE ju köerna minska när det börjar ta mer än fem år att få barnet. Vem vill vänta så länge? Vem kan få nya medgivanden i all oändlighet? Inte en svensk familj. Men kanske en amerikansk? Där kan man ha medgivande för mer än en adoption i taget. Medan man väntar på adoptionen från Kina hinner man få hem ett par barn från Sydamerika eller Afrika. Kanske tar man emot något barn genom nationell adoption dessutom. Möjligen får man också ett biologiskt barn. Inget av detta hindrar att man fortsätter vänta från Kina. Inte heller upphör möjligheten att få medgivande för att man fyller 43. Möjligen börjar det bli svårt runt 50 eller så. När Kinas egna gränser sätter stopp vet jag inte, men kanske är de mer generösa när det gäller att par som redan köat så länge i landet?

Vi kan nog konstatera att Kina numera är ett omöjligt adoptionsland för svenskar som vill adoptera ett barn utan särskilda behov, men det finns ju andra länder.