Vilken adoptionsorganisation ska vi välja?

Alla de svenska adoptionsorganisationerna är bra, men alla passar inte lika bra för alla sökande. Därför går det inte att svara generellt på frågan.

AC är störst, förmedlar klart flest barn och har många kontakter. De har mångårig erfarenhet av internationella adoptioner. De brukar kunna hjälpa de flesta. Organisationens storlek är dess styrka men upplevs samtidigt av vissa som dess svaghet. Nackdelen med den stora organisationen är att den kan kännas opersonlig. Som sökande är man en i mängden.

BFA förmedlar barn från flera länder som de är ensamma om, inte minst i Östeuropa. De har många kontakter, men från vissa kommer det bara ett fåtal barn. Organisationen är mellanstor. De flesta aom adopterar genom BFA är mycket nöjda, Deras möjlighet att hjälpa ensamstående är dock mycket begränsad.

Mellanstor är också FFiA, som i första hand förmedlar barn från Kina. Såvitt jag vet brukar dessa adoptanter vara mycket nöjda. De som adopterar från deras andra länder har ibland andra uppfattningar, tycker inte att de har fått så mycket hjälp om någonting krånglar osv.

BV höjs alltid till skyarna av de som vänder sig till dem. De är supertrevliga, hjälpsamma, personliga och upplevs mer omhändertagande än de andra (vilket inte alltid måste stämma). Om man passar in på deras kontakter är det säkert jättebra, men man ska samtidigt komma ihåg att det är en liten organisation som förmedlar ett fåtal barn varje år från i huvudsak Kina och Taiwan. Om något krånglar har de mycket begränsade resurser att hjälpa till med ett alternativ.

Allra minst är La Casa. I år har de förmedlat fem barn från Colombia. Om man passar in på deras krav kan det naturligtvis vara ett bra alternativ till de privata barnhemmen i Colombia genom AC.  

Läs på om länderna och vilka krav som ställs på sökande, väntetider och kösituationen men också vad som ingår i kostnaderna. Det skiljer sig nämligen en del mellan de olika organisationerna. Sedan är det bara att väga för och emot och slutligen bestämma sig.

Jag tycker det är helt ok att man talar varmt om "sin egen" organisation. Det är naturligt eftersom de har hjälpt en att få det finaste som finns - ens eget barn. Men det är inte ok att tala illa om någon av de andra, framför allt inte om man har mycket begränsad erfarenhet av den. Det är riktigt lågt. Vi är många som har adopterat genom AC och som är mycket nöjda med dem.

Vad är viktigast? Visst är det trevligt med roliga årsmöten och att de direkt kommer ihåg vem man är och frågar om syskonen osv, men vilken betydelse har det? Det viktigaste måste ändå vara att organisationen agerar professionellt, har ett stort kunnande och har goda möjligheter att hjälpa de sökande att adoptera.

AC upplevs ibland som opersonliga innan man har blivit igångsatt på någon kontakt. Det är inte så konstigt, eftersom de ju har många ärenden och kan inte ha alla sökande i huvudet. När de väl börjar arbeta aktivt med ens ärende är de oerhört engagerade och trevliga. AC är utan tvekan den organisation som klarar att hjälpa flest sökande.

Vissa, långt ifrån alla, passar in på de flesta kontakter och kan välja vart de vill skicka sin ansökan. Om ni har turen att tillhöra denna skara ska ni ta er en ordentlig funderare på vad aom känns viktigt förjust er. Jämför länderna. Vad kostar det? Hur länge måste man stanna i landet? Vilka barn finns tillgängliga för adoption i just det landet? Hur gamla brukar barnen vara? Hur gammalt barn hoppas just ni på att få adoptera? Är det viktigt att barnet är friskt och välskapt? Om inte, vilka sjukdomar och andra skavanker kan ni tänka er? Hur lång väntetid beräknas innan ni får ett barn utsett? Hur lång väntetid brukar det vara innan man får åka och hämta sitt utsedda barn? Klarar ni att resa flera gånger? Dessa och många fler frågor måste man ställa sig och söka svaren inom sig.

När man har ringat in vad man klarar, vad man tycker är viktigt och vad man önskar och hoppas på brukar i allmänhet ett eller ett par länder träda fram som extra intressanta. Då brukar valet av organisation ge sig själv.

Jag håller inte alls med dig, varken när det gäller hur Vimsa uttryckte sig eller när det gäller resonemanget om att byta organisation. Det kan vara ödesdigert att följa det rådet när man vill adoptera. Den som gör som du förespråkar kan riskera att bli utan barn eftersom man får ställa sig sist i kön på nytt.

Vimsa skrev "AC har många länder men är ganska opersonliga och inte så trevliga att ha att göra med, man kännde sig mest till besvär när man rinde...". Jag kan inte se att hon någonstans förtydligar att det gäller hennes personliga upplevelse, tvärtom. Hon gör det till en allmän "sanning".

BV kan i praktiken bara erbjuda tre fungerande adoptionsmöjligheter: barn med särskilda behov från Kina, CSS i Taiwan och Kenya. Om man inte är beredd att adoptera ett barn med SN, inte är kristen och inte kan stanna i Kenya upp till tio månader kan man inte få någon hjälp av dem. Å andra sidan, om man stämmer in på kraven som dessa kontakter ställer är det inga väntetider i Sverige och det brukar gå hyfsat fort att få besked om barn. Inte undra på att de som adopterar genom BV är nöjda, de få som passar in på CSS i Taiwan och de som väljer att ansöka om barn med SN i Kina ... 

Adoptionskostnaderna, även för samma land, är väldigt olika beroende på vilken organisation man adopterar genom. Se inte bara till avgiftens storlek utan jämför även vad som ingår, och vilka principer som organsiationen tillämpar när det gäller kostnaderna. De kan vara helt olika.

Ja, det är rörigt. Villkoren ändras hela tiden. Det som gäller den ena dagen kanske inte gäller nästa. Det bästa är oftast att ställa sig i kö i två organisationer samtidigt, åtminstone om man har tänkt sig att adoptera ytterligare ett barn lite längre fram. Om man bara tycker sig ha råd att stå i kö hos en organisation brukar det för de flesta vara säkrast att välja en av de större, med många kontakter. Men det stämmer inte alltid. För vissa är t.ex. BV bäst.

Ibland har vissa tur - de råkar ställa sig i kö vid rätt tillfälle precis som "Hej och hopp" beskriver att hon gjorde. Andra singlar som hoppades på att adoptera från Kina blev i värsta fall utan barn när Kina ändrade sina regler. Samma sak kan även gälla par, även om singlar är mer utsatta.

CSS är en av två samarbetspartners som BV har i Taiwan. Det är en fantastisk kontakt som ger barnen bästa tänkbara vård och omsorg innan de hämtas av sina adoptivföräldrar, men de kräver att man som sökande är troende kristen. BV har även en annan kontakt i Taiwan. Den heter Cathwell och är också bra, men till den är det långa köer innan man får skicka sina handlingar, och långa väntetider innan man får barnbesked.

SN står för Special Needs; barn med särskilda behov. Det handlar då om barn med missbildningar som ibland men inte alltid går att operera, sjukdomar (ibland behandlingsbara), skador som ger bestående handikapp osv. Ibland avses lite äldre barn, för tidigt födda barn eller barn med svåra psykiska upplevelser eller handikapp. Jag är lite osäker på om det sista även gäller Kina, men i andra länder kan det utan tvekan vara anledning till att ett barn går in under kategorin SN. Från vissa länder, t.ex. Kina, kommer det praktiskt taget  bara SN-barn numera. Om man vill adoptera ett barn från Kina som inte har ett känt SN får man räkna med minst 4-5 års väntan. SN behöver dock inte vara så allvarligt. Många gånger intygar föräldrar att de knappast märker något speciellt med barnet, men det varierar så klart.

"Hej och hopp" adopteade genom BFA och man måste nog säga att hon hade turen på sin sida. Kort efter att hon skickade sin ansökan till Vietnam stängdes landet för adoptioner till Sverige. Påbörjade ärenden fick dock slutföras. Det förklarar varför det har kommit barn från Vietnam så sent som i år. Landet är fortfarande stängt. Det står skrivet i stjärnorna om det kommer att öppnas igen, även om det finns vissa indikationer på att det kan bli så. Vietnam var en av de få kontakter som BFA hade som tog emot ansökningar från singlar. Dessutom den av BFA:s kontakter som man främst kunde adoptera riktigt små barn från. Jag vet inte hur viktigt detta är för er, men många vill adoptera ett så litet barn som möjlligt. Om man tittar på BFA:s statistik från förra året ser man att endast 16 av de av totalt 112 barn de förmedlade var under ett år. Av dessa 16 var 12 från just Vietnam. Tre spädbarn kom från Indien och ett från Taiwan. 30 barn var mellan ett och två år, de flesta från Taiwan (7) och Tjeckien (6). Många av BFA:s kontakter kräver att man är öppen för att adoptera ett barn lägst i intervallet 0-3år.   http://www.bfa.se/images/stories/statistik/euradopt%20statistics%20form%202009%20-%20with%20siblings.pdf

Jag tror att du missförstod den person som du talade med på AC. Det blir lätt förvirrande eftersom man talar om två olika sorters köer. Dels är det kötiden i sökanderegistret, dels kötiden till ett specifikt land.

Om du betalar sökandeavgiften har du så klart kvar din kötid i deras register men du kan inte stå kvar som aktivt sökande till något land. Låt oss anta att du har stått som sökande i två år hos både AC och BFA. Du har fått ditt medgivande och därefter ställt dig i den långa kön till landet X genom AC. Då dyker det upp en adoptionsmöjlighet till landet Y genom BFA som ni tackar ja till. Ni skickar iväg er ansökan till landet Y. I det läget får ni inte stå kvar i den aktiva kön till landet X. Men er sammanlagda kötid i registret har ni kvar så länge ni betalar sökandeavgiften, och när ni om kanske tre år vill adoptera ett syskon kan ni utnyttja er långa kötid och segla upp på en av de främsta platserna till landet X, genom AC.