Orolig bonus förälder

Hej!
Det låter faktiskt som om ditt bonusbarn inte är riktigt tillfreds med tillvaron just nu. Hennes kräk och magbesvär har ni väl förmodligen kollat på barnmottagningen, annars tycker jag att ni ska göra det.
När det gäller hennes övriga reaktioner så är de naturligtvis inte så typiska för en 5-åring, men jag kan nog påstå att jag stött på det här beteendet även hos barn i den här åldern där föräldrarna inte separerat.
Jag tror att er 5-åring har gått igenom en ganska tuff period med separation och ett nytt syskon  och nya föräldrafigurer,och flytt fram och tillbaka. Hennes reaktioner handlar säkerligen mycket om det.
Det ni kan göra för att hjälpa henne är att ha så fasta och trygghetsskapande rutiner som möjligt för henne i båda familjerna. Att kanske inte utsätta henne för alltför många nya konstellationer och begivenheter. Hon drar slutsatser efter sina erfarenheter och vad hon förstår av dem. Hon har lärt sig att föräldrar försvinner när man minst anar det, även om det bara är för en vecka, och det kan göra att hon oroar sig i nya situationer. Vem ska försvinna då? Ska hon bli lämnad till främlingar etc. Så pga det hon gått igenom regredierar hon, dvs reagerar som om hon var mycket mindre, och vägrar släppa mamma etc.
Så som sagt ge henne chans att utan alltför stora nya förändringar vänja sig vid den här situationen så kommer hon snart att hantera den på ett mer åldersadekvat sätt.
Småsystrar härmar alltid storasystrar i såväl med- som motgångar. Det är deras sätt att lära. Så härda ut så kommer det att bli bättre för båda. Det är ju jättebra att ni kan samarbeta så bra mellan familjerna, det är också bra för flickorna.
Med vänlig hälsning
Margit

Tack för ditt svar...
Nu har vi levt i dom här nya familje konstellationerna i 2 år dock så man tycker ju att hon borde "gillat" läget lite mer vid de här laget!
Hon pratar ofta om önskan att alla skall bo tillsammans, men utrycker lika ofta missnöjet med att vara hos oss.
Att de är tråkigt hemma hos oss, att hon vill vara hos mamman jämt.
Min man tar de väldigt hårt att ständigt höra sin dotter utrycka sig så, även om man försöker att inte ta de personligt.
Hon pustar o stönar ofta innan hon skall åka till oss och när de närmar sig bytes dagen.
Mamman har försökt nysta lite i de o då har hon svarat saker som att man måste städa hos oss mm..
Vi är ju en lite större familj och vi har ju tre barn här och hos mamma är de bara dom två så dom får ju mer FULL uppmärksamhet där.
Här är hon ju stora syster till två och hennes ansvar blir lite större, Hon är snart 6 år och att plocka bort sina leksaker på rumet tycker jag inte är för mycket begärt.
Även att plocka undan tallriken vid maten och sätta på diskbänken och hjälpa till lite smått med annat.
ta på sig själv mm, självklart hjälper vi henne om de inte går med dragkedjan på jackan men hon kan ju försöka själv i första hand.
Vet inte om skillnaden på "ansvar" och uppmärksamhet varierar mycket och de är de hon tycker är tråkigt.
Vi gör massa saker här oxå, hittat på massa saker tillsammans och angagerar oss i barnen och försöker ge dom lite egentid emellanåt.
Just nu har vi pendlat mellan mig o min man att vara föräldra lediga och vi bor en bit utanför stan så våran vecka är de inte alltid så att de bli full vecka på dagis.
Men vi gör ju saker hemma, leker ut, målar vattenfärg, bakar ofta mm.
Och barnen tycker de är jätte kul, men i nästa stund hör man hur tråkigt de är här och att 6 åringen inte vill hit.
Hon är väldgt gosig o pussas o kramas mycket och talar om hur mycket hon äslar sin "nya" lillasyster samt oss, så för mig går de inte ihop.
jag börjar tycka de är väldigt jobbigt, dels att hela tiden anstränga sig o sen bara få "skit" och sen att hon säter sig på tvären hela tiden och vägrar vara med på saker.
Simskolan gick hon i gruppen med 3 åringar o endå beteede hon sig som minstingen,
De lossade dock hyfsat på slutet, men simmärkerna tog hon tack vare att simlärarna gjorde övningarna ensamn med henne efter simskolans slut?! rätt fel vad vet jag, blir lite en björn tjänst o fel budskap tycker jag,
Nu är de simkola igen och nu har även hennes största lillasyster börjat, för henne gick de toppen.
Men den stora tjejen började direkt att vara kinkig o gråta mm. även om hon säger att hon vill så gärna vara med.
De var första gången föra helgen o mamman vara med, nu när de är våran tur att gå med skall vi testa att inte sitta och titta på. kanske de hjälper!
Kanske man bara skall låta allt ha sin gång, tycker bara de är ett väldigt tråkigt beteende och de är inget jag vill att min dotter skall börja med!
tack.....!

Hej igen!
På din beskrivning låter det lite som om er 6-åring skapar uppmärksamhet kring sig genom att säga saker som ni blir illa berörda av. På det viset kanske hon ibland får sk negativ uppmärksamhet, dvs ni ledsnar, blir arga och ställer krav. Detta är inte konstigt,men för att få en tydlig förändring så kanske ni  tillsammans som vuxna skulle övertyga er om att hon har det bra hos er, för det har hon ju. Med den egna övertygelsen i bagaget kan ni kanske hantera hennes klagomål genom att inte lägga så stor vikt vid dem, negligera dem helt enkelt. Ge henne ingen uppmärksamhet när hon gnäller så där. Tala om vad hon är bra på, hjälp henne tills hon klarar saker.  Kanske hon skulle få göra saker med någon av er alldeles själv ibland, saker som hon klarar och tycker om där det positiva förstärks. Det kan vara tufft att vara stor och ha två småsyskon när man bara är 6 år.
När det gäller om ni ska lämna henne själv i simskolan så kan det vara en bra idé men förbered det noga med henne så hon är överens med er. Kanske kan ni gå iväg en stund till att börja med och sedan utöka.
Prova och tänk att ni är de vuxna som kan vet och hon behöver hjälp för att sluta gnälla.
Lycka till
Margit