Jobb Lotta Abrahamsson skrev 2010-11-21 15:11:38 följande:
Prata om hennes styrkor och svårigheter bara. Försök undvika diagnosnamnet om du kan. Det kan vara som en röd flagg och speciellt i tonåren. Positivt är om hon får möjlighet att träffa andra med samma dagnos som är ganska lika just henne eller ännu mer välfungerande. Då blir inte diagnosen lika läskig kanske.
Jag brukar säga att det finns väl ingen tonåring som egentligen VILL ha en diagnos. Man vill vara som alla andra. Det ville jag med, ändå tills jag var 39 år hävdade jag att så nog var fallet också, och försökte och försökte men det gick ju tyvärr inget vidare. Det viktigaste är att hon får en självkännedom om vem HON är. Så att hon har något att utgå ifrån när hon ska jämföra sig med andra. DET är viktigt och att ha självförtroende nog att få vara just den HON är. (Självförtroende krävs också om man ska slipa lite på sina mindre begåvade områden...)
Säg att hon är BRA precis som hon är en gång i veckan. Man kommer långt med det....
Jag blev VD och fick skriva en bok och ha fullsatt på mina föreläsningar, Caroline af Ugglas blev fantastiskt framgångsrik på sitt sätt (jag sjunger förresten i hennes kör fast det har hon igen aning om för det gör HUNDRATALS).
Vi är ALLA bra precis som vi är. Vi gör påtagligt ofta vårt bästa och så gott vi kan. Det får faktiskt räcka!!!
Med vänlig hälsning
Lotta Abrahamsson
Tack så mycket för ditt underbara svar du fick mig att tänka till ordentligt, helt rätt att det viktigaste är att hon får en kännedom om vem hon är, inte att hon har en diagnos
Jag säger ofta till henne att hon är underbar som hon är och hon tycker om sig själv som tur är
Jag hade inte en aning om att Caroline hade diagnoser, är både min och dotterns stora idol så det är verkligen nått jag ska berätta för henne
