Mina föräldrar vill inte passa mina barn!

Vi har förövrigt sett till att ordna det själva med en barnvakt som barnen älskar och som vi betalar när hon kommer över.... För vi BEHÖVER egentid tillsammans - det tror jag att alla par behöver!

Tack för stöttande kommentarer! Det finns några som förstår hur det känns iallafall. Det är inte världens största problem, men man blir ändå ledsen... Mina barn är det bästa jag har, och att mormor/morfar inte tycker att de är underbarast i världen sårar mig! Jag vill att de ska ha ett eget behov av att träffa dem! Mormor 45, du kanske kunde ge min mamma några tips!

känner samma, har så svårt att förstå att dom inte är intresserade.... vårt barn är t.om 1a barnbarnet, vilket man tycker boprde va xtra spännande... men icke

Mina svärföräldrar verkar strunta i våra barn. Svägerskans barn träffar de och passar ofta. De har inte sett våran yngsta än och han är 3.5 månad nu. De ringer nästan aldrig, nu har maken efter lite påtryckningar fått dem att stanna kvar några dagar efter dopet. 
De har firat jul med oss 3 gånger på 16 år.  

Tja, hur ska man annars tolka TS? Hon vill alltså inte träffa sina föräldrar själv, utan bara lämna över barnen åt dem för att själv få ledig tid. Som jag läser trådstarten, så är TS ute efter att få ha gratis barnvakter åt sina barn - inte efter att kunna ha ett nära förhållande inom familjen då alla umgås och har trevligt.

Samma här, fast jag är ensamstående utan någon närvarande pappa. Det är ju inte så att jag tigger och ber om att få "barnvakt", dom ställer upp om jag ska till läkaren eller något sådant, men om jag skulle vilja gå ut med en kompis på bio eller nåt så är det tvär nej. Dom står nästan med skor på sig i hallen när man kommer, känns inte direkt avkopplande. Dom har inga andra barnbarn heller.....

Men hur skulle du klara dej som ensamstående då  tex?

Jag är mormor, desvärre är mitt första barnbarn dött men jag får ett till i april.
Jag kommer att vara med det så mkt jag kan, men när jag har tid.
Detta att ta av min lediga tid för att någon av föräldrarna skulle få avlastning, det är absolut inte självklart.
Ska de på fest eller göra något sånt, javisst,  eller om någon av dem är ordentligt sjuk, inte förkyld eller liknande  visst, men bara för att det skulle vara jobbigt att ha barn, nä.

Jag har varit ensam med mina tre barn i stort sett alltid, deras pappa var på sjön och sen skildes vi när yngsta var 4 ½. Inte sjutton har jag haft barnvakt för att vila eller ha egentid inte. Den tog jag på kvällarna när barnen sov

Jag har det problemet att jag så gärna vill träffa mina barnbarn oftare än vad det blir.Har en svärdotter som inte vill ha med mig att göra,beteer sig illa när jag är på besök,pratar knappt med mig. Hon har ringt akut när hon behöver barnvakt(om ingen annan kan ställa upp). Har tagit upp varför hon har det beteendet men,hon vill inte svara utan glider ifrån ämnet. Sade till henne att det är min son och hon som får lösa problemet vg att jag ska kunna få träffa mina barnbarn lite oftare,det är viktigt för mig och barnbarnen. Jag känner mig åsidosatt och utnyttjad,det är bra att jag finns när det ska bakas till olika festligheter men f.ö är jag luft.Får knappt besök av sonen med familj,ändå bor vi i samma stad. Hennes föräldrar har mer kontakt med barnbarnen fast de bor 50mil bort. Känner mig så ledsen och har verkligen försökt prata med både min son och sambon men,dom flyr från problemet. Vad kan jag mer göra??

Håller med dig ts det är tråkigt att de inte visar mer intresse för dina barn och jag förstår att du blir ledsen MEN det var du som valde att bli mamma,det var inte dem som valde att bli morföräldrar därför tycker jag faktiskt inte att du har rätt att "kräva" att de blir del av dina barns liv,ännu mindre att de passar barnen för att ni ska få egentid.

Vill inte låta hård, och visst tror jag att det är bra att barn har ett bra förhållande till sina mor- och farföräldrar men detta är inget som är givet och som man kan "kräva" .

Du låter ungefär som min mor. När jag höll på att bryta ihop av sömnbrist och en make som jobbade utomlands alldeles för ofta så tyckte hon mest att "jag klarade det alldeles utmärkt, så det är bara att bita ihop". Men så slutade även hennes äktenskap i skilsmässa. Än så länge, efter 2 barn och 11 år tillsammans, är vi lyckligare än någonsin efter att mamma tack och lov tog sitt förnuft till fånga och ställde upp ett par helger (och jag antar att hon också föredrar att ha glada barnbarn som får bo med både mamma och pappa).

Jag föredrar att försöka ställa lite krav på mitt sociala skyddsnät när jag märker att jag inte orkar med. I gengäld så har de en väldigt lojal vän eller släkting som gärna ställer upp i retur. Om folk däremot lever efter devisen "sköt dig själv" så kommer jag inte heller lägga två fingrar i kors den dagen de kan behöva hjälp.