Vår 6-åring blir retad

usch usch det är hemskt när ens barn råkar illa ut på något vis, och man vill som mamma (eller pappa) bara kasta sig ut och göra vad man kan..och det är förstås helt rätt! Här är ett par (förhoppningsvis bra) tips eller råd eller vad man ska kalla det för...

För det första; skolan är skyldig till att ha en plan mot kränkningar, mobbning och diskriminering. I den ska framgå vad de gör för att förebygga och förhindra att sådant här sker. Be att få se hur de arbetar, och be att skolan tar ansvar för att hantera detta. Om de inte gör något åt detta så är en anmälan till skolverket eller diskrimineringsombudsmannen rätt väg att gå. Det är barnets rätt att vara trygg i skolan. Se också till att få en kopia på den dokumentation som sker i ärendet, kan vara bra att ha om saker inte blir bättre.

För det andra: se till att ditt barn känner att det inte blir så att "mamma och pappa blir arga när jag berättar om saker" (även om det är enormt svårt att inte visa hur förbannad man blir på de skitungar som behandlar ens barn illa). Om hon ser att ni lyssnar på henne och försöker hjälpa henne utan att flyga i taket så blir det kanske lättare för henne att känna att det som händer inte är hennes fel och hon behöver inte oroa sig för att det kanske ska bli värre om hon "skvallrar".

För det tredje: Även om det är lätt (och naturligt) att flyga i taket, så tänk på att det inte är lätt att vara förälder och få höra att ens barn är en som mobbar. Så klart förstår alla föräldrar att det gör en förbannad att ens barn blir mobbat, men om ni kan försöka vara "vuxna" i kontakten med de mobbande barnens föräldrar så tror jag att det blir lättare att få igång en bra diskussion med dem kring hur problemen ska lösas..Det är nu ofta så att man hamnar i låsta positioner där det gäller att "försvara sina barn" (helt naturligt) men i längden kan ett bra samarbete i stället vara något som alla vinner på, inte minst ditt barn!

Hoppas att det går bra för er och att ni lyckas få skolan att verkligen ta tag i detta och reda upp det!

Gud vad hemskt! Min dotter mådde också dåligt i förskoleklassen. Dock blev hon inte retad men hon grät mycket och var orolig och då drog sig kompisarna undan. Jag pratade med läraren och ringde sedan både kurator och skolpsykolog. Fick träffa både två (efter lite tjat i och för sig, de var så fullbokade). Jag sa till kuratorn att hon fick prata med klassen och läraren helt öppet. Sedan var hon inne i klassen och pratade. Sen fick min dotter träffa henne själv några ggr. Nu är det helt bra och dottern har slutat gå till kuratorn. Det behöver ju inte vara så att din dotter är jätteretad men det är jättebra att ni tar tag i hennes mående på en gång. Usch jag vet hur hemskt det känns...vågade knappt läsa tråden för att det tar så hårt att påminnas.
Vet du vad hon retas för? Är det både killar och tjejer? Det är inte helt säkert att barnen själva är medvetna om att de retas och då kan det säkert bli helt bra på en gång bara de pratar om det i skolan.

Glömde säga att det är viktigt att inte hämta när hon har ont i magen på grund av oro. Det är bra att hämta tidigt men inte att undvika skolan, stanna hemma mm. Jätteviktigt sa alla involverade till oss.

usch å fy.. jag vet av egen erfarenhet hur ett liv med ständig ångest är å rädsla för skolan.. jag genomgick från förskolan till 9an.. pga några få som tyckte jag va ful, ja jag vet inte allt.. men oavsett jag klarade mig igenom det på nått vis men önskar jag skulle vågat säga det så kanske de slutat.. men återigen förstår jag inte att jag alltid gick t skolan..  jag tycker ni gör rätt... 

Min son är väldigt känslig och hade en period när han var osams med flera killar. (När han var 6)

Utöver att prata med fröknarna och be dem ta tag i problemet, hjälp din dotter att hitta sitt egenvärde och få kompisar!

Jag pratade med sonen varje kväll om vänskap, om hur man ska vara, hur man kan vara om någon annan är dum. Vi bjöd hem andra kompisar till oss än de han var osams med, körde hemmabio mys med popcorn och film, hämtade tidigare och frågade om olika barn ville följa med hem. Hittade en annan kille att gå på fotbollsträning med. Visade att alla är värdefulla, att det finns mer än en kompis i världen. 

Fråga  fröknarna vilka din dotter brukar leka med på förskolan, och ta kontakt med de föräldrarna och fråga om inte barnen kan leka hemma. Bjud hem själv! Se om de går på några aktiviteter, exmeplvis gympa, barndans eller liknande. Jag och dottern (snart 6) gör aktivteter med hennes bästisar och deras mammor, bra tillfälle att prata ihop oss. När de är osams är vi lösningsorinterade och hjälper tjejerna. Det behövs faktiskt, de är tre som oftast leker men ibland är de otroligt elaka mot varandra. Hemma måste man lyssna när de leker och hjälpa dem lite med konfliktlösning.

6-åringar är otroligt känsliga, det är en jobbig period. Att din dotter har det lite tufft just nu kan också hänga ihop med att hon är 6 år, och det blir lättare när de blir lite större, lite mindre känsliga.

Beundra henne, pussa henne, lyssna massor och visa att världen är full av andra snälla barn än de som retas så växer hennes självkänsla igen.

Kram!

Lycka till imorgon!!!
Hoppas skolan tar er på allvar. Lägg fokus på att dottern mår dåligt, har så ont i magen att hon måste gå hem och inte vill gå till skolan alls. Egentligen spelar det ingen roll vem som gör vad,hur allvarligt det är etc...utan det viktigaste är att er dotter mår dåligt och att hon har rätt att må bra. Så låt dom inte bagatellisera. Påstår dom att det inte är ett problem så se till att dottern får prata med kuratorn.
Kram

Min dotter blev utfrusen under en period och det började i förskoleklass under vårterminen. Jag fick reda på det mot slutet av terminen och sen berättade hon jättemycket om det när hon gick i ettan. En del av det hon berättade var händelser från förskoleklass och en del från ettan.

Medan hon gick i förskoleklass fattade jag väl inte omfattningen riktigt men berättade för fröknarna som sa att de skulle hålla uppsikt. Sen började alla de här barnen inkl min dotter på ett fritids lite längre bort dvs var bara tre timmar i själva förskoleklassen och blev sedan hämtade till fritids. Så de hade väl inte chans att se så mycekt, fröknarna... Sen blev det sommarlov men som sagt så fortsatte det i ettan. Deras lärare tog det inte på allvar utan tyckte att klassen var underbar men fritidspersonalen var till stor hjälp faktiskt. 

Jag ville förstås att de skulle sluta frysa ut henne men det räcker ju inte. Hur kul är det att gå till skolan och inte vara accepterad egentligen? Jag ville att hon skulle ha positiva kompisupplevelser inte bara en frånvaro av negativa upplevelser. 

Jag hade möte med fritidspersonalen som höll extra uppsikt och som jobbade med särskilda gruppövningar för flickorna i klassen. De  påtalade också att det var bra om min dotter kunde ta hem kompisar efter skolan och leka så att hon fick möjlighet att knyta band till andra barn mer en och en för då kunde de spinna vidare på det nästa dag i leken. Så vi kom överens om att de skulle uppmuntra min dotter och det barn hon lekt mest med under dagen att planera att fortsätta leka hemma hos oss efter fritids samma dag. Så då tog hon med särskilt en tjej väldigt ofta och då började det vända faktiskt. Sen blev det fler kompisar efter hand. Och jag jobbade lite med henne också när det gällde att säga ifrån och så. 

Men jag tyckte att det var en jobbig period för det gör ju ont att se sitt barn så ledset. Jag funderade både en och två gånger på att byta skola.