**Den stora feta LCHF-tråden**
Ok, jag kan officiellt utse mig till fullständigt ponesfrälst! Perfekt, underbar, ljuuuuvlig! Detta borde ju fungera perfekt att göra ex tacopizza! Nu ska det baske mig experimenteras framöver!
Ok, jag kan officiellt utse mig till fullständigt ponesfrälst! Perfekt, underbar, ljuuuuvlig! Detta borde ju fungera perfekt att göra ex tacopizza! Nu ska det baske mig experimenteras framöver!
Min svärmor har ju diabetes, överviktig och fick dessutom en stroke för några år sedan. Jag skulle ju ge henne Matrevolutionen eftersom jag tycker att hon om någon antagligen behöver den. Visade sig dock att hon redan hivat ut rätt mycket av lättprodukterna och hon har varit rätt sjuk. Var hos doktorn och kollade medicineringen och jag tror att de reducerade rätt kraftigt, nu är hon som pånyttfödd! Så härligt att se en riktigt sjuk människa bli bättre och bättre för varje dag, snart kommer nog även hon rata allt.
Har grubblat lite om detta med avsteg och semestrar etc. Jag tänker som så att i hela mitt liv så har maten styrt mig, det har alltid varit ett ständigt grubblande om ditten och datten och uppåt och neråt. För några år sen så tog jag beslutet att det var slut på detta, att det är jag som bestämmer och inga fler bantningar utan jag äter helt enkelt det jag vill äta. Gick inte upp överdrivet av detta heller vilket förvånade mig avsevärt.
Men sen när jag verkligen läste mig in på LCHF och insåg att det inte var en form av galenskap eller diet utan att jag höll med i resonemanget och påbörjade denna livstiden. Det jag känner är att jag ibland är på väg att falla in i fel tänk igen, att maten bestämmer över mig och inte jag över maten. Att saker är förbjudna och det är snedsteg etc. Men allvarligt? I grunden så handlar ju detta om att man har ett sätt att leva, att man utesluter saker som inte gör gott för kroppen. Men så fort man förbjuder, resonemanget att det är för en livstid, så känner jag att man hamnar snett egentligen. Det är inte det att jag förbjuder, jag väljer att inte äta saker för att jag anser att de inte för med sig något bra. Men om jag hamnar i en situation då jag verkligen vill äta en av dessa saker så är valet mitt om jag vill ha eller ej. Vill jag äta, fine, återstår att se hur konsekvenserna är. På samma sätt som jag blir för full ibland trots att jag vet att för mycket sprit inte är bra.
Ska man leva livet på riktigt så måste man släppa det snedvridna tankesättet som finns runt mat, ska det vara en livsstil så är det precis vad det är. För detta är inte en diet som ska följas till punkt och pricka.
Så för min del känns inte semestern som ett gissel, det är jag som bestämmer vad jag vill äta. Vill jag ta en kall öl så är valet mitt, vill jag äta en äppelpaj så är valet mitt. Jag har överlevt med dessa saker tidigare, nu väljer jag enbart att utesluta dessa för att jag mår bättre utan. Men vill jag äta så se jag inga hinder, faktiskt. Men inget som ska in dagligen på menyn om man säger på det viset. För jag mår bättre utan.
Här blir det också cole slaw, fläskytterfilé och den "busenkla" bean som verkar bli riktigt bra!
Bearnaisesås 2 portioner
200 g smör
3 äggulor
0,25 dl vatten
0,25 dl vitvinsvinäger
1 msk dragon
1 krm vitpeppar
½-1 dl persilja
Bör ej värmas upp igen, då kan den skära sig.
Vill man ha mer smak kan man låta en scahrlottenlök eller 1/4 gul lök koka med i vatten- och vitvinsvätskan. Jag hoppar det steget och tycker faktiskt inte löken gör någon större smakskillnad. Men det är jag.
När jag gjorde Pones så testade jag också som hon skrev att hon skulle testa nästa gång. Ett extra ägg och inte helt smält smör. Mina blev perfekta!