Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.
Men om man växt upp med att bli kallad guling och kinesjävel hela livet och hatats av alla man träffat så är det inte så lätt att gilla hur man ser ut och att vara annorlunda...jag hatade att vara asiat när jag var liten och kollade mig själv i spegeln, jag ville se ut som alla andra för jag trodde att smärtan och hatet skulle försvinna då, det är kvar fortfarande i mig fast jag är vuxen nu, när jag ser mig själv i spegeln så gillar jag inte det jag ser, det är som att man ser en helt annan person, mitt yttre är asiatiskt medan min själ och hjärta är svenskt. Jag känns som fångad i fel kropp alltså...hemsk känsla.
Jag HATAR av att vara annorlunda, hade jag fått ett erbjudande av att se svensk ut hade jag tagit det på en sekund, så enkelt är det. Allting hade blivit bättre i mitt liv om jag hade varit blond och blåögd och vit. Det är den enkla sanningen.
Problemet är att man inte ses för sin personlighet utan man blir dömd efter hur man ser ut, ser man ut som en svart kommer alla se personen som en afrikan och ser man ut som jag gör kommer man ses som en kines, guling och så vidare, så funkar vi människor dessvärre. Även fast det finns de goda personerna som inte dömer efter utseende tack och lov.