Missfall i v 22.

I söndags förlorade vi våran lilla flicka 2010-11-07 känns ofattbart. vårat första barn, vårat efter längtade barn finns inte längre hos oss. Känns så konstigt att varit med om en förlossning utan att ha våran tjej hos oss, du var så liten men så perfekt, så välutvecklad och så fin. Det gör så jäkla ont att du inte finns här...varför? vad var det som gick fel? Allt hade ju varit så bra!

Vi var på kalas på lördagen och vi skrattade och hade det trevligt, jag visade stolt upp min runda mage. Jag kände hur du sparkade där inne, allt var så bra. En viss oro senare på kväleln fick jag då jag kände av sammandragningarna som jag inte viste vad det var, tänkte att det säkert är normalt och att jag bara var nojig, gick och la mig för att sova men sov oroligt för jag kände att det krampade med jämna mellan rum ca: 30-40 min mellanrum, måste sova tänkte jag. Vaknade vid 3 tiden på natten att det krampade ännu mera, kände hur blöt det belv mellan benen och tänkte men gud har jag kissat ner mig och sprang upp, kände hur det rann längst benen och när jag tände lampan inne på toaletten såg jag blodet rinna ner för mina ben. Jag ilskrek rakt ut och min sambo var nere på 2 sekunder. ringde akut mottagningen och vi fick åka in till förlossningen. Barnmorskorna tog emot oss och vi fick komma in på ett rum, de kollade blodtryck och vi fick snart träffa doktorn. han gjorde ett ultraljud och jag såg ett foster på skärmen och för en sekund kände jag mig lugn för jag såg att hjärtat slog, men jag insåg snabbt att det slog alldeless för svagt, doktorn zoomade in hjärtat med färindikatatior och jag såg hur svagt det slog....HERREGUD, VAD ÄR DET SOM HÄNDER? läkaren tittade på mig i gyn stolen och han sa att jag var öppen 4 cm och att det skulle bli en abort, sen försvann han. Barnmoskorna kom in och förde mig till ett annat rum. Där fick jag klä om till sjukhuskläder. Tårarna bara rann, rann och rann och tankarna snurrade runt. Barnmorskorna kom in och tog prover och förklarade lite lätt vad som var på gång, att jag skulle föda mitt barn. Jag insåg ju själv att det inte hade en chans att överleva. Jag skulle alltså föda mitt första barn utan att barnet hade en chans att leva. Det blev byte av BM och vi fick en ny doktor. De förklarade än en gång vad som hade hänt. Att av någon anledning så hade kroppen bestämt sig att sätta igång förlossningen! Det var bara att vänta och låta naturen sköta sin gång, de satte även in dropp.  Det blev en lång lång väntan och tänkarna bara snurrade...Vad var det som hände? vad händer nu med förlossningen? hur kommer du att se ut? pojke eller flicka? Bm morskorna kom in med jämna mellan rum och kollade till oss frågade om smärtstillande men jag ville inte ha något, var ju bara i värkarna det gjorde ont som kom med 10 min mellanrum. Klockan 14 var det ännu ett personalbyte och vi fick nya barnmorskor som kom in och pratade och förklarade, värkarna kom tätare nu och tiden mellan verkarna minskade ganska snabbt. Det gjorde ondare nu men jag ville vänta med smärtstillande, jag viste ju inte hur fort det skulle gå mot slutet eller hur ont det skulle göra? Vi ringde på klockan och jag hade börjat få krystvärkar, bad om smärtstillande, barnmorskan sa åt mig att ta i och jag det gjorde jag och all smärta försvann i sammaveve kommer den andra barnmorskan med morfin sprutan och ger mig lite rakt in i blodet och ett stick i benet. Men barnen var snart ute. Allt var så himla klart, alla sinnen öppna! En krystvärk till och du var ute. Känslan att ha fött ett barn är helt obeskrivlig men jag skulle ju inte få behålla dig. Såg dig genom fostersäcken (allt kom ut på en gång). Jag bara grät, mitt barn! Barn morskorna gjorde dig i ordning, torkade dig och jag fick hålla dig i min famn. En liten tjej, min lilla tjej! Såg hur hjärtat och pulsen slog, hur du "kippade" efter luft tills du blev alldeless stilla och kall, du fick namnet Isa! Ville inte lämna dig ifrån mig, ville ta med dig hem! Men du levde ju inte inte mer!