skräckslagen...

Hej. Här är en till som vet vad du går igenom.
Vi förlorade sonen i mars 2008 och gick därefter igenom 2 IVF försök innan vi blev spontant gravida förra året. Vi vågade inte glädjas och var mycket mycket oroliga. Det gjorde inte saken bättre att jag hade blödningar från v. 6 - 18. Jag var sjukskriven hela denna period och var mer eller mindre sängliggande. Eftersom vi varit ofrivilligt barnlösa i så många år kände jag att det här nog var vår enda chans till ett biologiskt barn. Det gjorde inte stressen mindre.

Vi blev ganska tidigt remitterade till special mvc och där fick vi fantastik hjälp. Så många ul och läkarbesök som vi ville, täta kontroller och alla möjliga prover togs vid varje besök. När vi kommit så långt i graviditeten att bebisen började sparka började en ny omgång oro. Jag blev besatt av rörelsen i magen, räknade hur många ggr jag kände bebisen röra sig. I samband med det började jag jobba igen och då hade jag inte lika mycket tid att känna efter men det gjorde mig bara mer orolig för jag kände bara hans rörelser på kvällarna så många gånger var jag övertygad att nu hade det hänt något eftersom jag inte kände några sparkar på dagen.

I början av graviditeten tog vi en dag i taget. När vi passerat v. 20 kunde vi tänka åtminstone en vecka i taget. Vi vägrade att prata om graviditeten, inte ens jag och min man pratade om det såvida det inte var om oron vi kände. Vi berättade för bara de allra närmsta i vår omgivning och undvek att träffa kompisar under hela gravideten för att de inte ska veta att vi väntar barn och börja fråga. Vi var väldigt "sjuka" och "upptagna" hela tiden

Vi köpte inte en enda sak innan bebisen föddes. Vi beställde vagn men hämtade inte ut den förrän efter förlossningen. Min mamma och bästa vän köpte bebiskläder, tvättade dem och hade dem hemma hos sig tills förlossningen. Dagarna efter vi kommit hem med en livslevande pojke åkte min man fram och tillbaka till olika affärer och handlade allt bebben behövde.

Mitt råd är att ta en dag/vecka i taget. Stressa inte upp över att du inte kan njuta av graviditeten. SJÄLVKLART kan du INTE göra det, inget konstigt alls med det. Önska UL eller lyssna på hjärtljuden med jämna mellanrum så du får lugn i åtminstone några dagar.

Du får gärna inboxa mig om du behöver prata.
Lycka till och många kramar