ADD eller ADHD hos vuxna -Mötesplatsen

Sällar mig till er här, fick min diagnos i dag; ADHD, kombination av hyperaktivitet och uppmärksamhetsstörning.
Skönt, för jag började fundera på ifall det bara var något fel i skallen på mig som inte klarade av att hålla koncentrationen, fixa allt klart i tid på jobbet när det var lite tråkigt arbete (det intressanta går kanonsnabbt), att städa undan, att komma ihåg alla tider osv, så som alla andra gör. Nu vet jag vad det beror på, så tar vi det därifrån och sätter upp lite strategier hur jag ska fixa vardagen framöver istället. 
Jag har sedan några månader satt telefonen på att påminna mig varje halvtimme om att inte sväva ut i mina egna tankar vilket gjort att flummar runt max 30 minuter innan den drar tillbaka mig till verkligheten igen. =)
Nu ska jag vänta på att arbetsterapeuten ska höra av sig, någon som vet vad de har för något att tillföra? Vad kan jag be om där?

/ 314.01 

för mig tog det 3 månader från sista besöket tills i dag när jag var på uppföljningen av utredningen då jag fick domen.

Hur lång tid har det gått för dig? Har du mailat och frågat?

/ 314.01  

Får jag fråga er som fått diagnoser redan; har de gjort någon typ av begåvningsbedömning på er i samband med utredningen?
Verkar vara väldigt olika med det. 

Är det någon skillnad på Ritalin och Medikinet?
10 mg, tabletter båda. 

/utredd 

Jag undrar vilken behandling/terapi och strategier som brukar ha effekt vid ADD. Jag har rätt länge insett att jag har sådana drag, blivit mycket tydligare efter barnen. På jobbet har det alltid funkat hyfsat fast jag har svårt att slutföra projekt (gick en flerårig utbildning där jag har bara det sista kvar och liknande). Givetvis är det en glidande skala och normalvariation men jag har alltså en hel del problem med struktur idag och fick riktigt höga poäng på ASRS-skala jag fyllde i nyligen.
Jag har ingen diagnos då jag aldrig haft problem med arbetsliv och innan inga stora problem i privatlivet som motiverat sjukvårdskontakt. Har ingen större lust att söka läkare om det inte är enda sättet till någon bra behandling (och där vet jag för lite, googling har inte gett så mycket, söker kanske på fel saker). Vet redan att jag inte  är intresserad av att ta amfetamin- eller metylfenidatpreparat, det känns inte i proportion till mina besvär, men jag hoppas på att det finns annat. Hittar inte så mycket om behandling/sresultat/ av ADD utan hyperaktivitet själv.

Vad har man för "nytta" av en diagnos som vuxen då man har arbete och boende redan om man inte vill ha medicin?
 
Jag vill ha argument för att min dotter 22 år ska ha en utredning, både jag, min bror, mina kusiner, min andra dotter, mina brorsbarn, flera kusinbarn osv har ADHD, det känns som om denna dotter också kan ha det.
Hon håller på att slita ut sig med dubbla arbeten,  kan aldrig slappna av, har hela tiden en inre stress samtidigt som hon säger att hon inte är överaktiv=ADHD för henne då hon sett sin kusin osv. För mig är ADHD så mycket mer, jag ser ju att man kan ha nytta av en diagnos men behöver argument för det.

MEN! Jag vill samtidigt veta; vad är NACKDELEN med att få det på papper? 

Hej... så bra att jag hittade denna tråd. Har själv diagnostiserats med ADHD nyligen och min dotter har det också hon fick diagnos innan sommaren. Skönt att kunna ha andra i samma sits att diskutera med för ingen annan kan riktigt förstå en. Jag förstår min dotter på ett helt annat sätt nu känner jag då jag har samma problem men inte förrän jag fick veta att det var ADHD som var orsaken till mkt så kunde jag känna den förståelsen. Jag förstår hur hon kan känna i vissa situationer mer nu.

Jag har börjat äta concerta... men för mig kände jag att de funkar bara halva dagen och sen fick jag en förjäklig reboundeffekt lagom till jag skulle gå hem från jobbet och slutade typ fungera om kvällarna hemma och familjen blev lidande. Min startdos var 18 mg sen höjde de till 36 mg... det funkar det känner jag, jag är inte lika känslig för ljud runtomkring och ute på samma sätt som förut när jag äter medicinen men när den går ur så gör alla ljud nästan ont i en och man vill bara skrika ut sin frustration nästan. Så jag har varit stygg flicka och ökat min dos på egen hand... tar ytterligare 2 x 18 mg när dosen jag tog på morgonen börjar gå ur för att kunna fungera bättre hela dagen. Har inte sagt detta till dem ännu... men vet att psykologen sa att funkar inte dessa kan man höja och man kan prova att fylla på dosen om den går ur för tidigt osv... så därför vågade jag mig på detta.. och det funkar bra och jag mår bra på det viset... ska ta upp det med min psykolog när jag ska dit nästa gång och hoppas han inte blir alltför arg på mig

Dottern har ätit concerta också men det har inte hjälpt fullt ut för henne, många och alldeles för många symptom var kvar och nu bytte de till ritalin för henne och en dos på 40 mg på morgonen... men när jag senare läst på lite mer om den så verkar inte det som den fungerar längre än concerta... och problemet var hela tiden att hon var omedicinerad varje dag när hon kom hem vilket gör att inte det funkar bra med saker hemma. Så jag känner mig skeptisk till det bytet men ska se om jag märker nån skillnad under helgen annars ringer jag o klagar på måndag och säger att de får fixa det på två doser istället för att det ska räcka hela dagen för henne. Men nu var det inte henne vi skulle prata om

Först av allt... nej jag tyckte det var jätteskönt att få veta att det fanns en orsak till många av mina problem som jag upplevt hela livet (var 34 när jag fick diagnosen). Nu fick jag bekräftat att det inte var så att jag bara var konstig jag var konstig av en anledning, en anledning som jag inte kan göra ett dugg åt så att säga. Men jag kan nu med en diagnos skaffa mig mer information och lära mig mer om vad det innebär och hur jag ska bemöta vissa svårigheter osv. Jag kan även få personer i min omgivning att förstå mig bättre genom att de skaffar sig kunskap om ADHD och vad det innebär så de också förstår att jag inte är bara konstig som sagt.

Ang medicinerna så blir jag mer utåtriktad och pratar mer och min sociala ångest försvinner till stor del, jag är mkt blygare utan medicinerna och mer tystlåten. Jag har känt att ahaaa nu förstår jag varför det kändes så bra när jag drack alkohol och man efter en viss mängd kände att man var lite mer pratsam och så men ändå inte full (även om man ofta kom förbi den gränsen i försök att hålla sig där) för jag mår bra på medicinerna, ljud blir inte lika jobbiga runtomkring, att åka kommunalt och höra alla folk prata och tjattra runtomkring är inte lika störande. Har jämfört det med att utan mediciner är det som att ha någon pickande på sig hela tiden och man blir mer o mer frustrerad sen MED mediciner är det som att man får ett skydd omkring sig så det där pickandet kan fortsätta men man känner inte av det på samma sätt... man bryr sig inte det är inte störande längre. På det sättet blev jag väl personlighetsförändrad... jag känner mig mer tillfreds när jag tar medicinerna, inte alls påverkad på något sätt bara ett lugn inuti så att säga, ett lugn utan att man känner sig trött eller så, jag får mindre ilskeutbrott.

Oh ja... jag är en pendlare... har varit sjuskriven i perioder för jag orkar ett tag sen krashar jag igen... började efter lång sjukskrivning endast för ekonomin men redan så känner jag att jag inte orkar. Vet inte hur jag ska göra, klarade en månad på heltid.. knappt. Det är otroligt krävande med ett heltidsjobb och att själv ha en ADHD diagnos och ha ett barn med ADHD diagnos. Jag vet inte om jag nånsin kommer orka... men jag skäms på nåt vis att jag inte orkar också.
Som du säger... ibland är energin helt ok och andra är man helt utmattad. Det är oerhört jobbigt.

Mina sjukpenningdagar är slut sista oktober och ska jag fortsätta vara sjukskriven sa de att jag kan söka nya på 75% och vid allvarlig sjukdom kan man söka på vanliga med 80%.

Vet inte hur jag ska göra med allting angående jobb osv... jag känner att jag inte orkar... men det känns inte som folk kan förstå vad det är som är så jobbigt. Har i hela mitt liv varit en pendlare och först när jag fick fast tjänst märktes det mer tydligt förut hade jag haft tillfälliga anställningar bara på kortare tid vilket inte gjort att man tänkt på det på samma sätt.

Jag vet inte vad jag ska göra, dottern har ADHD och det är skittufft, jag har sjävl nyligen bivit diagnostiserad. Jag kämpar och försöker men det går fan inte ändå med jobbet... jag orkar ibland men ofta inte, ofta sitter jag bara av tiden på jobbet och gör inte alls det jag ska göra för jag är så himla uppstressad över så mkt utanför jobbet, hemma familjen osv. Jobbar jag orkar jag inte med familjen, jag orkar inte båda två, vara en god mamma, en bra och trevlig kärleksfull fru och mamma och jobba samtidigt det går inte men jag måste för pengarna för vi klarar oss inte annars så jag tvingar mig men krashar iaf efter ett tag när det blir för mkt, blir deprimerad och väldigt otrevlig att ha o göra med helt enkelt. Jag orkar inte med och vet inte vad jag ska göra... för vissa dagar orkar man ju så mkt.. andra ingenting nästan.
Det går ofta i perioder... jag var sjukskriven en lång tid och till sist var bara sjukskriven på 25% och kände nää jag ska prova 100% ändå... behöver pengarna. Men en månad senare så inser jag hur idiotistk beslut det var.. de sa ska du inte ta det lugnt ett tag till, vara säker men jag sa nej jag kan jobba jag orkar nu.. jag måste iaf prova sa jag och jag ångrar.. än en gång har jag kastat mig in i nåt jag inte orkar fullfölja.
Jag känner dåligt samvete och misslyckad för jag inte orkar som alla andra... känner mig duktig när jag jobbar även om jag inte gör allt jag ska göra där liksom. Tycker om jobbet men jag orkar inte med det bara. Det är ändå skönt att gå upp o gå iväg dit osv varje dag men även efter ett tag blir den biten jobbig att gå upp varenda dag, dag ut och dag in vecka ut o vecka in  osv... jag orkar inte. Hur tusan ska jag orka till jag blir pensionär?

Det är inte bara min egen stress och svårighet utan det är även allting kring dottern och hela familjen som är påfrestande och tar energi. En sak o vara själv, man jobbar kommer hem o krashar typ men nu ska man jobba även på kvällen och orka vara del i en familj och fungera och det är inte alltid det går.