Inlägg från: Bella f |Visa alla inlägg
  • Bella f

    hypnotiserad av min andning

    har tröttnat rejältt och tänkte bege självmord igår men starkasidan av mig hindrade mig. jag orkar inte, någon mer som känner av detta?
    hypnotiserad av andningen, typ att man blir uppslukad eller hur man ska beskriva det, man tänker bara på andningen och inget annat, typ att det är det enda man kan lägga märke till fast man inte vill. som tvång. det förstör mina vardagstankar.. som jag bör tänka på.. någon som vet varför det är som det är? för jag har bara haft dehär sen jag blev deprimerad sen ett par år tillbaka.
  • Svar på tråden hypnotiserad av min andning
  • Bella f

    ja, jag har pratat med min psykolog jag besöker ett pass i veckan, eftersom det är mitt jobbigaste symtom så nämner jag det varje gång faktiskt, för jag tycker det är så störande och irreterande. lånade 3 böcker från biblioteket i torsdag men har inte kunnat läsa pga. att jag lagt märke till min andnins rytm och tänkt på den, andas dessvärre dåligt också, det är nog därför. när jag mår en aning bättre vilket inte sker ofta men desto bättre, desto mindre tänkande och uppmärksamhetar jag min andning. fast självklart försöker jag att tänka positivt hela tiden men inte går det, gör iallafall mitt bästa.

    tack för råde! det är nog tvång lås, att jag blivit beroende av att tänka på den eftersom det skett ett par månader, i stort sett varje dag förut var det mindre tid av dagen men nu hela tiden förutom då jag sover, det gör så jag har svårt att somna in, sjukt svårt. det gör mig förvirrad och ger mig en rejäl huvudverk också.

    jag kom in i en depression för två år sen, har ingen särskilt anledning, det kan bero på för höga krav som man börja sträva efter och barndomen var över, jag är nu 15år och det började strax efter jag fick min första mens. jag började tappa intresset, tyckte inget var kul längre ( inte ens fotboll jag som alltid älskat och levt för ). på planen började jag känna mig vilsen, kunde ställa frågan till mig själv " vad gör jag här, varför är jag här " och tappade helt min kontroll, kände ibland inte ens mina ben och så är det fortfarande. jag började tappa matlusten och började sluta äta, för jag inte var sugen på något heltenkelt och var aldrig hungrig. i skolan vart jag en usel elev med ig varning från en kanon skolelev med mvg-vg, som va jättenogrann men sen tog koncentrationsvårigheterna pga. depressionen över. jag började tänka att jag va oduglig och frick från en bra självkänsla en otroligt dålig. jag tänker att allt gör jag blir fel. är som i en bubbla också, och har vart sen jag kom in i depressionen. det är svårt att hantera verkligheten. är liksom så insatt och helt lost i mig själv. är bortkopplad från verkligheten dvs. lever som i en dröm snarare " mardröm " och har svårt att förstå att filurer lever omkring mig. har blivit tråkig, deppig, oglad från den där glada tjejen som älskade sitt liv. från toppen till botten och jag har svårt att komma tillbaka. försöker hela tiden och har gjort men sist jag var lycklig var sedan 2008, sommaren där. fastän jag gjort det jag tyckt om då, så är jag depp bara. har mycke självmordstankar och har gett mig in på fler försök.. har inge ljus i slutet av tunneln. jag lever döende. krigar inom mig.. vill bara dö, och slippa leva såhär, för jag är en synlig person ju, en som har en kropp som alla ser runtommig men som har en vilsen själ och ett trasigt psyke som fokuserar på onödiga saker inom mig..

    hoppas ni orkade läsa, skrev av mig lite om min depression. har ni frågor, är det bara att ställa dom!

Svar på tråden hypnotiserad av min andning