Skulle du förlåta din syster om hon inte kom på din sons begravning?

Förstår dig till fullo. tentor kan man göra om men detta tillfälle var då och en gång.
Tycker absolut hon borde tagit sig dit oavsett.

Däremot borde du sluta älta detta för dig själv...faktum hon kom INTE. Du kan inte påverka, ändra el göra något åt hennes val såhär i efterhand. Du kan bara acceptera det, lägga det bakom dig och gå vidare. Låt inte det ta så stor del av ditt liv. Du och din man har drabbats av de tmest fruktansvärda man kan tänka sig, att förlora sitt barn. Så fruktansvärt att jag ryser, kan inte ens tänka mig el försöka tro att jag förstår hur det känns.
Tror du inte att det egentligen är så att du inte sörjt färdigt el vet hru du ska gå vidare som gör att du hänger upp dig på hennes val? 
El så måste du får svar på detta för att kunna lägga detta bakom dig och leva med sorgen efter sonen?
Tycker du ska prata med syrran. Har du sagt rakt ut vad du känner?
För de kan ju inte veta vad du tycker om du inte är rak och ärlig...de kanske inte riktigt vågar ta upp situationen med dig av rädsla att trampa på tårna. 
Samla till familjeråd och prata ut!
Och funkar inte det så gå till ngn professionell rådgivning och lär dig leva med detta så du kan släppa ryggsäcken! 

Jag beklagar förlusten av din son, TS, men hur ska din syster kunna veta alla dessa saker om du aldrig talat om dem för henne?

Du är säkert irriterad, ledsen.. ja jättemycket MEN tjänar du något på detta. Det hör till det förflutna och det är massa onödig energi som går åt till att störa dig på detta. Din syster hade säkert inte sörjt mer för att hon kom på begravningen och hon skulle säkert funnits där om du behövde prata.

Vad är en begravning egentligen om man plockar isär den.. och är det bara dem som kommer som sörjer och alla andra gör det inte? Din syster kommer finnas kvar i ditt liv sålänge hon lever och DET betyder något. Hon finns förmodligen som ditt stöd och om du visar det kommer hon att trösta.
Däremot kan en bra sak vara att ta upp dina känslor med henne..även om det gått en tid för att få höra HUR hon tänkte i det hela. Hon har säkert ingen aning om hur dåligt du mår av detta.

Hoppas du snart kan se på det annorlunda ts.. för din egen skull
*kram*

Jag skulle känna mig enormt ledsen och besviken om min syster hade prioriterat en tenta före mitt barns begravning och definitivt ha svårt att förstå och förlåta. Det är en normal reaktion tycker jag. Men det är synd om ni inte kan prata och reda ut det hela. Om hon hade förstått i efterhand vad hon gjort och varit ångerfull.......hur ser hon på det såhär i efterhand? Har du tagit upp det överhuvudtaget med henne och förklarat??

Är precis hemkommen från min psykolog och det är som du säger, relationen mellan mig och min syster har aldrig varit fantastisk, mycket pga mina föräldrars val att behandla oss olika. Vad jag också har kommit fram till, mycket pga den här tråden faktiskt är att min relation till min syster var mer en illusion. Jag ville ha den nära relationen som man läser om ofta, där systrar hjälper och stöttar varandra i vått och torrt, och jag har kämpat stenhårt för att få den, medan hon bara hängt på. Jag har försökt uppfylla mina plikter som god syster i den idé jag haft om systraskap, medan hon möjligen haft en helt annan syn på det hela eftersom det bara varit jag som ställt upp och offrat mig.

Nu ska jag sörja den illusion om en relation till min syster som jag uppenbarligen aldrig haft och antagligen inte kommer att få. När sorgen lagt sig och jag arbetat med mig själv så kan jag antagligen känna mindre bitterhet mot henne, jag kommer nog aldrig att helt förlåta, men min förhoppning är att kunna lämna det bakom mig och inte låta det ta upp stå mycket energi för min del.

Det är väl där jag är nu, det jag ska tänka på och arbeta med, och det är mycket tack vare alla som svarat i tråden, oavsett de varit på min eller min systers sida, så ett stort TACK ska ni ha.

Jag har försökt ta upp det, men hon bara skriker dramatiskt och vägrar lyssna och förstå. Det är nog väldigt svårt för henne att se et från mitt perspektiv iom att hon är såpass egocentrisk.

TackUtan tråden hade det med all sannolikhet inte ens slagit mig att den relation jag inbillat mig att jag hade med min syster var mer illusion än verklighet, så tråden har verkligen hjälpt mer än jag trodde. Jag skrev den mest för att uttrycks min ilska och bitterhet men jag har fått så mycket mer.Jag förstår vad du menar, jag hade samma inställning tills för tre månader sedan.

Det var inte så mycket att hon inte kom på begravningen utan mer hennes prioritering som sårade.

Jag är helt säker på att det inte var något annat.

Självklart väljer jag att ta det personligt, det är personligt det var MIN sons begravning.

Men alla sörjer olika. Att gå på en begravning betyder inta att man sörjer mest.... När min syster dig kom inte hennes bästa vän. Hon tyckte det var för tungt att gå på begravningen. Ingen av oss närstående tyckte att det var fel att hon avstod. Man kan inte döma andra för hur de väljer att sörja.

Hur tänker du nu?

Gör man det? Måste andra reagera som du för att det ska vara ett accepterat beteende?

Jag VET att människor fungerar olika och att sorg inte kan mätas.

fast av respekt för hennes syster som mist sin son och absolut sörjer mest kan man gå ändå, även om man tycker det är jobbigt. Det handlar om att respektera andra människor och visa stöd...man kan inte alltid bara tänka på sig själv. Tyckte det var otroligt själviskt och spelar ingen roll om hon har svårt för skolan som nån skrev, man har minst tre eller fyra tillfällen på sig till att göra tentan...så illa!