De första månaderna...

Verkar som de bara e för oss då alltså

Verkligen inte! Första tiden var allt annat än angenäm. Det blir bättre, du kommer få tillbaka ditt liv!

NEJ ni är INTE ensamma! Jag lovar!!! 

Prata, turas om att ge varandra sömn, egen tid och massage och att laga mat/tvätta osv...och håll en hyffsad dialog uppe även då du/ni är trött....ge varandra sovmorgon eller färdig frukost då och då....peppa varandra! 

Första 3  månaderna är tuffa, innan man få rutin på allt och vardagen flyter på.

Vi gnällde nog en del på varandra periodvis första halvåret, inte så mycket pga trötthet egentligen men av hela omställningen. Men så pratade vi om det ordentligt och bestämde oss för att skärpa oss. Och det har inte blivit så igen, 1,5 år senare.

Okej! Låter ju skönt attdet förhoppningsvis blir bättre!

De första 2-3 månaderna med en ny bebis kan vara en form av kris i familjen där man strävar efter att hitta rätt väg framåt och lära känna bebisen.

Efter 3 månader blir det som regel mycket lättare och man brukar kunna hitta ett lugn igen. 

kan ju vara så att pappan känner sig bortglömd/ignorerad eller överkörd också? att han inte får göra på "sitt sätt"?! så var det iaf för oss... jag var ett kontrollfreak... ;)

Jag tycker inte jag e så'n. Jag hade uppskattat om han tagit mer egna initiativ istället för o fråga mig om alt hela tiden.

Bonnie; nu har de gått 3,5månad o de börjar bli liiite bättre inte mkt! Men lite iaf!

Han kanske frågar för att han är rädd att göra "fel"/ är osäker/vill ha din åsikt?! 

I början får man ju som sagt heller inte så mkt egen-tid eller par-tid...vilket kan göra att det kör ihop sig...men hitta alla stunder ni kan! både till egen-tid och gemensam :)

Oj oj. Här har det gått 10 månader och relationen är sämre än någonsin. Tur att vi har varit tillsammans i 10 år innan barnet kom så vi har lite bra tider att komma ihåg. ;)

När vi fick vår son för 3,5 månad sedan sa jag till min mamma när han var ca 1 månad: varför säger ingen att den första tiden är ett helvete? Jag tror att man glömmer bort det när det blir bättre, sa hon då. Så är det nog. Jag kände inte alls att man var förberedd på den jättestora förändringen som det innebär att få barn. Första tiden är jättejobbig och det är inget onormalt att ALLT är jobbigt, från vaken-nätter till samliv och att hitta sina nya roller som föräldrar. Men jag tror faktiskt att det blir bättre! Lycka till!

Tack. Känns skönt o höra.

Jkp; jo iofs men jag e ju inte heller expert

Hannis; hoppas d löser sig. Vi har vart ihop 5 lite till

Du är inte ensam!! Innan vi fick vår underbara son så kunde jag räkna på en hand (ok två..) de ggr som vi tjafsat/bråkat. Jag svor på att aldrig bli sån som jag är nu... Dvs lättirriterad och snäsig. Vår son är nu lite drygt fem månader. Han hade kolik den första tiden men det gick över vid ca tre mån. Sedan ca en månad tillbaka sover han dock inte alls på nätterna utan vaknar varje till varannan timma. Tycker allt handlar om amning och sömn hela tiden. Vi har varken egentid eller tillsammans-tid. Allt kretsar ju (självklart) kring sonen, men det tär verkligen på vår relation att aldrig få sova eller ha nån som helst kvalitetstid tillsamman. Samlivet är som bortblåst, sover inte ens i samma säng längre, bars för att nån av oss ska få sova när den andre tar lullkillen... För oss är iallafall sömnen den stora boven och jag hoppas INNERLIGT att det vänder snart. Känner mig oxå gråtfärdig varje kväll... Vi älskar ju varandra, skriver flera gulliga meddelanden till varandra varje dag, försöker vara gulliga i början av kvällen. Men mot slutet, då båda är trötta som hus (vi snackar runt kl 19-20) och sonen börjar gnälla orkar vi inte längre utan blir snäsigs mot varandra.. mest jag... Vill inte, men är det ändå. Blir så ledsen att det ska behöva vara så...

Oj vad stavfel det blev... Jaja, ni fattar!

Har en 5veckors liten pojke här hemma. Han kör slut på mig och som om det inte var nog så känns det bara som att jag och min sambo är sura på varandra.
Känner mig jätte ledsen för det och känner inte att jag kan prata med honom då han blir sur och tycker att jag bara gnäller. Han om någon borde veta hur jag mår och hur jag känner. Nu känns det som att jag måste va pigg och glad inför honom hela tiden.
Har blivit orolig att han inte kommer orka med och lämna oss :(
Som sagt känns som vi mest är sura på varandra, bråkar om att få sova mm.
Saknar min älskling :(