Forum Relation/samliv - Förälder
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Mitt barn vill inte bo hos pappan.

    Sön 5 dec 2010 15:21 Läst 13001 gånger Totalt 19 svar
    amamma­n
    Visa endast
    Sön 5 dec 2010 15:21

    Min dotters pappa och jag separerade när hon var 2 ½ år. Sedan dess har hon bott varannann vecka, vilket har fungerat okey. Hon har egentligen aldrig velat bo hos sin pappa, men det har väl gått an. Nu är hon 4 år och har tjatat i ett år om att hon bara vill bo hos mig. Hon gråter när hon ska dit, hon tycker inte ens att det är roligt att gå till sin farmor längre, hon vill inte att han ska följa med på t ex lucian på dagis, osv.
    Hon har haft ont i magen mycket och när vi gick till läkaren sa hon att det möjligtvis kunde vara stress.

    Pappan har henne på dagis 8-17 varje dag och hon sover oftast borta en dag på helgen (hos sin farmor).

    Idag ringde hon till mig (hon var hos en kompis - pappavecka) och frågade om hon fick komma hem till oss. Jag svarade att det inte gick, att pappa skulle bli ledsen, att han saknade henne, och så vidare. Hon började störtgråta, sa att hon hade ett paket till mig som hon hade gjort, att hon skulle kasta det om hon inte fick komma hem till oss och att jag var snål i sånt fall. Hon skrek att hon inte ville vara hos pappa, att hon bara ville bo hos mig. Hela tiden storgråtandes. Jag försökte förklara, men tillslut blev hon så ledsen att hon la på.
    Mitt mammahjärta klarar inte det här! Hon försöker verkligen med alla medel att få komma hem hit.
    Jag har pratat med pappan om detta förut och han säger bara att han visst vill ha henne varannan vecka.

    Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Är familjesamtal en bra lösning? Hur och vem bestämmer var hon ska bo? Tar man hänsyn till hennes vilja?

  • stroje­s
    Guide Visa endast
    Sön 5 dec 2010 15:27 #1

    Familjesamtal är väl en bra början. Något behöver ni ju göra så att er dotter trivs hos er båda. Har du försökt prata med din dotter om hur hon upplever tiden hos pappa, vad de gör mm? Det kanske är så att han jobbar för mycket så han inte är med henne något alls nästan. Bor ni så att hon har samma dagis hela tiden? Kan det ha hänt något hos pappa eller farmor så hon inte känner sig trygg där? Hon kanske har gjort något så hon har fått en tillsägelse som hon tog väldigt illa vid sig av tex.

    Lycka till!


    Ta chansen att skapa din DRÖMHELG på Familjeliv. Bli Familjelivs helgvärd! www.familjeliv.se/Forum-5-163/m55171873.html
  • amamma­n
    Visa endast
    Sön 5 dec 2010 15:35 #2

    Det är väl det som är saken; dom gör ingenting... Han lämnar henne på morgonen, hämtar henne på sena eftermiddagen. På helgerna är dom hos farmor (som hon gillar, men nu inte vill vara hos vilket jag tror beror på att hon vill vara hos mig). 

    Han är väldigt lugn (och tåkig) så jag är rätt säker på att det inte har hänt något speciellt. Hon går på samma dagis, vi har en bra relation till varandra och har aldrig bråkat. Hon är också väääldigt mammig. Har försökt att prata med henne, men hon har inte berättat något speciellt. Ofta säger hon "jag älskar dig mamma. Men inte pappa." eller "jag har saknat dig. Men jag saknar inte pappa"

    Det jag vill är ju så klart att ha henne mer, men han vill inte ge med sig..  Det är hemskt! Men då ska jag tänka på familjesamtal.. :) Tack!

  • stroje­s
    Guide Visa endast
    Sön 5 dec 2010 15:39 #3

    Vad säger pappan då när du tar upp det med honom? Har du föreslagit att han gör mer saker med henne? Tex åka pulka nu när det är vinter, gå på något museum eller gå på bio.
    Om han har möjlighet kanske han ska ta och korta ner en eller två av dagarna på sina veckor så han får lite mer tid med sin dotter och kan hitta på något.


    Ta chansen att skapa din DRÖMHELG på Familjeliv. Bli Familjelivs helgvärd! www.familjeliv.se/Forum-5-163/m55171873.html
  • amamma­n
    Visa endast
    Sön 5 dec 2010 15:47 #4

    Jo vi har ju försökt att prata med honom tidigare. Förut så använde han dagis som en slags förvaring, han hade henne där så länge han bara kunde, och han verkade inte vilja ha henne. Nu har han väl skärpt till sig på den fronten, men det är fortfarande låånga dagar på dagis.
    Museum, åka pulka och dyl. är inte att tänka på. Det sköter hans syrra någon gång i månaden. Han är inte ens ute och leker med henne.

    Jag har sagt åt honom att jag kanske skulle kunna ta henne 2 dagar extra i veckan och svaret jag fick var att jag "skulle kunna ringa och fråga honom ibland om jag fick ha henne istället" vilket jag gör ibland, men det var inte riktigt det jag ville få ut av det plus att rutiner ju är bra.. :)

  • Family­time
    Visa endast
    Sön 5 dec 2010 15:54 #5

    Fast hon är ju alldeles för liten för att bo varannan vecka! Inte konstigt att hon mår som hon gör! Man rekommenderar vv boende från absolut tidigast fyra år OM relationen mellan föräldrarna är bra och barnet känner sig tryggt. Med risk för att kritisera, men varför har du inte lyssnat på din dotters dels uttalade önskan och stress-symtom? Det finns ju fakta att läsa om så t här! Det är ju inga stadshemligheter och ett samtal med bup hade fått svar på dina frågor redan vid separationen.

    Låt barnet ha umgänge med pappan varannan helg och bo hos dig. Det är min lösning på det hela. Sen kan man succesivt öka dagarna i takt med hur hon mår. Tors -sön varannan vecka i ett tag och sen tors-måndag efter ett tag om hon klarar av det. Lyssna på din dotters symtom och önskan.

  • Fyrbar­nsmors­a
    Visa endast
    Sön 5 dec 2010 15:57 #6

    Vad du gör så ge henne inte dåligt samvete med att pappa blir ledsen osv osv för då blir det ännu värre.Det finns ju en anledning till att hon känner som hon gör och det måste tas på allvar.Pappan och du måste komma överens och kanske att ni byter schema ett tag för att se om det blir bättre.Ring familjerådgivningen och be att få ett samtal om hur ni ska göra.Visst är rutiner bra men inte på bekostnad av att dottern mår dåligt.Hon kanske behöver vara mer eller oftare hos dig ett tag för att sen kunna återgå till vv.Fråga hur hon skulle vilja göra,hon kanske kan vara hos pappa på em och sen sova hos dig eller något.Min son hade en sån fas och han har i efterhand talat om vad skönt han tyckte det var att jag tillslut sa ifrån och han fick vara mer med mig.Lyssna på dottern och be om hjälp

  • amamma­n
    Visa endast
    Sön 5 dec 2010 16:04 #7

    Hon vill inte bo hos sin pappa alls, säger hon själv. Jag skulle gärna vilja att hon bodde hos mig jämt, men pappan vägrar ju gå med på det. Han vill inte ens gå med på att hon är hos honom varannan torsdag-söndag.

    Det är det jag vill ha hjälp med! Jag har googlat runt lite grand och eftersom vi båda är vårdnadshavare så verkar ju han "ha rätt till" varannan vecka.

    Men ni har rätt, imorgon ringer jag till bup och ber om hjälp. Kanske han tar sitt förnuft till fånga.....

  • Sön 5 dec 2010 16:07 #8

    Prata med pappa igen, gå på samtal hos folk som "förstårsigpå" .. och prata med dottern om vad hon har för förslag

    En lösning kanske är att ni har tätare byten... 50/50 fast inte hela veckor i sträck.  Blir ju lite bökigare, men om dottern mår bra av det så är det ju inget snack!

  • Fyrbar­nsmors­a
    Visa endast
    Sön 5 dec 2010 16:14 #9

    Han kanske tar sitt förnuft till fånga om någon annan säger att det behövs nån form av ändring.Vill han verkligen tvinga sin dotter att vara hos honom när hon är så ledsen.Försök att få honom förstå att ni måste ändra för att han även senare ska kunna ha sin dotter,för risken är stor att hon kommer vara väldigt arg på honom senare när hon bli lite större.Hon kommer kunna vara arg på dig med om du inte åtminstomde gör allt du kan för att hjälpa henne.Säg till henne att du ska försöka prata med pappa och be någon om hjälp för att det ska bli någon ändring.Men säg inte pappa blir ledsen och saknba henne för det gör det inte bättre för henne.Min son sa så här är det mer synd om pappa än om mig då?

  • Sön 5 dec 2010 16:14 #10

    Varför vill pappan ha dottern vv när han inte verkar lyfta ett finger för att ev bättra relationen med henne och/eller aldrig nånsin hitta på nåt kul tillsammans???

  • amamma­n
    Visa endast
    Sön 5 dec 2010 16:23 #11

    Ja, ska absolut prata med dom. Kommer ju inte göra någon skada i alla fall..

    Mirris: Jag vet inte om byten 2 gånger i veckan skulle hjälpa, med tanke på att hon inte vill vara hos honom alls. Inte ens första dagen...

    Krutmorsan: Åh, gud vad hemskt. Jag har inte sett det så.. Fy, ska aldrig mer säga så! Jag har sagt till henne att jag ska prata med pappa (vilket jag gjort) men det har ju inte gett några resultat.

    CLT: Jag vet faktiskt inte... Han älskar henne, men är lite speciell- ingen hitta-på-are. :(

  • Fyrbar­nsmors­a
    Visa endast
    Sön 5 dec 2010 16:36 #12
    amamman skrev 2010-12-05 16:23:57 följande:
    Krutmorsan: Åh, gud vad hemskt. Jag har inte sett det så.. Fy, ska aldrig mer säga så! Jag har sagt till henne att jag ska prata med pappa (vilket jag gjort) men det har ju inte gett några resultat.
    Nä,det är lätt att tro att man försöker hjälpa barnet och så kan detta upplevas så fel mot vad man tänkt sig.Min son är 18 år nu och vi har pratat mycket genom åren om hur allt har varit och känts för honom men nu senare år har jag även berättat lite om hur jag känt.Var noga med att tala om att du ska hitta ett sätt som gör att det blir bra men att det kan ta tid.Sonen började bli utåtagerande mot oss här hemma,hade svårt att sova och ont i magen hela veckan innan han skulle till pappa.Arg som ett bi ett par dar när han sen kom hem innan det blev en gokille igen,tills nästa ggr. Själv gjorde jag så att till slut så hittade jag på en massa för att han inte skulle behöva åka till pappa.Det tackar han för ofta,att jag lyssnade på honom och bestämde åt honom för pappa kunde ringa och prata med honom och öva "utpressning" just i form av  att-pappa blir ledsen-pappa saknar dig-vad ska pappa göra utan dig osv osv.
  • amamma­n
    Visa endast
    Sön 5 dec 2010 17:28 #13

    Krutmorsan: Åh, precis så där är min dotter med. Hon kommer hem hit från sin pappa och är arg och sur, bestämmer själv och gör inte som man säger. Efter ett par dagar så blir hon hur gullig som helst! Trodde kanske att det var för att vi har olika regler och att det är svårt att anpassa sig.... Fy fasen.. :(

  • Fyrbar­nsmors­a
    Visa endast
    Sön 5 dec 2010 18:11 #14
    amamman skrev 2010-12-05 17:28:11 följande:
    Krutmorsan: Åh, precis så där är min dotter med. Hon kommer hem hit från sin pappa och är arg och sur, bestämmer själv och gör inte som man säger. Efter ett par dagar så blir hon hur gullig som helst! Trodde kanske att det var för att vi har olika regler och att det är svårt att anpassa sig.... Fy fasen.. :(
    Ja,det är skitjobbigt jag vet.Lider verkligen med dig och dottern.Ta henne på allvar och ring imorgon och få stöd och hjälp.Hur skulle pappan agera om du helt sonika sa att hon kan komma över dan men sova här eller att du håller henne hemma bara?Mitt ex blev som ättika men gick faktiskt inte vidare med det.
  • Family­time
    Visa endast
    Sön 5 dec 2010 19:47 #15

    Som vårdnadshavare har man ALDRIG rätt till sina barn! Det är däremot barnet som har rätt till varannan vecka OM det är bra för barnet. I detta fallet är det hur solklart som helst att barnet INTE når bra och det är INTE för hennes bästa att bo växelvist. Vissa barn kommer aldrig trivas med det. Det finns de barn som måste ha ETT hem och umgängestid med den andre föräldern.

    Hur du ska göra är givetvis att försöka med samarbetssamtal. Ta kontakt med familjerätten och be om att få tid till detta. Detta brukar ta tid, några veckor åtminstone, under tiden tar du fram journalhandlingar från läkarbesöken och ber om tid hos bup. Där träffas man utan barnet, eftersom barnet är så litet. Be att de även bjuder in ditt ex för att han ska få höra vad experterna säger. Där kommer de säga som jag säger; varannan vecka är hon inte mogen för, hon mår inte bra av det och hon borde ha ett hem som är mer regelbundet än vv.

    Sen när ni får tid på familjerätten så går du dit med din största omsorg för er dotter. Tala om hur hon mår, tala om för honom vad hon säger och att hon förmodligen inte mår så bra.

    Funkar det inte att komma överens om ett schema som båda är nöjda med där, så måste du gå vidare till tingsrätt. Då tar du kontakt med ett ombud på adv.firma och ber dem hjälpa dig. De kommer ha ett samtal på ca en timma för att få reda på bakgrunden. Sen kommer de skicka brev till ditt ex som han ombeds svara på. Får du svar från hans advokat så kan de och ni träffas för att komma överens. Svarar han inte eller att ni inte känner er nöjda med svaret så stämmer ni till tingsrätt.

    Då får man komma på förhandling där ni och era ombud träffas. Tingsrättens mål är att ni ska samarbeta, så helst ska ni komma överens där. Era ombud kommer vara på er att samarbeta på förhandlingen så att en domare slipper bestämma över ert barn.

    Kommer ni överens där så är det klart, kommer ni inte överens kommer det gå vidare och tingsrätten tar beslut utefter vad de tror är bäst för barnet. Då är det bra att ha skriftliga intyg från läkare, psykologer och andra experter. Leta så mycket info själv som möjligt. Det finns mängder av skrivelser, forskning och litteratur om detta.

    Socialstyrelsen har skrivit skrivelser som bör följas. Sök på deras hemsida.

    Kostnad; mycket. Ca 1500 spänn per påbörjad timma kostar ombud. Men; umgänge och vårdnadstvister går under rättshjälp. Har man ingen eller dålig inkomst, så har man rätt att söka det via rättshjälpsmyndigheten. Sen kan man alltid kolla med sitt försäkringsbolag. De kan ha rättsskydd. Hoppas du fått lite tips nu i a f!

  • maryto­se
    Visa endast
    Lör 11 dec 2010 23:37 #16

    Ja det är lustigt det där att föräldrar tror dom har RÄTT till barnen.
    Barnen har inte valt att mamma o pappa ska skiljas. Barnen har rätt att få må bra och vara harmoniska.
    Vill  barn ha två hem att bo på? Jag skulle inte vilja ha det.
    Ta hand om er lilla dotter så hon mår så bra som möjlligt. Lyssna på henne. Om du och pappan bor nära varandra kan ni ju ses ändå, äta middagar ihop, så han får träffa henne oftare, om det blir så att ni kommer fram till att hon ska bo mest hos dig. Lycka tilL!

  • Catrin b
    Visa endast
    Ons 5 jan 2011 12:37 #17

    Jag har oxå samma problem med mitt ena barn det yngsta på 6 år. Han säger oxå att han inte vill bo hos sin pappa längre vi har varit separerade i flera år nu men det är de senast åren  som det kommer i perioder som han säger att han inte vill bo där & han anger alltid olika anledningar varför han inte vill men sen kan det vara perioder då han inte alls tar upp detta.
    Han är oxå väldigt stökig de första dagarna hos oss men efter några dagar brukar det ge med sig.
    Han har även sagt såna saker som att det gör ju inget om hans pappa dör för nu har de min sambo som låsas pappa & att han inte heller älskar sin pappa & nya sambo lika mycket som han älskar oss & det känns som väldigt hårda ord från en 6-åring som önskar sin pappa död för att slippa bo där.
    Så jag har börjat kolla upp detta lite med ha honom boendes heltid hos oss & sen får han välja själv hur mycket eller vilka dagar han vill bo hos sin pappa.
    Ska bara få hans pappa att gå med detta då han vill självklart ha honom varannan vecka & har även tagit upp detta med hans pappa men han bara avfärdar mig & vill inte alls lyssna eller ta åt sig.
    Hans äldre bror trivs däremot att bo varannan vecka & har aldrig nämt detta att han enbart vill bo hos mig eller hos sin pappa.

  • Lör 8 jan 2011 17:02 #18

    Men fy sjutton! Det här är ju hemskt! Stackars tjej... Jag tror du måste lyssna på henne och ta henne på allvar. Hon vet vad hon behöver. Min fyraåring har en personlighet av sig att vara mammig, hon älskar sin pappa som även bor hos oss, men hon skulle sörja och gråta mycket om jag inte fanns tillgänglig hela tiden. När hon var mindre hade hon separationsångest när jag bara gick in på toan eller skulle åka och handla. Hon ville inte vara med pappa själv, grät och grät hela tiden men honom. Ofta sa hon att hon inte älskar pappa och utan bara mig. Jag tror att det finns barn som är så här och behöver få var sånna. Om man tror att de ska ändra på sig med tiden, tror jag man lurar sig själv och sätter oehörda krav och ger en viss grundlig otrygghet i livet för barnet. 
    Tyvärr är jag skilsmässobarn själv men har klarat mig bättre än min lillasyster som har fått det väldigt jobbigt  även i det vuxna livet.

    Om hon behöver dig, måste hon få dig! Känna sig trygg hos dig, en fast punkt i tillvaron,  och inte leva i oro hela tiden. Stackarn om hon redan har ont imagen av detta... usch, jag gråter nästan...

    Ta i med hårdhandskarna och kämpa för din fyraåring! Hoppas att det löser sig för HENNE!!!!!
    Det kan ju ändra sig om något/några år igen när hon är mer trygg.

    Om det var jag, skulle jag bara bestämma (!) att hon bodde hos mig tillsvidare... 

     

  • foxtai­l
    Visa endast
    Tis 25 jan 2011 23:18 #19

    Hade de precis likadant.. min son ville absolut inte vara med sin pappa och absolut inte sova där... han var otroligt ledsen. men jag och hans pappa kom överrens om att han lillkillen skulle sova hemma hos mig och umgås med pappa på helgerna då han jobbar så mkt på vardagarna. Det tog ett tag innan pappan insåg det.. men när han hörde och såg sin son så ledsen förstod han att det här var bästa lösningen för honom.

    Försök att lösa det här mellan er.. för en rättvist är oftast lång och väldigt jobbig.

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll