Svärmor förstår inte

Jag vill nog påstå att det är olika. Mina föräldrar tog till sig informationen från oss. Min mamma skaffade själv böcker om adoptioner och läste (läser fortfarande) gärna böcker av vuxna adopterade såväl som adoptivföräldrar. Hon är så gott som lika insatt som min man och jag. Min pappa har kanske inte läst lika mycket om adoption, men han har tagit emot den information han fått och accepterat våra villkor. Vi kunde umgås med mina föräldrar hur bra som helst när vi kommit hem med vår dotter. De lekte tittut med henne när hon satt i knät på en av oss, de höll upp leksaker till henne, satt igång snurran, gjorde allt de fick utan att bli för närgångna. Träffarna med dem gick jättebra. Dottern tyckte att de var roliga och hon blev aldrig orolig.

Däremot var det ett rent elände att umgås med svärföräldrarna, framför allt svärmor. Hon vägrade fatta vad det handlade om. Så fort vi inte var där och stoppade henne så försökte hon ta upp dottern i famnen och hon skulle alltid leka lekar som innebar fysisk kontakt på något sätt. Dottern reagerade jättestarkt, men tyvärr inte så tydligt för farmor. Hon visade väldigt stort intresse för allt farmor gjorde, ibland nästan som om hon vore besatt av att se vad som skulle hända nu. Varje natt efter att vi träffat svärföräldrarna hade dottern sedan mycket svårt att sova. Hon grät och mådde uppenbart inte bra. Vi försökte prata med hennes farmor om det, men fick inte något gehör alls. Hon ville inte se att hon gjorde något fel. Vid ett tillfälle blev hon riktigt arg och sa att om något gick snett med dotterns anknytning så var det i alla fall inte hennes fel. Det låg i så fall på oss. Det var vi som utsatte dottern för risker genom att alls umgås med släkten. Vi borde förstå att hon som nybliven farmor inte skulle kunna låta bli flickan och alltså var det BARA vårt fel. Därefter tog det några månader innan vi vågade träffa dem igen.

Idag, snart sju år efter adoptionen, funkar det bra med såväl mor- som farföräldrar, men det är mormor och morfar som verkligen är delar av familjen. Det var de som var barnvakt första gången. Det är dem som vår dotter gärna vill hälsa på hos utan oss. Jag vet ju inte om det bara beror på hur de agerade i början, men dottern har i alla fall alltid varit väldigt trygg med sin mormor och morfar och det var dem hon snabbast tog till sig, trots - eller tack vare - att de höll avståndet i början.

Men vad gjorde det om farmor fick hålla barnbarnet?! Det är inte en främling utan barnets farmor!

För barnet är farmor ett bergepp som kommer. Vid andra mötet är det bara en främmande snäll tant som ser konstig och främmande ut (om det inte rör sig om europa..).  Farmors resa kanske började med IVFerna och vidare till barnbesked men barnet har verkligen ingen vettig chans att förbereda sig.

Det var bra att du sa nej. Du behöver inte vara pedagog för din svärmor. Du är i förstahand mamma till ditt barn

Jag gissar att du inte vet så mycket om adoptioner.

V'ldigt många barn som adopteras idag har bott länge på barnhem. Förr kunde man ofta få barn som var max ett par månader gamla. Även de barnen hade förstås gått igenom separationer och kunde må dåligt av det, men de var ändå lite mer jämförbara med att barn som föds in i sin familj. Idag får många familjer barn som är ett eller två år, en del är tre år eller äldre. Många av dem har i princip alltid bott på barnhem. De vet inte vad en familj, förstår inte vad det innebär att särksilt höra samman med vissa människor. De är vana vid att alla vuxna kommer och går i deras liv. Att fästa sig särskilt vid någon är lönlöst. I morgon kanske han/hon slutar sin anställning på barnhemmet eller så är det dags för barnet att byta avdelning och därmed vårdare. Vår dotter vara bara 15 månader när vi fick henne, men hade redan hunnit bo på minst fyra olika avdelningar på barnhemmet och dessutom legat eller längre på sjukhus vid flera tillfällen. Vid varje byte av miljö hade hon också helt fått byta vårdare. Så ser bakgrunden ut för många adopterade barn.

Ett sådant barn behöver mycket tid på sig för att vänja sig och förstå vad det innebär att ha fått en mamma och en pappa. Bara att bli trygg i vetskapen att föräldrar är människor som inte försvinner hur som helst kan ta många år. Om då farmor kommer in för mycket i familjen på ett alltför tidigt stadium så kan det bli ännu mer förvirrande för barnet. Är hon någon som är viktig och ska vara nära? Varför bor hon då inte med resten av familjen? Om farmor kan gulla och gosa och sedan gå hem till sig och inte komma tillbaka på flera dagar eller veckor, vad är det då som säger att inte mamma och pappa också kan försvinna på samma sätt? Ett litet barn kan inte förstå genom att få saker förklarade för sig, utan lär sig genom erfarenheter och då gäller det att tydligt visa vad som är familj och vad som är ett steg bort.

En del barn är dessutom så svältfödda på uppmärksamhet och närhet att de agerar gränslöst mot vuxna omkring dem. Försöker ta emot tröst, kel och kontakt från alla, oavsett om det är mamma eller en okänd person de råkar möta ute. Om man inte lyckas vänja barnet av med det beteendet så kan det bli direkt farligt. Ett sådant barn går med vem som helst och kan utsättas för vad som helst. Att tonårsflickor med dålig anknytning och brist på uppmärksamhet från föräldrar (vare sig det sedan beror på att de bott på barnhem eller vuxit upp i illa fungerande biologiska familjer) ofta låter sig utnyttjas av pojkar/män hur som helst i sin jakt på "kärlek" är bara en av många möjliga följder. För att slippa det måste man ibland nästan tvinga barnet att se att det bara är några få som får komma riktigt nära. Först bara mamma och pappa + eventuella syskon. När det fungerar kan man börja släppa in exempelvis far- och morföräldrar, men man kan behöva gå väldigt försiktigt fram. Det kan kännas orättvist för farmor, men det är ju inte för att vara elak, utan för barnets skull.

Så klokt och enkelt skrivet! Ska låta somliga i vår närhet läsa det du skrev här, Manchester, för så bra har jag aldrig kunnat förklara det själv.

Jättebra förklarat, jag håller med föregående talare! Detta ska folk i vår närhet få läsa, så att de lättare förstår.

Det här inlägget gav mig styrkan att våga stå upp för mig själv!
När min dotter föddes, skulle alla andra byta blöja, köra vagnen, mata med flaskan..... alla kunde hålla henne och vara barnvakt och det slutade med att när jag nu ser tillbaka på den tiden, så fick jag inte möjlighet till någon anknytning alls, det är nu 5 år sedan!
Jag har fått kämpa för anknytningen till min underbara dotter!
Jag skulle aldrig låta någon komma emellan mig och ev. framtida barn! Så stå på er, knyt an och njut =) Kram

Tack för denna fantastiska förklaring! Vi väntar på RB och försöker förbereda äldre biobarnet på hur det blir när syskonet kommer hem efter jul. Biobarnet förstår inte alls varför det inte får komma hem kompisar i början. Funderar på att begära att ha fritidstid även när syskonet kommit hem.

Jag förstår att du reagerar och jag tror att NI själva vet när det är dags att träffa släktingar.
Däremot har vi inte riktigt gjort så. Mina föräldrar skulle nog ha dött om de inte hade fått lyfta upp och hållit i sina barnbarn (de enda de har) som de längtat efter så väldigt länge och innerligt. Vi valde därför att låta dem träffa barnen direkt och de fick hålla i dem, så långt som barnen accepterade och det har aldrig känts speciellt kontroversiellt. Barnen tog ingen skada alls av det, däremot har de fått en varm och innerlig relation med sina mor och farföräldrar. Man måste bestämma själv hur man vill göra, så eftersom ni vet vad ni vill får ni stå på er!

Jag har en stor familj, många syskon och föräldrar som vi står väldigt nära, därför skulle det nog bli jättesvårt att isolera oss från dem första tiden... skönt att det funkade bra för er även att ni "släppte in" mor och farföräldrar.
Men visst måste det finnas någon gräns. Det kanske inte är så bra att alla i familjen får kånka runt på vårt barn i början...inte helt lätt, men som du skriver tror jag man känner det själv och då måste man kunna sätta gränser också...