Pojke i klänning?!

Så vi skall föra vidare fördomar till våra barn, för att skydda dem?

Vi skall förvägra våra pojkar att ha klänning, för de kan bli retade?

Skall vi säga till barnen att de helst inte skall bli homosexuella heller, för de kan ju bli retade?

Skall vi berätta för de "vita" barnen att de helst inte skall skaffa barn med en person som har annan hudfärg, för mörkhyade barn blir ju retade?

Skall vi kalla våra funktionshindrade barn för mongoloider och idioter. För det är väl bättre att de får vänja sig hemma än att de hör det från någon främmande?

För egen del tycker jag inte det. Jag tänker försöka uppfortra mina barn och motverka fördomar, och lära dem att det är okej att vara annorlunda.

Mycket bra skrivet!

Precis!

Om vi på allvar vill förhindra barnen så skall vi ju inte inrikta oss på att tvinga in alla barn i samma mall och radera ut alla unika drag, utan vi skall ju inrikta oss på att lära våra barn om tolerans och om att motstå grupptryck. Och först och främst så skall vi vuxna (föräldrar och lärare) föregå med gått exempel.

Frågan är ju egentligen vad som är en förälders främsta uppgift:

Är det att lära sina barn om värderingar, lära dem att behandla andra människor på ett bra sätt, och först och främst låta dem göra egna val och försöka hjälpa dem utvecklas till en egen liten stark person?

Eller är det (som det verkar på vissa i denna tråd) att curla barnet, inte och till varje pris skydda det från olycka, och lära dem att de skall följa flockens beteende till varje pris för annars blir de mobbade?

Själv tycker jag som en av Sveriges bästa stå upp komiker:

"Peter Singer har sin tes, som säger att människor på alla sätt bör skyddas från olycka.
Jag. Jesper Odelberg har min, som säger att ett effektivt sätt att göra människor olyckliga…är att försöka skydda dom från olycka."

www.odelberg.se/blog/2011/02/03/ett-finger-at-singer/

Jag tycker att barn i största möjliga mån måste få göra sina egna val (så länge de inte skadar någon annan eller utsätter sig själva för verklig fara), och även ta konsekvenserna av sina val, även om det inte alltid är helt enkelt. Och självklart skall vi föräldrar alltid finnas i bakgrunden för att stötta och trösta våra barn när de går på en nit...

En liten märklig sak som jag har noterat är att när man talar om delad föräldraledighet så är det väldigt många som tycker att föräldrarna själva måste få avgöra vad som är bäst för familjen och barnen. Men när man talar om att låta pojkar ha klänning, så har jag märkt att samma människor plötsligt inte tycker att föräldrarna vet vad som är bäst för barnet?

Jag har en liten son, och för egen del kan jag inte förstå hur ett klädesplagg skulle kunna göra honom mindre pojkig? För mig är han underbart fin och utstrålar sin unika personlighet vad han än har på sig.

Vad är det som provocerar så?

Och det som är så intressannt är ju varför just barn skall tvingas in i så mycket snävare mallar?

För tonåringar och vuxna så finns ju det trots allt ganska många valmöjligheter. Män kan ha rosa skjorta, jobba som dansare, ha långt hår, ha smink, utan att en enda gång påstås var könslös. Och det samma gäller tjejer som får ha blåa kläder, trasiga jeans, skinnjackor, plugga till civilingengör, utan att ses som könsneutral.

Men någon råkar födas till pojke, då skall han de första tio åren inte erbjudas mycket till valmöjligheter, nej det är lite förenklat blåa kläder, sport och bilar, spindelmannen som gäller. Och för flickor skall det vara rosa, klänningar, mamma-pappa-barn-lekar och hello kitty.

Någon får jättegärna förklara för mig varför det är okej att begränsa barn på ett sätt som vi aldrig skulle godkänna att man begränsade en tonåring?

Eller hade de könskonservativa verkligen gillat om varje kläaffärer var uppdelad i två avdelningar som innehöll mer eller identiska uniformer? En blå till männen och en rosa till kvinnorna? Varför kan vi föräldrar få fler valmöjligheter utan att tappa könstillhörigheten.

Om staten vägrade att låta flickor jobba plugga till att bli bilmekaniker, snusa och klippa håret kort, FÖR DET ÄR JU SKILLNAD PÅ KÖNEN FAKTISKT, så hade ju knappast nån tyckt att detta var okej?

Min amatörgissning är ju att det hela dels handlar om att barn är svåra att könsbestämma, och att en del blir nervösa om de inte ser vilket kön barn har?

Dels kan det kanske bero på att små barn inte är så bra på att berätta vilka leksaker de gillar mest. De flesta barn gillar ju en pappkartong lika mycket som en dyr spindelmannendocka. Och då vill vi vuxna göra det enkelt för oss och köper det vi förväntar oss att de skall gilla? Men någon får som sagt gärna berätta för mig, för jag förstår inte...

Sen en lite fråga till alla er som tycker att man skall skydda sina barn och följa normer:

Vi hoppar trettio år in i framtiden. Ni har nu barnbarn som går i skolan. Och alla kvinnor som växte upp med hello-kitty har lysnat på genusvetarna och gjort revolt mot sina föräldrar. Den hetaste trenden för små pojkar är ballettkjol och rosa strumpebyxor. Ett par dagar i veckan sover barnbarnet hos er eftersom ert barn är ensamstående och reser mycket. Ni skulle då självklart frångå era egna värderingar och klä på pojken kjolen, för att förhindra mobbing och följa normen?

Tycker inte det är så sjukt. Tycker snarare att det är underbart att vi inte tänker likadant allihop.

Däremot har jag för egen del väldigt svårt att förstå att något så fint som ett litet barn i klänning, kan provocera så många (bara för att barnet råkar ha "fel" kön)?

Jag är mest bara nyfiken på hur folk tänker.

Inget säger det, och jag menar inte att påstå att någon tvingar barnen. Men det är bara att titta i historien så ser man att trender ofta får motreaktioner. Och att barnen gör revolt mot föräldrarnas idéer är ju inget ovanligt, så när man får barnbarn får man nog räkna med att finna sig i att få anpassa sig efter andra idéer kring uppfostring av barn än de man själv har.

Älskar den sagan, och det gör min dotter också (som är två och ett halvt ungefär)!

Hon kan den till och med utantill ( i alla fall nästan). Ett par gånger har jag hittat henne i soffan när hon sitter, tittar på bilderna och läser sagan för sig själv:

"Mommo tyckej inte om Lill-vit, föj hon haj inga pjickaj! Men dom andja banen tyckej om Lill-vit, sa dom då!"

Man kan bli stolt för mindre

Jag håller inte riktigt med dig. Jag tycker människor är ganska förlåtande och förstående i regel. Sen handlar det ju självklart om olika kulturer i samhället. När jag läste på universitetet för ca fem år sedan, var det en man i trettioårsåldern som rörde sig i samma lokaler som vi. Han hade skägg, och klänningliknande plagg varje dag. I den miljön blev det snarast något positivt. Jag såg aldrig någon reagera negativt mot honom, bara tvärtom.

Om han hade gjort samma sak samtidigt som han försökte klättra i leden som kristdemokrat politiker, så hade det kanske inte gått lika smidigt dock...

Sen är det ju som sagt barn vi pratar om här. Vi brukar ju i andra fall vara mer förlåtande när det gäller barn. Det är väl ganska få som inte förstår att barn är nyfikna och utforskande av naturen. Barn kan ju på det sättet komma undan med att göra saker som hade varit en social katastrof om vuxna gjorde (ta av sig nakna på födelsedagskalas, börja gapa mitt i konversationer, leka med maten, o.s.v.) Men när det gäller kläder skall vi av någon anledning vara mer begränsande än vi är mot vuxna?Människans rädsla för det okända anser jag mer eller mindre helt vara en myt. Tittar man historiskt så har nästan alla kulturer och samhällen varit väldigt öppna för influenser utifrån och väldigt nyfikna på andra kulturer. Så länge det inte är något som står direkt i motsats till egna traditioner eller lagar. Titta t.ex. på hur Columbus påstås ha blivit välkomnad på de första öarna han kom till.

Jag kan ge exempel från min egen tid på lågstadiet (som knappast är vetenskapliga men som skvallrar om varför jag tänker som jag gör).

När de allra första utomeuropeiska invandrarna (dom var två st) kom till vår skola (runt 1985) så blev de välkomnade som kungligheter. En status som höll i sig. På högstadiet hade min skola stora problem med nazister, men de vågade aldrig ge sig på dessa två för de var för populära.

När jag gick i trean var det väl ingen i min klass som stack ut klädmässigt, ingen verkade brys sig nämnvärt. Visst, man vill ju ha en viss ryggsäck och ett par killar hade tagit hål i örat, men mer än så var det inte. Då började det en ny kille i klassen. Han körde 80-talshårdrockstuket helt ut. Zebra-tights, stor spretig hockeyfrilla och sönderrivna tröjor. Inte blev han mobbad dock, utan tvärtom.

Det är ju ofta de som vågar sticka ut som blir populärast i en grupp.

Det är sällan det okända vi är räddast för. Fienden, vad det än kan vara (transvestiter eller invandrare eller moderater eller kommunister eller muslimer, ateister eller kristna eller feminister), är ofta väldigt väldigt väl definierad.Att göra revolt mot föräldrarna är ju faktiskt ett gansk nytt och väldigt västerlänskt fenomen. Det var få som gjorde detta för tvåhundra år sedan. Jag har mina teorier om varför, men det passar inte direkt in i tråden.

Visst, dom flesta av oss har nog gjort revolt. Men samtidigt kan nog de flesta av oss (som gillar våra föräldrar) lägga handen på hjärtat och erkänna att föräldrarnas grundvärderingar har smittat av sig. Så jag tror absolut att det lönar sig att lära sina barn att bli toleranta.