Hur hantera sorgen efter missall?

Tack för de varma kramarna! Efter en jobbig höst som pendalt mellan hopp och förtvivlan skulle detta år bli just "vårt" år. Vilket hån, det kunde inte börjat sämre...

Just nu känns det nästan som om jag någonsin hämtar mig från detta, inte vågar försöka igen. Den smärta och påfrestning det innebär  att alla så djupt ner, vill jag aldrig mer uppleva. Å andra sidan är väl människan skapt för att klara av kriser och återfå styrkan, även om det känns overkliget i dagsläget.

När fick du ditt missfall? Imponeras av din styrka att gå vidare och fortsätta drömma och kämpa för att bli mamma igen.

Alla kramar!
L

Hej Lilla Lime,
Jag kan också bara beklaga sorgen. Man läser om många fruktansvärda öden, och det är  svårt att säga vem som drabbas värre än någon annan. Jag antar att det beror på hur man är som människa, hur man accepterar det som hänt och hanterar situationen. Oavsett beundrar jag dig också för din förmåga att tänka positivt. Jag ser att jag missat att skriva att mitt ultraljud som konstaterade missfallet var i v 9, alltså betydligt tidigare än dina. Troligen hade fostret dött redan i vecka 6.

Jobbigast just nu är att blodet antagligen fortfarande har höga graviditetshormoner i sig. Jag mår återigen (hade ju några veckor där jag mådde så bra) jätteilla och är dödstrött, vilket är frustrerande. Det ständiga illmåendet gör att jag inte ens med hjälp av tankarna kan fokusera på något annat. Detta tillsammans med all ledsamhet gör att jag känner mig slut som människa. Vill bara ligga i sängen och sova, då slipper jag känna hur jag egentligen mår. När missfallet nu är konstaterat vill jag bara få ut allt, men inget händer i kroppen. Antar att det blir tabletter och/eller skrapning efter återbesöket hos läkare imorgon.

Att detta kan bli "mitt" år trots att det började så tråkigt, har du ju helt rätt i. Det är 345 dagar kvar och vem har sagt att det inte skall komma ljusare dagar? Jag önskar dig och också all lycka under 2011!! Berätta gärna hur det går med allt.

Kramar!

Hej fina du,
Att livet kan ta en sådan vändning på bara några minuter går inte att förstå. Jag lider med er något makalöst mycket. Känenr så väl igen mig i dina tankar och det man ofta får höra "min kompis har en bekant som fick missfall..." " Det är jättevanligt med missfall...". Ja, det må vara "jättevanligt" med missfall, men det är trots allt större chans att en graviditet går bra, och det är ju vad man hoppas på. Det är "jättevanligt " att man är med om att en äldre släkting dör, och då är det självklart för alla att man är ledsen, sörjer och mår dåligt. Det hjälper liksom inte att höra att det är sådant som ofta händer...

Upp på ryggen igen är inte heller lätt då man varken har häst eller sadel, som det känns nu, Kroppen skall ju rensas och återhämta sig. Vem vet om den tagit skada så att vi inte ens kan bli gravida igen. Å, jag känner mig så lurad och rånad. Känner mig inte komplett som kvinna och männsika när jag inte kan få bära och föda ett barn.

Jag hoppas vår tid kommer och att att det blir snart!! Dags för lite medvind i allt det jobbiga. Tänker på dig massor!!

Kram
L

Hej i all sorg,

Kan bara hålla med till 100 % i dina känslor och tankar. Dels är jag livrädd för att inte kunna bli gravid eller för att jag ska få missfall igen, hur överlever man då? Och samtidigt vill jag inget annat så innerligt mycket. Mitt liv kan omöjligen bli komplett utan ett barn.

Detta missfall, med allt vad det innebär innan man någon gång kan försöka igen, är så frustrerande. Jag känner mig så lurad och dessutom arg eftersom det är så tidödande att vänta, att så många extra veckor gått till spillo. Jag vill ta revansch på stört, bli gravid idag och inte vänta mer. Men än verkar det vara många veckor kvar innan kroppen återhämtat sig, graviditetshormonera helt försvunnit  och blödningarna upphört. Skulle göra vad som helst för at snabbat på tiden, vrida fram klockan.

Har fått rådet att fokusera på något annat i livet. Men det rådet blir jag bara arg över. Hur i hela världen stänger man av sina tankar och sin sorg när den är som störst?? Varje dag är en ledsam historia, fylld av hopplöshet.