Hur mycket amorterar ni på ert bolån?

www.familjeliv.se/Forum-19-421/m57004037.html

Helgalet sätt han tänker på. Det finns tider då man kan snåla och amortera mer, men just när man ska få barn är det ju självklart att man måste se över hur mycket som är realistiskt.
Du är dessutom arbetslös och då går det inte att amortera så mycket.
Nu ska du ju egentligen njuta när förlossningen närmar sig.
Försök att förklara för honom hur ledsen du känner dig.
Själv så har jag och gubben lån på 1,8 och än sålänge amorterar vi 1700.

Jag håller med ovanstående - det finns tillfällen i livet när det passar att amortera/spara, och andra tillfällen  när det passar att minska på sparandet och leva för pengarna istället. Varför har din man hakat upp sig så? Det är ju inget stort  lån ni har, och det  låter inte som om belåningsgraden är  alltför hög heller.

Problemet är ju inte hurvida ni amorterar eller inte. Problemet är att ni inte är överens - oavsett vad ni blir överens om.

I sak har ni alltså 850.000 i lån på ett hus ni köpte för 1,5 månader sedan för 975.000?

Det är en skyhög belåningsgrad i sådana fall.

Vi vet inte vad ni har för räntor och vi vet inte exakt vad ni har för inkomster, men skulle det vara rörliga räntor och relativt låga inkomster så kan jag fullt ut förstå hans önskan att amortera ner skulden så forts om möjligt nu när de rörliga räntorna sägs vara på väg upp rätt snabbt och högt.

Att inte få nåt annat skötbord än IKEA:s kan inte vara en katastrof jämfört med vad som skulle hända (om det nu är så) med er ekonomi om ni inte klarar av huslånen helt plötsligt.

Konsumentverket har siffror p vad det normalt sett kostar att leva. Om du behöver argument.

Eftersom han är så orolig behöver ni kanske binda räntorna så att han sover bättre om nätterna?

Och med det sagt:

Det finns stora fördelar (både ekonomiska och känslomässiga)  framöver i att ha så låga lån som möjligt. Samtidigt finns det ett behov av att kunna få känna att man lever. En delikat balansgång.

Begagnade grejer duger gott. Faktiskt. Men att bli helt nekad även dessa ska man inte behöva.

Som ovan: kom överens.

Är det en extra tusenlapp i månaden du behöver för att känna dig nöjd? Skulle det fungera om ahn bara amorterade 9.000 på ert lån?

Faktiskt, jag tänker bjuda på en länk som behandlar ungeffär detta. "The Nerd and the free spirit":
http://www.daveramsey.com/article/nerds-and-free-spirits-can-unite-over-the-budget/lifeandmoney_budgeting/

*en kille som sysslar med privatekonomi som skriver om förhållandet mellan nörden som vill spara och gneta och fixa med budgeten och den fria själen "som vill leva också!"*

Skyhög är den väl inte - ca 87% blir det.

Jag tycker personligen att det är bättre att spara de där pengarna (kanske inte alla 10.000, beloppet får ni komma överens om själva) på ett vanligt bankkonto istället för att använda dem till amortering. Om det skulle bli knapert av någon anledning är det lättare att kunna använda sig av en buffert på ett bankkonto än att behöva gå till banken och försöka öka på bolånet (och det är absolut inte säkert att de ens går med på).

Vilken belåningsgrad försöker din man nå, ts? Blir han lugn om han kommer ner till 75%? 60%? Eller har han tänkt sig bli skuldfri inom de närmsta 10 åren?

Prata om det tillsammans måste ni absolut. Bara för att det är han som jobbar och du som tar hand om barnen betyder väl inte det att han är ekonomiskt allsmäktig i familjen?

Jaså, har vi så hög belåningsgrad...?
Huset kostade en mille, vi betalade 125 000 direkt.
Jag är helt med på att komma ner i skuld fort första åren... Men just denna månaden kanske man kunde vara liiite flexibel på en 500-1000 kr...??  Hur stor skillnad är det eg på 10 000 och 9000 under en enstaka månad.........?

Det är ok för mig med det billigaste på allt möjligt.... Bara det att det känns faktiskt lite sjukt när det ska gå ut över säkerheten för barnet t ex! En begagnad bilstol för 500 eller en helt ny för 1000? - ja jag tycker helt klart att det är viktigt att vi får en stol som vi vet är oskadd iaf.

Verkar som att de som känner lite lika som mig är mestadels kvinnor, medan män antagligen är ffa mer ekonomiskt inrikttade...??
Har att göra med de "gamla ansvarsområdena" kanske....??
= Mamman  alltid ser barnens bästa.
Pappan ser främst till försörjningen.

Jag vet inte, men j-t jobbigt är det iaf när det känns som om jag har inget att säga till om......

Han vill ner så lågt som möjligt så fort som möjligt!
Han har nog absolut tänkt sig att bli helt skuldfri inom 10 år - JA..............!!

Förstår ju varför så klart, men samtidigt får jag ont i magen av att tänka på att vi nog i stort sett måste snåla på allt under alla dessa år.  Givetvis vill och ska jag också ha jobb och regelbunden inkomst from nästa år
(I really hope!!) men jag fattar inte detta att så många minsann betalar bara pyttelite, en hel del inget alls () - bara för att kunna leva ett bekvämt liv - medans vi i vår familj ska behöva måsta betala på huslånen så till den grad att vi i praktiken inte har något liv alls......................

Visst det är ju skitbra om vi är skuldfria när barnen börjar bli stora osv.
Men å andra sidan; ska vi inte kunna ha ett  någorlunda okej liv med barnen när de är små då?

Och jag talar inte om guldkantstillvaro nu!
Jag syftar på: fika, lite inredning till hemmet, god helgmat, en elr ett par enklare resor under semestern, nya kläder ibland te x. Vanliga saker bara....

Det går inte att tala med honom om detta.
Han tjänar in pengarna = han bestämmer över dem.

Punkt slut.

Att han kräver att få bestämma ser jag som ett större problem än att leva fattigt för att amortera.

3 barn snart. Har han varit föräldraledig? Om inte borde han BETALA dig för att DU tar hand om HANS barn på bekostnad av din egen ekonomi!

Hade du inte varit hemma, hade du skaffat ett jobb vid det här laget. Så att du skulle ha noll att säga till om är inte acceptabelt.

Du är inte hans lilla hushållsslav bara för du inte har något jobb. Du är inget litet bihang i familjen när det gäller era viktiga gemensamma beslut. Räta på ryggen och se värdet i det du gör för honom!