tvekar på mitt förhållande, ska jag stanna?

Jag tycker nte du ska skaffa barn med honom om du känner dej osäker på relationen. ett barn frestar väldigt mycket på en relation, och är relationen inte stark från början är nog risken stor att det inte funkar alls efter att barnet kommit.

Jag tycker att ni ska åka på eran drömsemester och bara vara, bara ni två. Känn efter hur det känns och ta sen beslut därefter.

Kram!

Oj, du beskrev typ just mitt förhållande.
Både jag och min sambo längtar efter barn. Jag har dock börjat fundera på om jag vill ha barn med just honom. Samtidigt tänker jag som du, att det kan ta mig år att hitta någon att skaffa barn med om jag gör slut med honom.
Jag älskar min sambo, men ofta är han en jävla surkart. Han kommer inte överrens med mina vänner (vilket gör att somliga inte vill komma hem till oss längre), han är negativ och pessimistisk och han är väldigt känslig mot kritik. Känns ofta som om jag kämpar i motvind. Så fort man ska göra något måste jag lägga en massa tid på att få honom intresserad av det först, peppa upp honom och övertala honom om att det kan bli kul.
Ibland undrar jag om jag kanske skulle skaffa barn med honom (tror han skulle bli en bra far) och sedan kanske göra slut. Men då måste jag ju ha honom i mitt liv så länge jag lever. Vill jag det?

Sexlivet går upp och ner. Han är väldigt tänd på mig, men jag känner mig väldigt sällan sugen på sex. Han vill hångla, jag vill pussa. Han vill ha sex, jag vill typ kramas. Jag känner mig inte sugen varken på honom eller på sex. Passionen kommer mycket sällan.

Jag var också väldigt ung när jag träffade min kille och är väldigt präglad på honom, om du förstår hur jag menar. Han är min trygghet, jag längtar efter honom när jag är bortrest, jag kan inte föreställa mig att bo utan honom. Men jag vet inte om jag kan tänka mig att bo MED honom heller!

Det här var ju inte till någon hjälp för dig, inser jag. Men  du vet i alla fall om att du inte är ensam om att känna som du känner.

Anonym(tveksam),tack för ditt svar! det är faktiskt skönt att läsa om någon i ungefär samma sits.. Får jag fråga hur gammal du är?

När jag läser det du skriver känns det redan som att du innerst inne vet vad du vill, men kanske inte vågar ta steget. Jag stannade själv i ett förhållande lite för länge pga tryggheten. Vi träffades också när vi var unga och han var min första stora kärlek. Men under en resa på nästan två månader utan honom så insåg jag att vi växt ifrån varandra. Vi hade varit tillsammans i tre år och trodde att det alltid skulle vara vi.. Idag är vi vänner och jag är lyckligare än någonsin med min sambo. När jag och ungdomskärleken gjorde slut trodde jag aldrig att jag skulle hitta en riktigt bra kille igen, men oj så fel jag hade :)

Jag tycker inte att du ska vara rädd för att våga ta steget och gå vidare. Jag känner så igen känslorna du beskriver. Och nej, jag uppmuntrar inte till att ni ska göra slut, utan att du ska följa ditt hjärta och göra det som du blir lycklig av - inte det som känns tryggast för stunden.

Jag önskar dig all lycka till!!

"Anonym(tveksam),tack för ditt svar! det är faktiskt skönt att läsa om någon i ungefär samma sits.. Får jag fråga hur gammal du är? "

Jag är 25, min sambo är betydligt äldre. Du?

Jag är 24.. Är också så rädd att bli fruktansvärt ensam om vi skulle göra slut. Bor i en ganska liten stad och nästan alla vänner är bortflyttade..

fy vad jag känner igen mig....förutom att vi varit ihop i ett år bara och bor ihop... jag trodde från början det var den rätte....han med...men han tycker det fortf... jag är osäker....börjat reta mig på honom..och på allt...:( mår dåligt över det och känner ibland att ja inte orkar va med honom...att jag inte vill ha sex...osv osv...  han vill ha sex hela tiden och tjatar och tjatar... det blir bara tvärtom för mig då... jag undrar med vad man ska göra...och hur man ska veta att det INTE är rätt... det kanske inte ska vara så passionerat och underbart hela tiden, vilket jag tror...men jag tror heller inte det är normalt att gå runt och störa sig och tycka den andre är jobbig hela tiden, klängig och så vidare... :S
grejen är att han vill ha barn snart....när som... jag med...jätte mycket barnlängtan har jag...i början visste/trodde jag det skulle bli med han, men nu vet jag itne det heller....fy fan :( jobbigt

detta hjälpte vll inte dig men jag började skriva och sen blev det mer :)
du är inte ensam iafall.

jaa.. känner igen det där från min förra relation.

pussa och krama gick väl bra, men när det kom till sex kände jag bara äckelkänslor. Visst såg han väl bra ut på sitt sätt men jag kände ingen som helst attraktion. Började mer och mer känna att det var skönt när han åkte iväg för att hälsa på vänner och jag äntligen fick vara ifred.

till slut fick han för sig att tillbringa hela sin semester på 5 veckor hos sin familj i en annan stad.

Jag skulle arbete så stannade kvar hemma och hade sannerligen ingen lust att hälsa på hos hans familj. Jag trodde att jag skulle sakna honom i alla fall lite grann, men efter 4 veckor kände jag bara mig lugn och fridfull, verkligen kände hur bra jag hade det och mådde därför dåligt den sista veckan över att han snart skulle komma hem igen. Det var ju så skönt att slippa alla hans irriterande ovanor. Att slippa hela honom var grymt skönt. Nu var han väl inte direkt i vägen för mig, men bara att ha honom i lägenheten fick mig att klättra längst väggarna av frustration och rastlöshet.   Kan inte du eller din pojkvän resa bort ett tag för att komma ifrån varandra lite? Ibland behöver man komma bort för att veta vad man hör hemma, i bästa fall saknar ni varandra och uppskattar varandra bättre efteråt eller så är det så pass härligt att 'slippa' varandra, men då vet ni ju också hur läget ligger till och kan agera utifrån det.

Måste erkänna att jag dock tvekade själv länge, vet egentligen inte varför. Hur som helst, när det väl tog slut var det mitt livs lyckligaste dag, jag var helt berusad av frihet och lycka. 

nog älskade jag honom säkert  på nått sätt, kan bara inte definiera hur, men inte som partner eller som pappa till mina framtida barn. Och då bör man göra slut, dels för att man själv förtjänar bättre, men även för att den andra förtjänar att få möjligheten att gå vidare och träffa någon som kan uppskatta dem för den de är. Killen ifråga träffade så småningom en annan tjej som var bra mycket mer på hans nivå än vad jag någonsin hade kunnat vara, de har nu ett barn tillsammans. Och jag, jag träffade också någon som var mer på min nivå, det var verkligen hundra procent rätt att gå vidare:)

Våga hoppa.

Ge dig själv chansen att vänta barn med någon du är GALEN i.