Min familj ger mig ångest

Det underliga är att jag inte är något traditionellt svart får, snarare ett vitt bland svarta? Min familj har i alla tider rackat ner på mig för att jag 'är så jävla duktig'. 

När jag som enda person i släkten började läsa på universitetet så fick jag ideligen höra hur puckad jag var som tog lån för sånt. Min mamma satt på släktkalas och skrockade "ja, jag har då i alla fall aldrig tagit lån för att studera" och gjorde sig därefter rolig på min bekostnad.
När jag jobbat för mycket så heter det att jag är dum som är lojal mot en arbetsgivare eftersom de inte bryr sig om mig i slutändan. När jag hamnat på kant med kompisar/killar så har det hetat att "ja, den och den har ju alltid varit en jädra räpa/idiot bla bla bla" (nog för att man kan vara arg på folk i hettan, men sådär vill man ju inte att folk pratar om ens nära och kära. 
Kort och gott, familjens 'råd' har alltid varit egocentriska, elaka och inte alls i linje med hur jag vill leva mitt liv.

När jag tog med min mamma till min kurator i ett försök att stärka vår relation resulterade det i att hon skickade mig ett brev (2 A4 långt försvarstal) om hur svårt det var att vara mamma till en dotter som mig och att hon inte trodde att jag skulle bli 'en så jävla perfekt morsa själv'.
Tack för den liksom. 

Din kommentar är helt befogad med tanke på bristande bakgrundsinformation. Och tro mig, jag kämpade hela tonåren med just samma frågeställning. 
Nu har jag dock fått bekräftat från två oberoende kuratorer att det inte beror på mig - även om jag såklart har mina sidor jag med.
Vi har borderline-problematik i familjen samt alkoholmissbruk, så att vara 'nykter' i sådant sällskap kan lätt få en att ifrågasätta om det är en själv det är fel på.

Att du inte förstår situationen gör mig glad, för att känna sig ensam bland dina "nära och kära" är inget jag önskar någon. Att växa upp utan grund att stå på är ångestframkallande. 

Jag känner igen mig i ditt sätt. Egentligen är jag en stark person med mycket skinn på näsan och en stark inre kompass - vilket troligtvis är anledningen till att jag inte blivit missbrukare. 
Efter år av det här var jag dock övertygad om att det var mig det var fel på, för inte kan det väl vara 'alla' andra i familjen? Jag (till skillnad från övrig familj) uppsökte kuratorer för att 'fixa mina problem' - och fick rådet att hålla mig borta från min familj.

När jag bröt med min familj gick jag kontinuerligt hos kurator och han fick läsa alla brev och sms som min familj skickade (jag svarade oftast inte, för det fanns inget att svara på, men när jag gjorde det så visade jag honom mina svar med. Jag var inte ute efter att svartmåla någon - jag ville uppriktigt förstå vart problemet låg, även om det var hos mig). Han träffade även min mamma och efter det sa han till mig att det bästa man kan göra när man har med sådana människor att göra är att distansera sig.

Samtidigt får jag dåligt samvete om jag skulle bryta kontakten nu. Mitt barn har rätt till sina morföräldrar. Jag bara hoppas att jag och min man klarar av att ge såpass mycket trygghet att morföräldrarna inte skadar dem.

Det är så skönt att det finns fler som har det så här, även om det är mycket beklagligt.

Jag har också en syster jag gärna hade velat ha kvar kontakt med, men hon är 'allierad' med övrig familj och blir arg på mig när jag bryter kontakten. Så då förlorar jag ju kontakten med henne med, tyvärr.

Den period då jag inte hade någon kontakt med familjen mådde jag bra - vilket jag ju emellanåt fick dåligt samvete för såklart. Men det var såå skönt att slippa all drama som ständigt cirkulerar kring dom. 
Tyvärr biir jag mer eller mindre trakasserad, så jag orkar inte. Ska man behöva polisanmäla sin familj? Känns ju lite väl drastiskt.
Min mor och mitt ena syskon är riktiga kontrollfreak och metoderna de tar till för att få sin vilja igenom är skrämmande. De ringer runt till mina vänner, släktingar de vet att jag bryr mig mycket om osv och pratar illa om mig och hur 'dåligt' jag mår och hur de här vännerna eller släktingarna måste hjälpa mig. Så inte nog med att jag blir spammad med brev och sms, telefonen går också varm från andra närstående som fått påhälsning från familjen.

Hela min graviditet har min mamma rackat ner på mig, på valet av vagn, säng - you name it. När jag var och tecknade försäkring till mitt barn fick jag en lång utläggning om att det var att slänga pengar i sjön och hur puckad jag var 'bara för att vara duktig'. 
Jag vet att min mamma kommer skita fullständigt i hur jag väljer att uppfostra mina barn. Hon lever dessutom inte i samma verklighet som jag. T.ex så har hon skaffat massa husdjur trots att jag är pälsallergiker, så jag kan inte vara hemma hos henne. När hon fick veta att jag var gravid så tyckte hon att en lösning var att hon hade en egen uppsättning kläder till min bebis hos sig, så kunde jag bara skicka dit barnet (vi bor i en annan stad). 

En av mina systrar sa mer eller mindre upp kontakten med mig i samband med att jag blev gravid - eftersom hon 'ville vara först'. 
Ärligt talat, jag vet inte vad man ska göra åt sådana problem.

Känner igen det där. Att träffa dom en och en funkar okej en stund. Då kan vi till och med ha riktigt trevligt emellanåt. Men när vi alla är samlade så blir det så oerhört tydligt att jag inte är som dom och då känner jag mig så ensam, blir nedstämd och får ångest.

Har boken i bokhyllan men har ännu inte läst den. Ska definitivt sätta igång med det.

Största problemet är väl att jag får dåligt samvete över att i så fall bara bestämma att mitt barn inte ska få ha kontakt med sin mormor. Och min mamma kommer aldrig att acceptera att inte få träffa sitt barnbarn. Ska jag vara ärlig så är jag faktiskt ganska orolig för vad hon skulle kunna tänkas hitta på för att få sin vilja igenom...