Överlevnadstid för spridd prostatacancer?

Det är just det som du skrev om som jag är mest rädd för. Att han ena dagen ska vara jättepigg och nästa dag borta. Hur mycket man än försöker ställa in sig på att någon ska dö så är man nog aldrig riktigt redo. 

Du skriver i inlägg nr 10 att varken du eller din mamma blivit erbjudna samtal med kurator. Sjukhusets kuratorer är i första hand till för (inneliggande) patienter. Men... det finns alltid ett men Leta upp numret till kuratorn, ring och fråga om han/hon kan tänka sig ett samtal med dig och/eller din mamma. Om det inte går, så kanske kuratorn har förslag på var ni kan vända er.

Jag antar att ni redan kommit i kontakt med brukarorganisationen Prostatabröderna? Här är deras hemsida: http://www.prostatabroderna.a.se/

Jag förstår att det inte är på alla avdelningar man erbjuder hjälp för anhöriga men det borde vara så och särskilt inom cancervården. Jag vet av erfarenhet att vänner/vänners familjer blivit erbjudna hjälp eller i alla fall fått ett telefonnummer att ringa utifall man vill prata med någon när deras familj drabbats av kris. Ibland tror jag att det är värre för dem runtomkring den döende än för den döende själv. Detta på grund av att det är vi som kommer bli lämnade ensamma framöver och för att de ska orka stötta den döende borde även anhöriga bli erbjudna hjälp. Som sagt det är nog  få orkar söka hjälp själva man anser nog inte att det är "vi anhöriga" som är mest behov av hjälp och trycker då undan våra egna behov. 

Jag vet inte om jag kollat på den hemsidan ska göra det, tack!  

Jo, anhöriga är tyvärr "bortglömda" i delar av akutsjukvården. Man måste vara jävligt frisk för att orka vara anhörig!

Det finns anhörigföreningar inom det mesta, finns det inom prostatcancer (eller kanske cancer, mer allmänt)? Där kan du få hjälp och styrka av andra anhöriga. Googla och se om det finns någonting.

Tillhör han någon palliativ enhet? För där SKA anhörigvård ingå.

Han tillhör ännu ingen sådan tyvärr.

TS - du kan PM:a mig om du vill.

Min pappa drabbades av prostatacancer för 2 år sedan. De strålade detta och när strålningen var klar låg PSA på 3. Ett halvår senare vid ett återbesök låg PSA på 18.
Prostatacancern var tillbaka och han hade metastaser i skelett (ryggen) och ena lungan.

Läkarna säger att man med hjälp av hormoner och cellgifter kan leva i 10 år till. Min pappa hade dock inte den turen och blev drastiskt sämre under hösten och vintern, och fick beskedet att han inte skulle leva länge till (max 6 månader) i början av januari. Efter att han fått detta besked levde han 12 dagar till.

Vill inte skrämmas, läkarna är ofta positiva men det stämmer tyvärr inte alltid heller.
Jag hoppas verkligen att din pappa kan leva flera bra år till trots sin cancer.

Min morbror fick beskedet prostatacancer som spritt sig bland annat till skelettet, att man inte skulle kunna bota honom. Det gjorde man inte heller men med hjälp av behandlingar så levde han i 10 år till, av dessa år så var 8 år riktigt bra, vissat, han hade behandlingar och mkt smärta men han kunde ägna sig åt sin familj och sina intressen och ha en aktiv livsstil som han älskade. Sen blev han gradvis sämre men det var sista månaderna det var riktigt dåligt. Han låg inne på en palliativ avd på slutet och det kom knappast som en chock när han tillslut dog.

TS, hur går det? Några svar? Hoppas det går så bra det kan gå...

En bekant till familjen som fick diagnosen 6 månader, för att han var så risig när han kom in, avled för några veckor sedan. Då var det 11 (!) år sen han fick diagnosen 6 månader. Så det är nog oerhört svårt att säga. En förutsättning för att det ska bli den längre, är nog att man svarar på tumör-begränsande behandlingar. Samt om man själv väljer att genomgå behandlingen som förlänger. Inget som säger att man per automatik VILL förlänga sjukdommens, för att man kan det. Det är en jättesvår fråga, speciellt för anhöriga runt omkring, som ( självklart ) vill ha sina nära och kära kvar så länge som möjligt. Men samtidigt finns det också en gräns, när ett liv är värt att leva. Och det kan bara den som är sjuk, sätta gränsen för. Det bästa man som anhörig kan göra, är at stödja beslutet, oavsett vilket det är.