Svärmor förstår inte

Jag tror Ni känner när det är dags för barnet att anknyta även till era släktingar. Min dotter har varit väldigt duktig på att visa exakt vad hon ville eller inte vill. Försökte ngn släkting nkycka henne ur min famn skrek hon sig gul och blå. Då fick de inte liten vink Även om vissa även kan vinkla det till att "mamma knyter henne så hårt till sig". Men men. Det va rju inte jag som gjorde det, det var hon som höll fast i mig och det var jag bara överlycklig över, för då kände man att anknytningsprocessen fungerade bra/gick åt rätt håll. En vacker dag var det plötligt inte så läskigt med främlingar längre (jo hon verkade inte göra så stor urskiljning på främlingar och mina släktingar..........faktiskt), och nu är hon jättelycklig om vi åker över till mina syskon. En tanke är ju at bära barnet i bärsele (beroende på stl), då visar man ju både barnet och familjen att, hon ska vara hos mamma eller pappa.

Tack för att du berättar

Har tyvärr anknytningstexten på min jobbdator som jag inte kommer åt just nu, är föräldraledig till augusti. Vi började efter nån vecka med promenaderna men prinsen visade tydligt att han tyckte det var jobbigt med nya människor, han var inte alls van med uppmärksamheten, även om det inte var ngn fysisk kontakt. Så vi fick avvakta nån vecka och prova igen, och då gick det jätte bra.Tror det var efter två månader som närmaste familjen fick komma till oss, sen tog det nån månad till, lagom till när det blev varmt så vi kunde ta emot vänner på besök på altanen. Vi jobbade mycket med samspelsövningar, samsov och mycket kroppskontakt. Vår prins var 2 1/2 år, levt på barnhem från start. Vilket innebar att allt var nytt inte bara vi utan att se hur allt funkar hemma, det praktiska. Så vi levde mesta tiden i sängen och kramades, myste och gjorde vardagliga saker hemma. Det var mycket intryck och han njöt av att se oss städa eller laga mat. Vi gick även på Duvnäs Föräldrastöd för att försäkra oss om att vi gör allt vi kan för att anknytningen ska bli den bästa. Efter ca ett år sa de till oss att grunden för anknytningsprocessen var klar Vi filmades när vi lekte med prinsen. Det var härligt att få se vilken skillnad det var från början till när månader gått. Blicken och kroppsspråket var helt annat än i början. Jag tror att det är lätt att tro att anknytningen är klar bara för att känns bra efter nån vecka, men det är en långprocess som man måste låta ta tid, jag tror att  man inte ska ha för bråttom med att göra massa saker öppna förskolan etc, tror att det kommer bakslag förr eller senare. Man har en chans och det är i början när man precis blivit familj. Vi är så glada att Duvnäs finns, vi kände inte att vi hade några problem när vi kontaktade dom utan ville försäkra oss om att vi tänker rätt, det har varit helt underbart att få det bekräftat och få tips och råd under tiden. Vi har en trygg prins här hemma nu och det känns skönt, snart får vi förhoppningvis ett syskon till prinsen. Vi kommer göra precis likadant även till vår kommande

Adoptionsorganisationerna har en skriftserie i olika ämnen och bl.a. Finns en skrift som riktar sig till mor och farföräldrar. Kostar 40 kr. Denna gav vi till våra. Beställ från bfa så slipper ni AC:s administrationsavgifter.

Då vi adopterade vår son för två år sedan hände det saker i landet som gjorde att de fyra veckor vi skulle stanna blev till tre månader. Då var det oerhört jobbigt men då jag nu ser tillbaka på de tre månaderna är jag väldigt tacksam. Det var ju bara vi tre, vi behövde inte förklara att vi ville vara ifred för att lära känna och knyta an till varandra. Innan vi sedan kom hen skickade vi ett brev till släkt och vänner där vi berättade om hur vi ville ha det, att det var vi som tröstade höll om och lyfte upp. Alla verkade förstå detta väldigt väl och respekterade våra gränser. De visade också förståelse för att vi endast ville träffas hemma hos oss och bara få åt gången i början. Mina föräldrar hade också gått en kurs som riktade sig till mor och farföräldrar till adopterade barn, så de hade ju också kunskap nog för att förstå precis varför vi gjorde som vi gjorde. Då vi kände att sonen var redo för det fick de som vi kramar, dvs nära vänner och anhöriga också krama honom. Idag visar han tydligt att han ser oss som mamma och pappa och att han känner skillnad mellan familj och andra. Lycka till!

Hej! Jag är inte adoptivförälder, så egentligen vet jag inte vad jag pratar om, men jag tänkte på det här med mor-/farföräldraperspektivet... Jag tänker att det är nog bara att räkna med att ni får tjata och stå på er även om det är jobbigt. Anledningen är ju att din svärmor är full av känslor av att ha fått ett barnbarn. Jag fattade inte innan vi fick barn vilken enorm gåva det är till den äldre generationen med barnbarn. Min son är mina föräldrars tredje barnbarn och jag tänkte att "de har varit med om det förut, det är nog inte jättestort för dem", men... det var det. Så självklart vill hon knyta band och "känna" på underverket och självklart så får hon inte det innan tiden är mogen, och ni föräldrar får då det otacksamma jobbet att vara gränspoliser. Om jag hade varit på mitt mest pedagogiska humör så hade jag sagt till henne att "eftersom du är farmor så kommer du (och farfar, morfar, mormor) att bli den/de allra första som får krama och vara nära när det är dags, men än så länge så... (bla, bla)". Bara för att vända det till något positivt där hon ändå känner att hennes roll som farmor har ett värde. Och kanske kan man föreslå aktiviteter som går att göra ihop utan att hon kommer för nära? 

Samtidigt fattar jag att man kanske inte orkar känna in farmors perspektiv och anpassa sig till det, man har ju fullt upp med sina egna känslor när man har fått barn. Men hon kommer ju sannolikt att bli en viktig person för barnet, så det kan ju ha ett värde i det långa loppet att ge henne positiva (och fungerande) sätt att lära känna sitt barnbarn utan att hon känner sig utestängd. 

Hej och tack för svar! Detta är/var vår andra adoption och hon borde ha känt till hur vi ställer oss till det faktum att det bara är vi som föräldrar som gäller till att börja med. Svärmor är "knepig" även i andra situationer (har en diagnos) och därför vet vi ju om att hon agerar på sådant sätt trots information osv. Jag förstår mycket väl att hon vill knyta an till vårt barn, men det måste ske när barnet är redo att ta in nya personer i sin sfär. Nu bor hon 25 mil härifrån så det blir dessutom svårt att få en närmare relation snabbt, då vi inte träffas särskilt ofta. Andra i vår umgängeskrets accepterar vårt förhållningssätt och det är ju bra i alla fall.

Jag har inte adopterat själv  så jag vet inte hur det är, men jag har en jobbarkompis som blivit farmor genom adoption och hon har fullkomligt bubblat över av lycka och längtan när hennes som och sonhustru fått barnbesked så 'även om din svärmor vet hur ni vill ha det så har hon kanske svårt att stå emot längtan efter att få hålla sitt barnbarn?

För er som bor i närheten av Uppsala kan jag tipsa om den här föreläsningen: http://www.adoptionscentrum.se/sv/avdelningar/Uppland/Kalender/Farmor-och-farfar-berattar/?from=2011-03-23+19:00:00&to=2011-03-23+21:30:00

Jag tror aldrig att vi adoptivföräldrar kan förvänta oss att omgivningen, inte ens den närmaste, ska bli tillräckligt pålästa och förstå våra barns speciella behov. Jag tror man för allas skull helt enkelt får koppla på det ständiga stora tålamodet och räkna med att vid varje tillfälle, vänligt men bestämt, tala om eller markera vad som gäller för ens barn utan att ge sig in på långa förklaringar eller vänta sig förståelse. Bara se till att vara barnets väktare.

För mig har det ofta räckt med att tydligt dra barnet intill mig när någon blivit för närgången. Säkert flera som tyckt att jag fört över min egen starka integritet på barnet, men då får de väl tycka det.

Det är bara dumt att bli besviken för att de inte förstår. Deras mentala förberedelse kan aldrig komma i närheten av vår, det är bara att acceptera.