Svärmor förstår inte

Anknytningen till föräldrarna måste fungera först. Anknytningen till familj och släkt får vara sekundärt när det gäller adoption (och biobarn), det går inte att börja med att farmor ska anknyta till barnet om barnet inte ännu har en stark ankytning till föräldrarna, eller hur? Och även om barnet fått en stark anknytning till färäldrarna träffade farmor barnet för andra gången !  

Det där verkar vara ett svårt dilemma för många. Vi har också förberet våra anhöriga och berättat för dem hur viktigt det är med allt detta. Vi hoppas att de kommer att ta till sig det när den dagen verkligen kommer och vi kommer att skicka en påminnelse till i resedagboken innan vi kommer hem. MEN jag kommer absolut att säga ifrån om de försöker, ta upp diskussionen igen om det behövs för att slippa det i fortsättningen. Jag tror och kan förstå dem att de vill pussa, krama, bära mm och att de inte tänker sig för när de träffas i början. De tror nog inte att det är så allvarligt som det kan vara.

Det är ni som bestämmer och kan de inte ta en tillsägelse så är det deras problem inte ert. Svärmor kan ju vara ett känsligt ämne för många (av olika anledningar så ingen behöver ta illa upp) och det behövs nog skötas på olika vis. Men jag tycker att man bör/hoppas ha en så pass bra relation till sin svärmpr att man kan säga till och vara ärlig. Tro mig, det lönar sig verkligen i längden även om det kan vara jobbigt till en början.

Exakt! på spiken.Magkänslan är ju ganska värdefull! Det var mormor och morfar som inte gick att stänga ute, inte bara för att de ville vara med, men för vår egen känsla också. Det kändes hela tiden väldigt bra. Sedan var det farmor och farfar. De bor längre i från, men när de kom så var det samma känsla - "de skulle också få vara med tidigt i barnens liv!". Nu var ju i alla fall den andra dottern väldigt liten (bara baby) och den första dottern strax över året. Att de var så små underlättade säkert en hel del också, även om vi fick jobba med den stora flickan för att bryta sitt barnhemsbeteende mycket, men det gjorde vi parallellt och fick hjälp av proffs på området och det påverkades inte av att de närmaste fanns där, det verkade för oss i den fasen vi befann oss istället nästan underlätta istället - men det kan jag inte riktigt utveckla i ord eller varför det blev så. Men det är väldigt skönt som nybliven förälder att ha lite stöd också från äldre släktingar som kan svänga ihop en köttgryta när orken hos en tryter eller få hjälp med dammsugningen i köket, eller få några kakor nybakt bröd och en spann med äpplen, eller någon som kunde passa och hålla när man själv behövde gå på toa eller bara vara ensam en liten stund, när maken satt på möten eller var på tjänsteresa. Jag upplevde bara släkten (de närmaste) som ett stort stöd och den känslan av kärlek till de äldre släktingarna överfördes på något sätt till barnen också, som ju absolut älskar sina mor och farföräldrar!  Det är gott att ha en bra familj, en familj som bryr sig, men i det innefattar ju också att det måste finnas en kommunikation och att inte släktingarna trampar in och gör saker som man absolut vill ha ogjorda. Man är ju ganska känslig också som nybliven mamma. Så jag förstår verkligen TS också - där verkar det inte funka med kommunikationen! Hoppas det löser sig mellan dem!

Hej!
Nu har det gått snart ett år sedan vi kom hem och farmor har vi träffat kanske 3-4 gånger under detta år. Sonen är trygg i sig själv och visar mycket konkret vad han vill och inte. Så, när vi nu ska hälsa på farmor under hösten känns det bra att veta att om han inte vill ha närhet med henne så kommer han visa det med full kraft.

Dock kommer kommunikationen med sagda farmor alltid vara "dålig" då hon inte tar in vad andra säger och bara har sina egna åsikter utan att kunna se med andras ögon. Det känns bättre nu i alla fall, när sonen knutit an till oss och är trygg.

Blir inte det konstigt? Kan det inte bli så att biobarnet får negativa känslor inför det hela om han/hon inte får ta hem kompisar som han/hon är van med? Att ställa krav på en vuxen är väl en sak, men att begränsa sitt äldre barn kan ju få tråkiga konsekvenser. Vad tror ni andra? 

Tack Tuffen för kommentaren, det är saker vi just nu håller på att fundera på fram och tillbaka. Men i vilket fall så är det väl inte att rekommendera att ta hem någon förrän ett nytt adoptivbarn har fått sin läkarkontroll och man vet att det inte bär på någon smitta, eller hur är det med sådant?
Jag känner att vi har ett ansvar inför sådant också.
Till saken hör att vårt biobarn inte är så van vid att ha kompisar hemma av olika anledningar... Han har en nära kompis som nästan är hos oss varje dag med sin familj och givetvis kan de finnas med i vårt liv ändå.

Jag fattar inte riktigt det där med att inga skulle få hålla ens barn. Knepigt...

Denna tråd ligger under adoption och adopterade barn måste få lära sig vem som är deras nya föräldrar och då är det viktigt att det bara är de som kommer riktigt nära barnet under en period, tills de vet var de hör hemma. Hur lång tid detta tar är väldigt olika.

Hej mamma 7412.
Utan att känna er eller er situation så skulle jag nog vara lite försiktig med att göra en för stor grej inför storasyskonet kring att inte få träffa kompisar hemma.
Visst behöver ni säkert ta det lugnt ett tag men jag tror att det är lätt att ert äldsta barn som nyligen fått reda på att han/hon ska få syskon kan fastna i de negativa förändringarna.

Kanske kan ert barn leka hemma hos bästisen tils ni fått ok från hemkomstundersökningen och sen tror jag att ni får ta det därifrån. Ofta kanske det inte är så stort problem om det kommer hem barn till er - det borde ju inte störa anknytningsprocessen.
lycka till!

Ja men om farmor håller i barnet 5 minuter gör väl inget?