pcalma skrev 2010-11-21 08:09:31 följande:
Tjabba eller nåt:
För att ett barn (och vuxen) ska få en diagnos, krävs att flera kriteriet är uppfylda, så till den grad att det är ett verkligt hinder i vardagen!!
Klart att det finns ouppfostrade barn, det har alltid funnits o kommer alltid finnas!
Skillnaden är dock enorm o det är inte särskilt svårt att skilja dessa barn ifrån dom som har ett funktionshinder!
Om man ser till familjerna, så är det stor skillnad i slit! Familjen som har ett barn med NPF, bor i ett helt annat land. SÅ mycket jobbigare är det!
Jag har 3 barn med olika diagnoser o min näst äldsta har inget av detta! Att handla med honom, tandläkare, bankbesök etc har ALDRIG varit problem! Han har alltid varit så lätt medans allt är en kamp med de andra! Särskilt med 6,5 åringen!
Till folk som du, som inte tror på att de har ett funktionshinder, brukar jag säga:välkommen hem till mig en dag och en natt, så kan vi ta o fortsätta diskussionen efter det!
Jag säger detsamma!
Det är min 4-åring som har autism och det är ett helvete att handla med honom ibland. Beror helt på dagsformen, hur det varit på dagis, hur han sovit, ifall han haft sin vanliga resurs eller inte m.m.
Är det inte vanliga resursen så är hela dagen kattskit. Han skriker och gråter och ingen fattar varför på dagis...
Sedan är det lika hemma...
Däremot min 2-åring är superlätt att handla med, även de gånger hon vill ha godis med hem, slänger saker i vagnen som inte ska köpas eller om hon busar och inte vill gå dit jag ska gå.
Hon förstår när jag förklarar och fattar vad jag säger och det går att diskutera med henne!
Sonen slänger sig bara på golvet och gallskriker och man står där helt hjälplös för inget man säger hjälper. Det enda är att vänta ut honom och försöka avleda.
Ibland så glor folk något vansinnigt. Som den gången för inte så länge sen när sonen helt plötsligt får ett raserianfall och gråter och skriker och vi fattar efter en stund att han är hungrig. Men det tog en stund innan maten blev klar för vi var på semester och åt på restaurang. Sonen skrek hela tiden tills maten kom och kunde sen inte äta när maten väl kom för han var för upprörd. Då fick jag sitta med en 4-åring i famnen och vagga honom och sjunga honom lugn tills han kunde börja äta.
Några som satt bredvid oss glodde ögonen ur sig och till slut så sa jag högt att vad fan glor ni på? Har ni aldrig sett ett handikappat barn innan?!
Lillasyster satt så snällt och väntade på maten för till henne kunde vi säga att det var på väg och hon förstod.
Den stora nackdelen med detta funktionshindret är att det inte syns utåt mer än hur dom betér sig. Att ha DS eller något annat funktionshinder som syns verkar så mycket lättare, för där ser folk att det är något med personen i fråga. Så fort det inte syns så är man ouppfostrad istället och förståelsen är lika med noll.
(sonen är utan tal och kan således inte tala om vad han vill, han blir utåtagerande istället för att påvisa uppmärksamhet)
