Reactive Attachment Disorder

Chatnoir: han var 6 när vi träffade honom och 11 när han kom till oss.
Men det var inte anknytning som var problemet, vi var nog klara med det när han kom.
Han var tvungen att bearbeta känslor som hade med hans biol familjen i Polen att göra, han hade problem med miljöombytte och ville inte gå i skolan pga språket (men inte bara).

Jag ställer frågor om anknytning för att jag vill jämföra lite inställning i Polen och Sverige till olika problem, komma på nya lösningar.
Arbetar lite som "expert" i Polen, dvs. försöker hjälpa en del föräldrar med deras problem. Jag vill bara få lite mer ideer.

Det var vårt land som krävde det, men visst kändes det bra på ett sätt att få summera lite och berätta hur det gick första tiden.Ja, det talades om tillbakagång i utvecklingen. Att även rätt stora barn kan bli som bebisar en period. Vilja bli burna, kanske ha blöja, vilja ha flaska trots att de egentligen äter mat sedan flera år tillbaka... Sonen åt helt perfekt när vi fick honom, inget kladd eller spill. Det var praktiskt, men kändes inte normalt för en 22-månaders. Jag började genast mata när vi fick honom och han tog tacksamt emot, satt som en liten fågelunge och gapade stort. Efter ett tag började han kladda med maten och vi lät honom hållas ett bra tag innan vi försökte införa lite struktur igen.

I vår föräldrautbildning hade vi boken "Att bli förälder till ett barn som redan finns" som kurslitteratur. Där tas det mesta upp vad gäller problem som kan uppstå. Som "en glad" säger så kan det t o m vara så att man uppfattar den som alltför problemorienterad.

Okej, då förstår jag. Hade ni alltså levt tillsammans i Polen innan han kom till Sverige?

Jag tycker att man är väldigt mån om att trycka på vikten av anknytningsarbetet under utbildningen. Men självklart är det även så att en stor del ligger på en själv som individ. Som det gör för alla föräldrar om man vill vara engagerad och informerad.

Då kan jag förklara kort :)
Vi bodde i Sverige (min man är svensk) och han var vårt sommarbarn. Han ville absolut inte vara adopterad i början. Han var på somrarna hos oss, först kort, sedan längre och längre. Vi hälsade på honom i Polen. När han var 10 år gammal sa han: jag vill bo hos er. Jag förklarade, han hans biol mamma har bara begränsad vårdnad och det är inte säkert att det kommer att funka.
Men det gick bra :)

Toppen att det gick bra!

Hans bio föräldrar har avsagt sig vårdnaden för att han skulle slippa bo på barnhemmet... Det är inte svårt att idag att förklara för honom att de ville hans bästa. :)

RAD diskuterades på vår föräldrautbildning. Det behandlas också i många böcker om anknytning, oavsett om det gäller biologiska barn eller adopterade.

Vi diskuterade det även flera gånger under utredningen och med BVC när vi kom hem.

Hej
Jag tycker att det skulle vara bra med en uppföljande kurs om adopterade barns speciella behov. Inte istället för den kurs som nu finns utan som komplement. BVC har en massa kurser om barn till nyblivna föräldrar, men få erbjuder kurser till adoptivföräldrar.

 Vi gick kurs innan vi adopterade som var frivillig hos adoptionsorganisation och sedan en väldigt kort kurs genom soss. Det var innan den obligatoriska längre kursen som nu ordnas. Det var bra men jag kan känna att jag inte var mottaglig för alla problem som kanske kan uppstå när vi fortfarande väntade och längtade. Det är bra att man blir medveten om skillnader som finns när man adopterar och får biologiska barn, det är jätte viktigt när man fortfarande står inför valet att adoptera. Men djupare insikter, tror jag går in bättre när man kanske varit hemma med sitt barn i 2-6 månader. Jag hade jättegärna gått en kurs till när vi landat lite som familj hemma. Jag hade varit mottaglig på ett helt annat sätt. Nu så är jag intresserad och letar information ändå. Men ett möte med människor som jobbar med denna problematik hade varit väldigt värdefullt.

Jag tycker också att det pratas för lite på svenska adoptionsforum om adoptionsrelaterade problem. Jag som adopterat från Kina hänger en del på http://www.chinaadopttalk.com och där bloggar kvinnan som driver sajten med jämna mellanrum om viktiga problem som kan dyka upp. Mest handlar bloggen om väntetider och adoption från Kina. Men då och då finns ämnen som berör adoption i allmänhet. Problem med anknytning, identitet, sömn, mat, trots/viljestarka barn, ”Sensory Issue” (pratats mycket om på sajten, har aldrig hört något om i Sverige i förhållande till adoption) m.m. Problem som många gånger berör föräldraskap i allmänhet. Men kan ha en helt annan vinkel när det gäller adopterade barn. RAD är tack och lov väldigt ovanligt men för familjer som råkar ut för det, betyder det naturligtvis mycket om det finns kunskaper att hitta på forum, BVC, BUP, kurser m.m.

Här kommer några fler boktips, en del av dem berör Kina men många adoption i allmänhet. ”Attaching in Adoption”har jag själv läst och kan rekommendera. http://www.chinaadopttalk.com/BookRecommendations.html

Jag tycker också att det finns för lite kunskap om adoption inom till exempel BVC. Vårt barn hade till exempel problem att lära sig tugga mat när vi kom hem. Han hade bara fått välling på barnhemmet och vid 20 månader var det lite sent att börja tuggträna. Om vi hade träffat människor med kunskap så hade vi tacklat problemet annorlunda och förmodligen inte haft kvar skuggor/eftervärkningar av problematiken fortfarande långt senare.

Vill lägga till min egen lista: kontrollbehov, separationskänslighet . Finns säkert många fler områden, där adopterade kan ha speciella behov efter sin tidiga erfarenhet. 

Jag har aldrig hört uttrycket RAD, men jag tycker vår föräldrautbildning var väldigt problemorienterad. I mitt tycke då var det en mörk bild man målade upp. Nu förstår jag hur viktigt det är från början att ha i bakhuvudet när man gör vissa val som förälder i vilka metoder man vill använda. Jag använder inga andra metoder än min egen helt enkelt. Jag lyssnar så lite som möjligt om det inte finns ett specifikt problem 8eller jo jag lyssnar, men jag tillämpar bara det som känns bra för oss).  Även om jag har mitt eget sätt har jag hela hela hela tiden i bakhuvudet att ett barn omöjligt kan vara utan "ärr" med en bakgrund på barnhem mm. De ärren blir mindre och mindre uppenbara och andra ser de inte alls. Däremot känner jag i maggropen ungefär vad som är vad......och jag säger det igen, jag hanterar det med KÄRLEK KÄRLEK KÄRLEK. För det är nyckeln till allt. Märker barnen att vår kärlek för dem är fast och oruckbar så kommer tryggheten little by little. 

Något som inte togs upp på utbildningen var hur lite "alla andra" vet om de skador barn får av att leva sina första år på institution. Att släkt och vänner kan behöva få veta hur man i nyblivna adoptivfamiljen jobbar för anknytningen, ja visst. Men total brist på kunskap och insikt inom barnomsorgen...? Inte en antydan.

Jag som förälder har gått utbildning, läst massa litteratur och diskuterat med vänner som också adopterat. Väldigt mycket är helt självklart för mig, t ex distanslöshet och separationskänslighet. Jag var oförberedd på den massiva okunskapen vi skuille mötas av inom barnomsorgen. Att utbildad personal inom skola och barnomsorg aldrig ens reflekterat över dessa frågor och fullständigt saknar all kunskap inom området kom som en mycket obehaglig överraskning och har ställt till stora problem både för mig och för mitt barn.

Jag tycker att det är är väldigt mycket inriktning på att man "måste" gå föräldrautbildningen där det pratas mycket om sorgen över att inte kunna få barn, vilket vi kan, och inriktning på att "hämta"  det okända barnet, vi känner ju redan vår pojke.

Jag förstår att man måste gå en utbildning, men det vore bättre med olika delkurser tycker jag beroende på "HUR" man skall adoptera. Vi betalar ju ändå 2500:- per person för att gå och då borde det vara mer baserat på det VI behöver och mindre inriktat på vad kommunen tycker vi behöver.

Eller så är det bara jag som är gnällig!

Anknytning och ev problem med anknytning var tema under hela vår föräldrautbildning i Stockholm. Fick oerhört mycket bra artiklar och boktips med mig från utbildningen också så vi läser för fullt nu

Kom just på att vi också fick en hel del konkreta tips från vår adoptionsorganisation innan vi skulle åka och hämta sonen. Nu hade vi turen att få en liten kille som var väldigt anknytningsmotiverad, men i annat fall hade det varit till stor hjälp tror jag. Det finns också en hel del lästips och annan information på organisationens hemsida och man kan alltid ringa och tala med dem om man har frågor och funderingar.

Hej

Nu är detta en gammal tråd och kanske inte aktiv längre. Vår dotter har genomgått en neuropsykiatrisk utredning och fick i veckan diagnosen Reaktiv kontaktstörning (den ohämmade typen) =RAD och ADHD. Vi hade inte heller hört talas om RAD innan. Det finns inte så mycket varken forskning eller studier gjorda och särskilt inte på svenska. På engelska har jag kunnat läsa att det är en diagnos som inte sätts så ofta och att den är relativt ny.