Inlägg från: Anonym |Visa alla inlägg
  • Anonym

    Skulle du förlåta din syster om hon inte kom på din sons begravning?

    Förstår dig till fullo. tentor kan man göra om men detta tillfälle var då och en gång.
    Tycker absolut hon borde tagit sig dit oavsett.

    Däremot borde du sluta älta detta för dig själv...faktum hon kom INTE. Du kan inte påverka, ändra el göra något åt hennes val såhär i efterhand. Du kan bara acceptera det, lägga det bakom dig och gå vidare. Låt inte det ta så stor del av ditt liv. Du och din man har drabbats av de tmest fruktansvärda man kan tänka sig, att förlora sitt barn. Så fruktansvärt att jag ryser, kan inte ens tänka mig el försöka tro att jag förstår hur det känns.
    Tror du inte att det egentligen är så att du inte sörjt färdigt el vet hru du ska gå vidare som gör att du hänger upp dig på hennes val? 
    El så måste du får svar på detta för att kunna lägga detta bakom dig och leva med sorgen efter sonen?
    Tycker du ska prata med syrran. Har du sagt rakt ut vad du känner?
    För de kan ju inte veta vad du tycker om du inte är rak och ärlig...de kanske inte riktigt vågar ta upp situationen med dig av rädsla att trampa på tårna. 
    Samla till familjeråd och prata ut!
    Och funkar inte det så gå till ngn professionell rådgivning och lär dig leva med detta så du kan släppa ryggsäcken! 

  • Anonym

    Jag beklagar förlusten av din son, TS, men hur ska din syster kunna veta alla dessa saker om du aldrig talat om dem för henne?

  • Anonym

    Du är säkert irriterad, ledsen.. ja jättemycket MEN tjänar du något på detta. Det hör till det förflutna och det är massa onödig energi som går åt till att störa dig på detta. Din syster hade säkert inte sörjt mer för att hon kom på begravningen och hon skulle säkert funnits där om du behövde prata.

    Vad är en begravning egentligen om man plockar isär den.. och är det bara dem som kommer som sörjer och alla andra gör det inte? Din syster kommer finnas kvar i ditt liv sålänge hon lever och DET betyder något. Hon finns förmodligen som ditt stöd och om du visar det kommer hon att trösta.
    Däremot kan en bra sak vara att ta upp dina känslor med henne..även om det gått en tid för att få höra HUR hon tänkte i det hela. Hon har säkert ingen aning om hur dåligt du mår av detta.

    Hoppas du snart kan se på det annorlunda ts.. för din egen skull
    *kram*

  • Anonym

    Jag skulle känna mig enormt ledsen och besviken om min syster hade prioriterat en tenta före mitt barns begravning och definitivt ha svårt att förstå och förlåta. Det är en normal reaktion tycker jag. Men det är synd om ni inte kan prata och reda ut det hela. Om hon hade förstått i efterhand vad hon gjort och varit ångerfull.......hur ser hon på det såhär i efterhand? Har du tagit upp det överhuvudtaget med henne och förklarat??

  • Anonym
    Anonym (VIlken soppa) skrev 2010-11-09 09:01:22 följande:

    Hej du.

    Jag skulle nog? kunna förlåta det om min relation till min syster hade varit sund, och det tycks inte din vara. Det beror helt och hållet på hur infekterad relationen er emellan är.

    Jag är mer intresserad av hur det kan ha blivit så fel emellan er. Jag förstår att du känner dig förfördelad och att era föräldrar alltid tar henne i försvar. De har misslyckats med att förmedla en rättvisa er emellan, ja du har i alla fall inte sett röken av denna rättvisa vad jag förstår.

    Men ni är vuxna nu och det måste era föräldrar förstå. Det är dags att lillasyster står på egna ben och lär sig hantera sin "otroliga känslighet", annars kommer hon inte klara av livet. Jag tror att denna känslighet är starkt överdriven och något som era föräldrar alltid dragit upp för att gjuta olja på vågorna medan systern dragit en suck av lättnad och du kokat över inombords. De måste sluta dalta och systern måste ta sina konflikter själv. Du måste fråga dig om du orkar bygga en sund relation med henne eller inte. Och hon i sin tur vet vi inte hur hon mår innan någon frågat henne hur hennes syn på denna soppa är. Är din relation med föräldrarna bra? Hoppas det. Och att du har många goda vänner.

    Hoppas att det blir bra i slutänden, men angående frånvaron frånvaron från begravningen vet jag inte...


    Är precis hemkommen från min psykolog och det är som du säger, relationen mellan mig och min syster har aldrig varit fantastisk, mycket pga mina föräldrars val att behandla oss olika. Vad jag också har kommit fram till, mycket pga den här tråden faktiskt är att min relation till min syster var mer en illusion. Jag ville ha den nära relationen som man läser om ofta, där systrar hjälper och stöttar varandra i vått och torrt, och jag har kämpat stenhårt för att få den, medan hon bara hängt på. Jag har försökt uppfylla mina plikter som god syster i den idé jag haft om systraskap, medan hon möjligen haft en helt annan syn på det hela eftersom det bara varit jag som ställt upp och offrat mig.

    Nu ska jag sörja den illusion om en relation till min syster som jag uppenbarligen aldrig haft och antagligen inte kommer att få. När sorgen lagt sig och jag arbetat med mig själv så kan jag antagligen känna mindre bitterhet mot henne, jag kommer nog aldrig att helt förlåta, men min förhoppning är att kunna lämna det bakom mig och inte låta det ta upp stå mycket energi för min del.

    Det är väl där jag är nu, det jag ska tänka på och arbeta med, och det är mycket tack vare alla som svarat i tråden, oavsett de varit på min eller min systers sida, så ett stort TACK ska ni ha.
  • Anonym
    Anonym skrev 2010-11-09 10:55:58 följande:
    Jag skulle känna mig enormt ledsen och besviken om min syster hade prioriterat en tenta före mitt barns begravning och definitivt ha svårt att förstå och förlåta. Det är en normal reaktion tycker jag. Men det är synd om ni inte kan prata och reda ut det hela. Om hon hade förstått i efterhand vad hon gjort och varit ångerfull.......hur ser hon på det såhär i efterhand? Har du tagit upp det överhuvudtaget med henne och förklarat??
    Jag har försökt ta upp det, men hon bara skriker dramatiskt och vägrar lyssna och förstå. Det är nog väldigt svårt för henne att se et från mitt perspektiv iom att hon är såpass egocentrisk.
  • Anonym
    Cornellia skrev 2010-11-09 13:47:34 följande:
    Jag önskar dig lycka till och hoppas på att du kan hitta en balans där du mår bra.
    Tack
    sextiotalist skrev 2010-11-09 13:53:42 följande:
    Det var det jag anade, så jag tycker du är inne på rätt väg, dels att sörja den relation som du aldrig har haft och troligen aldrig kommer få, det är ett sorgearbete även detta. Du kommer få mer energi över till dig själv och ork att gå vidare i livet, trots din förlust av din son.

    Kramar om dig och är glad att du har kunnat få stöd i den här tråden för att gå vidare, men glöm inte, vi har bara varit påhejare, det är du som har gjort det största arbetet och du som kommer att göra det stora arbetet. Att bara komma till insikt vad du har gjort, är ett mentalt arbete som inte alla klarar av.
    Utan tråden hade det med all sannolikhet inte ens slagit mig att den relation jag inbillat mig att jag hade med min syster var mer illusion än verklighet, så tråden har verkligen hjälpt mer än jag trodde. Jag skrev den mest för att uttrycks min ilska och bitterhet men jag har fått så mycket mer.
    Anonym (EM) skrev 2010-11-09 14:43:28 följande:
    Jag är uppvuxen och uppfostrad till att kunna förlåta hur den andra parten än beter sig, när det gäller familj. Särskilt syskon. Och alla har vi varit med om stora saker, liknande detta, men har bara accepterat att så är det. Även om vissa saker har varit hjärtekrossande så kommer man över det.. man ska ta vara på varandra hur eller hur och även om din syster valde att inte komma på din sons begravning så tycker jag att gjort är gjort, låt henne känna den skulden i sådana fall, vem vet, det kanske kommer längre fram? Det tog ju lång tid för dig att inse att du var irriterad och arg på henne....

    Jag har aldrig förstått hur man inte kan ha ett starkt band till nära familj och hur man kan sluta prata med sin egna syster eller bror, mor eller far, farmor eller farfar..ja nära släkt i allmänhet, därför utrycker jag mig säkert klumpigt nu och folk blir säkert irriterade av vad jag skrivit, men jag hoppas att du kan försöka lämna detta bakom dig och låta henne förstå med tiden att hon kanske borde ha kommit!

    Stor kram!
    Jag förstår vad du menar, jag hade samma inställning tills för tre månader sedan.
  • Anonym
    linjes skrev 2010-11-09 16:27:36 följande:
    Ja jag hade förlåtit,har aldrig vart i den sitsen o hoppas jag aldrig hamnar där

    Men att en syster inte kommer på begravning skulle för mig kännas som en väldigt liten del om jag hade förlorat mitt barn,man kan inte tvinga folk att gå på begravning hur nära familj det än är 

    BeklagarHjärta 
    Det var inte så mycket att hon inte kom på begravningen utan mer hennes prioritering som sårade.
  • Anonym
    Anonym (andra sidan) skrev 2010-11-09 18:04:14 följande:
    Och du är helt säker på att det inte var något annat också som hon inte ville säga till dig?

    Jag missade min bästa väns student och det blev hon klart ledsen över. Jag skulle göra en tenta och skyllde på det, men i verkligheten fick jag tid till kirurgisk abort den dagen.

    Orkade inte berätta om det ens för min mamma på tre år...

    Sen är alla olika och begravningar är väldigt jobbiga för en del, samtidigt som en del människor är mer praktiskt lagda av sig. Den döde lider ju knappast av om hon väljer att komma på urnsättningen, det är bara du som väljer att ta det personligt.

    Och om man inte tar en svår tenta när man har läst kanske man missar den nästa gång, och är du hjälpt av om din syster inte får sin examen och tvingas låna pengar av dig i framtiden istället?
    Jag är helt säker på att det inte var något annat.

    Självklart väljer jag att ta det personligt, det är personligt det var MIN sons begravning.
  • Anonym
    Znuffe82 skrev 2011-03-16 20:53:28 följande:
    Fy för!!! Jag gråter när jag läser detta. Min systerson dog för 1 månad sen och jag skulle inte för allt i världen missa hans begravning. En sista chans att få ta farväl innan han åkte vidare till en bättre värld. Nej jag tror inte min syster skulle förlåtit mig om jag inte kommit. Och jag hade inte förlåtit henne heller om det varit tvärtom. Många kramar till dig
    Men alla sörjer olika. Att gå på en begravning betyder inta att man sörjer mest.... När min syster dig kom inte hennes bästa vän. Hon tyckte det var för tungt att gå på begravningen. Ingen av oss närstående tyckte att det var fel att hon avstod. Man kan inte döma andra för hur de väljer att sörja.
  • Anonym
    Astarte skrev 2011-03-16 21:07:44 följande:
    Oj! Jag hade nog aldrig kunnat förlåta. Hon har valt bort er med all önskvärd tydliget.
    Hur tänker du nu?
  • Anonym
    Astarte skrev 2011-03-16 21:18:22 följande:
    Hon har ju visat att om så TS drabbas av det värsta som kan hända en människa så är en sketen tenta viktigare för henne. Då visar man väl ganska tydligt vad man anser att den andra är värd.
    Gör man det? Måste andra reagera som du för att det ska vara ett accepterat beteende?

    Jag VET att människor fungerar olika och att sorg inte kan mätas.
  • Anonym
    Anonym skrev 2011-03-16 20:59:56 följande:
    Men alla sörjer olika. Att gå på en begravning betyder inta att man sörjer mest.... När min syster dig kom inte hennes bästa vän. Hon tyckte det var för tungt att gå på begravningen. Ingen av oss närstående tyckte att det var fel att hon avstod. Man kan inte döma andra för hur de väljer att sörja.
    fast av respekt för hennes syster som mist sin son och absolut sörjer mest kan man gå ändå, även om man tycker det är jobbigt. Det handlar om att respektera andra människor och visa stöd...man kan inte alltid bara tänka på sig själv. Tyckte det var otroligt själviskt och spelar ingen roll om hon har svårt för skolan som nån skrev, man har minst tre eller fyra tillfällen på sig till att göra tentan...så illa!
Svar på tråden Skulle du förlåta din syster om hon inte kom på din sons begravning?