yena89 skrev 2011-04-10 21:40:48 följande:
Jag känner såhär att det är värre om mammas/pappas nya kille/tjej inte funkar ihop med barnen än att skilsmässan gått dåligt och man bråkar. Visst är det tråkigt med men det andra är värre.
Min bror har alltid varit en liten ängel, glad och sprallig även efter mamma och pappa skildes (dom har bra kontakt nu det var bara i bärjan dom bråkade lite) men sen mamma skaffade ny kille har min bror blivit mer och mer dyster och deprimerad och det har hela familjen märkt och alla vet att det beror på mammas kille.. Visst har jag med blivit det och han har fått mig att skära mig och försöka ta självmord men det är min bror jag bryr mig mest om. Han är bara deprimerad nu, men till sommaren ska han få bo hos mig så jag hoppas han mår lite bättre då. Visst är mammas kille snäll och så, och han älskar mamma, men han går inte ihop med oss barn och vi har ändå känt han i typ 13-14 år.
Väldigt off topic och kanske lite väl privat men vill bara säga till er (även fast jag är ung och kanske inte är den bästa att ge tips) men tänk på era barn främst. Går dom itne ihop med eran nya kille så välj barnen i första hand och gå itne och tro att det ska lösa sig.
Nu har ju mamma och han varit ihop länge och även gift sig så jag vill att hon ska vara lycklig när jag ändå är borta, men jag mår fortfarande dålig när jag hälsar på hemma. Bara nåt att tänka på :)
:)
Vad tråkigt med din bror och mammas man. Jag tycker att du verkar vara en underbar storasyster, och precis som Linda tycker jag att du är väldigt klok! Lycka till med allt, hoppas din bror blir sig själv igen!
Teskedsmamman skrev 2011-04-10 21:46:37 följande:
Jag kom in i mina bonusars liv när de var 4 och 5 år gamla. Mamman och pappan hade en hysterisk kommunikation, eller ja många lögner och hetsiga (skrikande) samtal kom från mammans sida. Tom jag, som alrig blandat mig i deras problem, blev indragen i lögnerna.
Lägg till 2 barn som var (är) riktigt jobbiga, jag hävdade bestämt att något var fel på det ena barnet men alla tyckte jag var dum i huvudet typ.... några år senare fick det barnet ADHD-diagnos och jag hade rätt. De senaste 3 åren har jag åter hävdat att nåt inte stämmer... och nu är föräldrarna överens igen, nåt mer är problemet när adhd-problematiken försvunnit med medicinering.... då kommer andra underliggande störningar fram.... Den andra bonusen har också fått adhd-diagnos, medicinerar och är idag en helt underbar kille!
Bara för att man blir bonus kan man inte älska villkorslöst, finns kemin och allt stämmer så är det helt perfekt! Men man kan inte komma överens med alla människor och då skär det sig även i en biorelation t ex...
Alla barn skall bli behandlade på samma sätt, mina, dina, vår.... där går grunden, men om man inte kan älska dem så kan man i alla fall respektera dem, när det försvinner, har man en infekterad situation. Idag har vi en bra och en dålig relation i vår familj, förhoppningsvis finns det bot även för den när bonusen får hjälp med sina nya problem.
Nä, nu måste jag hitta nåt att äta, har haft magsjuk bebis inatt så hela dagen har gått till annat pysslande än att äta... har helt enkelt inte hunnit....
Jag vet att det inte alltid är enkelt, och jag hoppas att mitt inlägg inte kunde tolkas som kritik mot alla de familjer som har det tufft för det var verkligen inte så jag menade! Och du har ju helt rätt i att
respekt är nyckelordet! Ni verkar ha haft det tufft och jag önskar er all lycka!
helene306 skrev 2011-04-10 21:55:00 följande:
Känner bara så här:
Massa
tillbaka!
Det är kanske inte hela sanningen, men jag blir iaf glad av att läsa om det! 
)