Varför väljer man frivilligt bort barn?

Väljer man en hobby? Eller en livsstil? Kanske det. Jag tror att de flesta som är hängivna en hobby eller livsstil skulle säga att det var något som växte fram med tiden, och att det är en stor del av vilka de är som personer.

Det finns människor som lägger nästan all sin disponibla tid och inkomst på allt från folkrace till hunduppfödning, politik och orkidéodling. Och handlar inte det om att flytta fokusen från den egna individen till något som hör framtiden till?  

Ja, det har du rätt i att det är en stor del av personen.

JO, det gör det. Men har man samma känsla för det som för barnaskaffandet?

Det finns såklart personer som både odlar orkidéer och har barn. Självklart. 

Men ja, jag tror absolut att det finns personer som ser de här sakerna som mycket mer intressanta än att fortplanta sig. Det viktiga för en person tror jag är att ha något som gör livet meningsfullt. För många är det barn. För andra kan det vara veteranbilar eller yoga. Jag lägger ingen värdering i det.  

Jag vet inte riktigt varför man skaffar barn men jag antar att det bland annat är just för att fortplanta sig och på det sättet är det något väsenskilt andra saker man engagerar sig i. Meningsfullheten har säkert beytdelse också.

Men jag tror verkligen inte att det är möjligt att älska någon/något på samma sätt som en förälder älskar sitt barn. Lika mycket kanske, men inte lika villkorslöst och gränslöst. Jag kan inte förklara det för dig eftersom skillnaden måste upplevas. Om jag ska vara riktigt überflummig skulle jag säga att det är som att försöka beskriva färgen rosa för en person som föddes blind. Jag kan inte, för inga ord räcker till.

Jag valde att försöka få barn av just den anledningen: jag ville uppleva dessa nya dimensioner som jag föreställde mig fanns "på andra sidan". För att jag visste att jag skulle ångra mig om jag inte åtminstone försökte. Livet med barn blev inte som jag hade tänkt mig, men något helt annat är det utan tvekan.

Det betyder inte att jag ser ner på människor som inte har eller vill ha barn. 

Men jag har ju inga barn, alltså är kärleken till någon annan den starkaste.
Och jag är nöjd. Blir varm och lycklig bara av att tänka på min familj och hade inte klarat mig en dag utan dem.

Jag vet att det är "skillnad" på olika kärlekar. Men jag känner inget behov av att ta reda på hur det känns. Därför är det ingen big deal för mig med förälder-barn-kärlek.

Okej. Jag tror inte att det går att jämföra. Alls.

Det är inte tänkt att man ska offra sitt liv för en hund, medan de flesta föräldrar skulle hoppa framför ett tåg för sina barn. Innan jag fick barn förstod jag det inte riktigt men det gör jag nu.

Good for you. Men vi är olika. 

Tror du att man älskar ett barn och en hund lika mycket?

Jag tror att det finns människor som älskar sin hund lika högt som du älskar ditt barn. (Jag har varken hund eller barn, så det är svårt för mig att svara på vad jag själv tycker).