apergers/adhd/add

Nja det är inte säkert. Min dotter hade liksom vissa kläder som hon använde... och då vägrade hon använda något annat. Hon kunde gå med samma kläder i flera veckor (jag fik sno dem när hon sov och tvätta dem. Om jag/vi hade tur så kändes de inte för annorlunda efteråt).

Hon blev väldigt retad av folk för att hon gick i samma kläder hela tiden.

Nu är hon 19 år (som sagt) och hon använder fortfarande bara en viss typ av kläder.

De ska vara mjuka, inte skava, inte klia, inte sitta åt, inte korva sig, inte ändra textur när de tvättas, inte ha vissa färger, inte ha vissa mönster... Ja, du fattar. Helt OTROLIGT svårt att hitta kläder som passar. Men när man väl hittar något som är helt rätt, så använder hon det tills de faller sönder av ålder

Hennesnuvarande projekt är att hitta en BH.... Kan säga att hon har bara en som är bra, men den är för liten. och hitta en BH som inte sitter åt - jopp men visst serru...

små räkorna: Det skulle aldrig gå hos oss. Allt gör ont, "jag får määäääärken" skriker han om man försöker skona hans stackars fotleder under vintern när man vet att overallen ibland åker upp och hela skorna blir fulla med snö.

weyoun:ja du det e inte lätt detta med kläder......min tös favvoriserar gärna mjukisbyxor om hon får välja.för använder hon jeans ja då vill hon gärna ha ett par tights inunder,för annars skaver det som sagt.....
men i motsatt till din tjej så byter hon kläder varje dag.............men så blir det värstinghögen med smutskläder ist.

ja det kan inte vara lätt att hitta en bh som inte skaver...... det finns iofs mjukare modeller men jag kan tänka mig att inte dem heller passar för tjejen din.....

värst vad dött det är här då.....

har en liten fråga till er med AS-barn,
är era barn rädda för mkt...min tjej är rädd för hundar och nu har vi skaffat en kattunge o den är hon oxå rädd för.
hon påstår att hon ine är rädd för hästar längre,men jag tror nog att hon fortfarande är det lite grann.
det känns så hopplöst ibland att hon är rädd för så mkt.....vi försöker träna henne så gott det går men det är inte alltid så lätt.....

Min tös var rädd för iprincip allt!

Mörker, kryp, hästar, att sova, eld, barn osv...

Nu är hon bara rädd för kryp, mörker, att vara ensam, Jordens undergång, osv... Det blir bättre.

Jag tror att det är ett sätt att projektera sin ångest på verkliga saker.

ok,så det blir inte värre iaf.
detta är bara nga av dem sakerna som hon är rädd för.hon skickar gärna fram tvillingbrorsan när det är saker hon är rädd för eller inte vågar....det är lättare än att ta tag i problemen
ja det märks att hon får ångest.....riktig panik när hon blir rädd.
hur har ni hanskats med problemen...

Vi har stått ut med dem ;P
Vi har medicinerat dem (så att hon kunde GÅ UT på sommarhalvåret)
Vi har visat att vi respekterar dem,och inte förlöjligat henne
Vi vände oss slutligen till BUP (som inte gjorde något alls)

När hon slutat grundskolan (hon var mobbad och utfryst av t.o.m.lärarna) så gick de sakta men säkert över.
Nu bor hon själv, och måste lärasig handskas meddem, hon går påNeuropsykoch använder Sobrili nödfall.

Jag tror dessa barn kan ha svårt att" let go" om fobier pga att det är ett verkligt objekt/situation som de använder istället för sin egen ångest.  Tryggt liksom och konkret!

Om du fattar vad jag svamlar om ;-P

vi står oxå ut med dem...och gör allt för att hon ska klara utav dem jobbiga situationerna.

ibland får man kommentarer av hundägare t.ex ''men hon är jättesnäll'' men det hjälper ju inte vår dotter precis,eftersom att hon är rädd för dem oavsett om demär snälla eller inte....
vi har försökt att träna henne o hon har blivit lite bättre i sin hundrädsla.vi gick t.o.m på mellanvården ett tag men eftersom att vi var tvungna att ha ngn hund att träna med så gick det inget vidare....

nu har vi skaffat kattunge o situationen är nästan ohållbar....
hon får panik så fort den kommer i närheten  skriker rakt ut.
den får inte alls vara nära henne just nu.....men innan var hon så glad över att vi skulle skaffa honom,o när vi var där  tittade på honom första ggr så var det inga problem....
det är först nu när han ''blivit varm i kläderna'' o börjar visa sin busiga sida som hon har börjat reagera....

ska ringa bup o fråga dem tänkte jag,så får vi se vad dem har att säga...

så din dotter äter medicin ibland,hjälper det...
kanske skulle vara ett alternativ om hon mår bättre utav det.
annars vill jag inte gärna ge henne en massa mediciner.

tråkigt att din dotters skolgång inte var ngt bra....
här har vi inte demprblemen tack o lov.

man kan ju undra var denna ångesten kommer ifrån,vad det är som har utlöst den....
men självklart är det nog lättare för dem att vara rädd för ngt som man kan ta på.
i stället för att bearbeta sin ångest....

ngn av er som testat eye q..... vad blev det för resultat....

Nu har jag inte läst hela tråden, men jag reagerade på vissa saker. Jag är inte hyperaktiv utåt, utan det yttrar sig som en inre rastlöshet och stress, men de (som utredde mig för knappt 2 år sedan) var snabbt på det klara över att det var ADHD och inte ADD. De kollade hur mycket jag rörde mig under ett test t.ex. och jag förklarade också hur jag kände. Därför blir jag lite förbryllad över att så många verkar ha fått ADD-diagnos trots den inre hyperaktiviteten. Känner ni er feldiagnostiserade, och har ni fått tillräcklig hjälp ändå?

Vad jag förstått så behöver inte hyrperaktivitet bestå av att man klättrar på väggarna, eller ens skruvar sig eller väger på stolen, eller plockar upp allt man ser framför sig. Det kan vara vicka på tårna, krafsa på nagelbanden, sätta om håret, pilla med örhängen, dra sig över knäna, klia sig, nynna tyst osv. Mycket små små saker som man själv inte tänker på, men som kanske är i överflöd jämfört med andra för ett tränat öga. Typ så :)

Jag fick ADD-diagnos men känner att det borde varit ADHD, har både inre och yttre hyperaktivitet. Kan tex. inte sitta still och titta på en film utan jag studsar upp och ner och ska hämta saker, fixa något, ligga i soffan, sitta i soffan osv. Men där de satte diagnosen verkade de ha som standard att ge tjejer ADD och killar ADHD som diagnos. För min sambo som utreddes på samma ställe har med hypoaktivitet och han fick H:et. 

Han har lite inre stress men inte mer än genomsnittet vad jag har sett och förstått, men någon hypo var det inte tal om.

Jag pratade med min utredare om detta och hon sa att det kan bli så rätt ofta för tjejer som är hyper och som i mitt fall lekte mycket med killar som liten då syns inte hyperaktiviteten på samma sätt som en kille som är mer hyper än genomsnittet. Jag har tränat hela mitt liv för det hjälpte mig att bli lugnare, men få eller ingen fattade nog det. Min bror var jättehyper som liten så i jämförelse med honom var jag väldigt lugn. 

Jo, jag vet,; det är fallet med mig, men vad jag inte förstår är varför några som verkar ha ungefär samma inåtvända hyperaktivitet som jag, har fått ADD-diagnos, medan jag fick ADHD-diagnos. Jag vet att min diagnos är rätt, så jag känner för de som blivit feldiagnostiserade. Jag, och många med mig, vet att vi har ADHD, och har vetat det redan innan diagnos, så om man känner att det diagnosen inte stämmer så tycker jag att man ska ta upp det med de på utredningsenheten.

Så får det inte gå till, och stå på dig om du känner att H:et passar på dig. Jag vet inte vad skillnaden är i stöd och behandling, men rätt ska vara rätt. Hade jag accepterat allt som sjukvården sagt till mig så skulle en hel del ha skitit sig för både mig och min son. Man känner sig själv bäst. Så om du känner behov av ny utredning så får du vänligt, men bestämt be om en och förklara läget. Lycka till!

Går inte att få, de skiter fullständigt i den biten. Psykologen som höll i utredningen slutade direkt efter min utredning så det gick inte att komplettera eller titta mer på vad som gjordes. 

Jag får lite hjälp i alla fall, men fick höra från en LSS-handläggare när jag sökte boendestöd att hon var snäll för mina intyg var inte giltliga egentligen eftersom de var andrahandsuppgifter. Just då orkade jag inte ta reda på vad hon menade, men antar att det var för att psykologen som utredde inte fanns kvar utan det intyg jag hade var det hon skrev då, ca 2-3år tidigare. Sen var det en arbetsterapeut på psyk som jag bara träffat för min sambos skull men som kände till våran hemsituation och ju hade läst min journal som skrev ett intyg. 

Fattar inte om de anser att man ska behöva ha en färsk utredning varje gång, är ju skitsvårt att få en överhuvudtaget. Den arbetsterapeut jag träffade slutade också rätt fort, är stor omsättning på personal där jag utreddes.

Jag testade concerta och ritalin men fick massa biverkningar men det hjälpte massor mot hypern i alla fall :) Funderar på om jag ska prova igen.  

Men herre jissenes, det var det värsta jag har hört! Ja, jag tycker du ska testa medicinerna igen, om du känner att du har problem att klara vardagen. Jag kan ha lite biverkningar också (lite illamående, yrsel och trötthet när effekten av Concertan börjar avta), men jag tror att det kan gå över med tiden. Jag är uppe i 54mg+36mg på morgonen och 54mg på eftermiddagen, men är fortfarande inte på rätt dos. Ska med största sannolikhet få Ritalin också, för att kvällarna är jobbiga. Jag är väldigt glad för min NPU här i Linköping. Du får helt enkelt flytta hit. haha Hoppas att du, på något sätt, kan övertala dem att göra om utredningen. Säg att du inte kände dig bekväm med psykologen och arbetsterapeuten, och att du fick fel diagnos av fel personer.  

Och det är ett faktum då eller en konsekvens?