Skulle du förlåta din syster om hon inte kom på din sons begravning?

Ja, det verkar väl skäligt? Jag har - tack å lov - ingen erfarenhet av barnbegravningar.

Jag nästan baxnar över hur denna tråden "urartat".. skrev en del igår när TS la ut tråden, men det har kommit en heeel del svar sen dess..

En sak som jag nästan finner skrattretande är att någon skrev, "kan inte TS fatta att begravningar är riktigt jobbiga för vissa".. ha ha ha säger jag rent ut sagt.

JA, begravningar ÄR jobbiga.. vad trodde Du? Där satte du hôvet på spiken..
De kan vara hjärtslitande och tunga för att nämna några få saker.. är det verkligen någon som tror att begravningar är lätta?! Va?
Har genom de sista 3 åren närvarat på min systers dotters begravning (som för övrigt inte hann ta ett andetag på denna jord), på min väns sons begravning som hann bli 4½ år samt min Pappas begravning som dog av cancer i våras.
Det har fasen inte varit lätt för NÅN.. ingen begravning är "lätt" eller "enkel".

Och som nå'n skrev (precis som det skulle vara förmildrande omständigheter), "barnet kanske dog i magen å därför hade systern ingen relation med barnet eller har ju aldrig känt barnet".. 
Skulle jag sagt det till min syster (även om vi kanske inte är de tajtaste) när hon förlora sin dotter i v30 så hade det inte varit mer än rätt att hon vänt mig ryggen.

Det ÄR inte lätt att närvara på en begravning, MEN det kan vara ett relativt "fint" minne att delat den dagen (som f ö är väldigt viktig för de närmaste) tillsammans med familj och vänner vare sig hur relationerna än är.
Jag står för vad jag tycker å jag tycker det är fegt att inte närvara på en begravning.. för att jag är så känslig, eller jag klarar inte av när alla är så ledsna eller det blir helt enkelt för tungt.. vilka argument!
Vem är det tyngst för egentligen?!
Den som t ex förlorat sin 4½-åriga son eller den som sitter i bänkraden och blir "obekväm" för att alla gråter?!
Och det som nå'n skriver att man inte sörjer mer för att man är på begravningen, man kan sörja minst lika mkt hemma.. Självklart sörjer man inte mer för att man är på begravningen, men det är ett fint sätt att minnas och hedra den som dött.
Jag kan bara gå till mig själv och hade nå't hänt med min dotter eller barnet jag bär i magen skulle jag vilja vara omsluten av familj och vänner.. 
Ett boktips för just detta med sorg och hur man hanterar sorg är "En bro över mörka vatten" av Stig Jonsson och Annika Hagström.. känns som en del skulle behöva läsa den härinne.. 

Det är ju faktiskt inget du vet.

Nej, du vet inte om hon sa det med tentan som en bortförklaring för att hon inte orkade gå på en begravning, inte orkade pga sorg. Det är inget man kan veta även om man känt personen sedan man var fem och haft ansvar över personen osv.

I vår familj ställer vi upp för varandra, alla utom hon, eftersom hon alltid kommer först och ställs i främsta rummet. Jag ska inte behöva säga till henne att jag behöver stöd när MIN son dör, hon fanns inte där för mina andra barn när de föddes, hon ringde aldrig när jag låg på sjukhus och var svårt sjuk. Hon har sagt till mig och till min barn (den äldsta är sex) att hon ska komma och sean kommer hon aldrig. Varje gång hon är på besök blir hon sjuk och tar uppmärksamheten från mina barn.

Jag och min familj bor nämligen inte på samma ort som mina föräldrar och min syster, men de äger en sommarstuga här och när hon blir "sjuk" tar hon dyrbar tid från mina barn som de kunde spendera med sina morföräldrar.

Valet är mitt och det inser jag, vem vill vara bitter och arg, men samtidigt VILL och kan jag inte förlåta henne. Hur kan jag få mig själv att vilja det?

Jag kan inte tala med människan, hon blir så dramatisk och skriker och hör inte ett ord man säger och skriva ett brev det är jag inte redo för, men det var en bra idé, tack.

Det som kan vara jobbigt att ha nära anhöriga som ligger för döden är att se dem ligga där och lida. Är inte ett dugg konstigt att anhöriga drar sig för att besöka de som ligger på en palliativ avdelning för att det är jobbigt. Det är oftast betydligt jobbigare för de anhöriga än de patienterna.

Putte 11: Tagga ner lite va! Din tes är att TS har fel, tänker fel och inte känner sin syster.

ÄR DU TS??? Respektera att kvinnan skriver att hon har sorg.. Om det gör dig förbannad att TS inte lämnat detta bakom sig, så är det faktiskt aldrig väluppfostrat att gå till attack mot en som sörjer/är bitter eller vad som.

Dock så ger jag dig en eloge som inte är anonym när du skriver detta. Det är ju en mängd anonyma som går på samma "du har såååå fel, så jag ska mangla in mina egna starka åsikter allt vad jag bara har".

Frågan jag ställer mig är till alla, hur kan man svara ngn som mår dåligt (oavsett om det i dina egna ögon är små eller stora värdsligheter) icke respektabelt?

Snälla ts, försök att förlåta din syster och gå vidare. Jag förstår mycket väl att du är besviken men känner att jag måste försvara systern lite eftersom hon inte kan göra det själv.
Detta hände för flera år sen och hon var ung och upptagen av sig själv och sina studier.  Hon hade en viktig tenta Du skriver ju själv att ni inte hade nån nära relation "vi har aldrig varit särskilt tighta". Vad jag kan utläsa hade hon heller ingen egen relation med barnet. Du verkar inte ha så höga tankar om henne öht. Detta visste hon antagligen om och kände kanske inte att hon var rätt person att stödja dig denna dag. Hon visste ju att din man och dina föräldrar fanns där för att stötta dig. Hon kom ju ändå på urnsättningen och du skrev "jag trodde att jag var ok med detta". Systern trodde säkert också att det var ok.Hur skulle hon kunna veta att det var så extremt viktigt för dig att  hon var med på begravningen?
Kram och lycka till

Tack - min mening är inte att såra, utan att säga vad jag tycker. Vad du väljer att göra är naturligtvis HELT upp till dig. Dessutom kan man tillägga att det alltid är lättare att som objektiv betraktare tycka till om hur någon borde agera, än vad det är att agera objektivt själv när man är mitt inne i en situation.

I övrigt är min önskan med mina synpunkter om att du ska släppa det och inte ta det som ett personligt angrepp faktiskt grundad i att jag hoppas att du och din syster ska få en så god kontakt framöver som möjligt och inte låta tidigare händelser rubba det.