Längtar efter barn

oj, låter som mig och min sambo så som vi var förut.
Men en kväll fick jag nog, sa att vi blir inte yngre, och fertilare (stav?) och det kan ta tid...
vi hade ett långt samtal, jag var 24 han 34, igår plussade vi... tog oss året. Och det kom fram att jag hade PCO som gjorde det ännu svårare för oss.

Så mitt tips är prata om det, säg ärligt vad du tycker och känner..
Han kanske vill men vågare inte?

Min sambo var en planerare, man ska ha det innan/gjort det innan, och de... men så går det inte att göra.
Ett barn kommer när det kommer... det är ju trots allt ett mirakel :)

Lycka till!!

Jag kan tyvärr inte riktigt använda åldern som argument då vi blir 23 nu i år båda två.
Däremot har jag en ganska skum menscykel och jag tvivlar starkt på att jag kommer vara en sån som blir gravid fort.
Jag tror också att han vill men inte riktigt vågar. Han har bla sagt att om vi skulle "råka" bli gravida så skulle han självklart vilja behålla barnet och bli glad för det - men jag vill ju inte "råka" bli gravid, jag vill att det ska vara ett gemensamt beslut oss emellan och något som vi båda vill och planerar för tillsammans. Sen är ju chansen att man råkar bli gravid ganska liten när man skyddar sig med kondom.
Min sambo är heller ingen "planerare", han tar alltid dagen som den kommer i princip. Båda har vi fasta jobb, en bostadsrätt och stabil ekonomi. Rest har vi gjort och festat har vi tröttnat på, det enda han fortfarande vill göra är att syssla med sina hobbys men inget av dessa är ju något som måste sluta för att man får barn!
Jag vet inte om jag ska ge upp och skaffa bättre skydd och bara hoppas på att den dagen kommer då han själv tar upp det, eller om jag på något sätt ska lyckas övertala honom. :(

Förstår ditt dilemma.

Pröva med att kläck ur dig rak på sak, dvs:

Nu tycker jag att vi tar tjuren i horna och gör ett riktigt försök att bli med barn, det är ju kul om ens barn blir i samma ålder som kompisarnas =)

köper han inte det så får man ta ett seriösare prat!

Lycka till!!!

Jag befinner mig lite i samma sits, jag vill ha barn men inte min sambo. Min sambo blir galen på mig när jag "tjatar", själv är han som en mussla som knappt vill prata om barn överhuvudtaget. Jag försöker bearbeta honom och prata om det med jämna mellanrum. Sätter oxå upp små delmål, t.ex. att om 1 månad vill jag att vi tar upp en ordentlig diskussion och då vill jag veta vad han också tycker. Vet inte hur gammal du är, men tycker att du har väntat vääldigt länge. 7 år skulle jag aldrig klara av att vänta. Vet också hur det är att slitas mellan hopp och förtvivlan, det är en pina och man blir bara sårad. Hur gammal är du och hur gammal är din partner?

Jag har gjort klart för min sambo att jag kan vänta ett tag, men min kropp blir inte mer fertil ju äldre jag blir, så jag kan inte vänta hur länge som helst. Har satt upp som mål för mig själv, men står vi fortfarande och stampar på samma ställe våren 2012 så funderar jag allvarligt på att lämna min sambo och bli mamma på egen hand, då troligen genom insemination i Danmark. Då kommer det vara 1,5 år sen jag tog upp det första gången. Och om han inte är redo nu, vad är det som säger att han är redo om 2 år, 5 år eller 10 år när det är för sent för mig att bli förälder? Och vill du verkligen ha barn med någon som inte vill ha barn med dig? Troligen inte, det skulle va som att lura på sin partner ett barn och sen kanske han sticker eller så separerar man och då blir det ändå inte bra för barnet som hamnar i kläm.

Som tjej får man nog drömma lite för sig själv, men jag tror även det är viktigt att bestämma ett "sista datum" med sig själv, även fast du inte säger det till din partner, han kanske bara känner sig pressad då vilket kan göra situationen värre. Försök istället få honom att inse att han måste bestämma sig och vara ärlig. Vill han ha barn överhuvudtaget? Sätt ett ultimatum om att ni pratar om det, ge honom lite betänketid, men inte hur länge som helst. Varför ska vi tjejer hålla tillbaka våra drömmar bara för att partnen inte vill. Om han inte vill ha barn med dig, är det då rätt att vänta?
Vet att det är jobbigt, men önskar dig stort lycka till!

Känner igen mig jag med. Men gav sambon lite tid, tjatade inte utan gav bara hintar titt som tätt på att jag fortfarande ville ha barn. Så nu för ca 2 månader sen var det han som kom fram till mig och frågade om vi inte skulle skaffa barn. Så ge honom tid trots att det är skitjobbigt.

Annars kan ni väl göra som min tjej, sabba gummit sticka ett litet hål , bra idee va ???
Som tur var så blev det inte något , efter som jag inte känner mig redo för barn.
I grunden har jag inte något imot tanken på att bli pappa , men det är något med situationen som stör mig.
Och nu känns det som det blivit en förtroende fråga dessutom, bara tanken på att göra mig till pappa
mot min vilja, hur kan man ta ett sånt beslut ifrån någon. Det är förmodligen det största beslut jag tar eller inte tar
i hela mitt liv, det vill jag vara med och ta.

Man får inte bli så desperat att man tar till vilka medel som helst, dessutom har hon redan 3 jättefina barn
från ett tidigare förhållande, så det handlar inte om att liksom att få bli mamma eller inte.
Jag upplever att vi faktiskt har ganska fullt upp med de vi har varannan vecka.

Jag kan tänka mig barn, Men det måste kännas rätt , de är ingen pryl man går o skaffar bara så där.
Inte jag iallafall.
Jag vill ge mig in i det med längtan,förväntan, och en känsla av att situationen är stabil ,  tryggheten
att nu kan jag ge mitt bästa, mitt allt ,till en liten.....

Jag har förklarat ,att känns det så viktigt att ha barn fyra, nu på stubberten, att hon inte KAN vänta,
att om hon överväger att gå vidare,att vi går skilda vägar,förtvivlat tråkigt,  så är det ok, jag kan inte tänka mig att
stå i vägen för henne om det är hennes högsta önskan, högre än allt annat.
Det är ett beslut som jag tillfullo skulle respektera, hur tråkigt det än skulle bli.
Som sagt var det senaste "tilltaget" har inte stärkt min känsla till att vilja skaffa barn nu....

Ni får hur gärna som hällst ge mig era tankar, tala om att jag egoistisk , dum eller kanske inte alls har fel.....säg gärna något bara..... era tankar , snälla !!!

/ LA

Jag har längtat efter ett andra barn länge nu men min sambo har inte varit så sugen. Jag har gett honom över ett år att tänka på detta och låtit honom förstå att det är väldigt viktigt för mig, aktat mig för att tjata men tagit upp det nån gång i månaden. Nu har han äntligen börjat ändra sig. Vi har gemensamt kommit överens om att min spiral ska bort men vi har inte kommit dit att vi tänker ge järnet med försöken. 
Hans ovilja gjorde att jag började tvivla på oss och hans kärlek till mig. Det kändes som om han inte ville satsa på vår familj och vår utveckling. Det gick faktiskt så långt och min längtan var så stor att tankarna dök upp på insemination i Danmark som det står i tidigare inlägg. Men för mig har inte längtan efter ett nytt barn bara med mig att göra utan med oss. Detta är något jag vill att vi gör tillsammans, jag vill att han ska vara med och längta när jag är gravid och att han ska känna att vaknätterna senare är värt det osv. Min förra graviditet var inte planerad och då kände jag mig ganska ensam. Trots att han stod vid min sida utvecklades inte hans känslor till barnet så som mina gjorde under graviditeten utan hans kom inte förrän långt senare. 
Om det blir så att han inte vill försöka på riktigt (han drar ut på det väldigt) vet jag faktiskt inte om jag kan vara med och satsa på vårt förhållande. Det känns som om denna biten är så stor för mig, trots att vi har ett gemensamt barn, att det kommer växa till ett stort sår som förstör det vi har.

Till "Barntjat"
Jag tycker inte att du ska acceptera din tjejs svek, hon har gått över gränsen. Det hon gjort är lika illa som om hon skulle länsa ditt konto eller liknande. Jag kan förstå hennes längtan och jag har hört många som gjort liknande saker för att "lura" till sig ett barn. Jag tror också att barnlängtan sitter biologiskt i oss kvinnor, man hör ju inte så ofta män som längtar lika intensivt. Män verkar tänka väldigt mycket på praktiska saker medan vi kvinnor anpassar omgivningen på vägen. Om du inte vill ha barn tillsammans med henne måste du vara ärlig med det. Men du pratar om vissa saker som måste uppfyllas först, kan ni inte jobba på dem så länge och sätta upp delmål? Kanske kan hon slappna av om hon vet att du kan tänka dig det inom en viss tidsperiod som går att se slutet på..